hemvändare

Juldagen är en klassiker, ska man gå ut någon gång därhemma så är det denna dag. Så det gör vi. Jag och M och Fripp och C med ny flickvän. Och så alla andra, förstås. Det är tjockt tjockt tjockt, extraöppet åt alla håll och kanter och partybandet har sin årliga reunion. Lokalkändisen och tillika vår stora antihjälte, LB, på scen. Han är så tuff så tuff. Jag filmar en snutt, detta måste dokumenteras; Partybandet tolkar Eddie Meduza, juldagen 2007. :-)





M och jag tänker spela BlackJack men lyckas inte komma i närheten av spelbordet ens. Vi ska bli bjudna redbull-vodka, prata med svågrar och första kärlekar, trängas på dansgolv och försöka papparazzifota snyggingar från förr + olika raggarhäng, bara för att det är så kul. Och så ska vi dansa och skvallras. Mäh, såg du? Så stôgg ho har bleve! Samtidigt smyger glidarna i periferin, backslickade och bukstinna i bländvita cardigans, försöker skaffa ögonkontakt, försöker skapa något. De tycker de är lite förmer, det syns på hela hållningen. På sättet de drar händerna genom håret och hur de alltid grupperar sig ett steg bort eller helst ett steg upp. På balustraden eller kanske i trappan. Med uppsikt.



Hand i hand med den högtravande hållningen går rädslan att göra bort sig, och för den är jag evigt tacksam. Aldrig att glidarna skulle göra ett närmande eller ens komma fram och presentera sig, i varje fall inte med mindre än en uppenbar invit. Och den inviten kommer de aldrig få, inte från mig.


Annars är det bara att konstatera att de allra flesta skiter i om de gör bort sig eller inte där i hembyn. Se bara på lillH som raglar fram med en hel vinare i näven och ögonen i kors, vilken lirare.. Eller F, den evige spjuvern, som ikväll intagit formation vinkelhake med nävarna i ett stadigt grepp kring ett räcke. Ögonen dimmiga men leendet desto bredare när han tittar upp;
fyfanvafulljagärmenduEskilduärlikasnyggvarendagångfyfanihelvetehahahaha!


Faktum är att jag själv nog är en riktig fegis själv för egentligen vill jag säga till honom att han är jävligt snygg han med, för det är han ju. Och skulle jag någonsin ens tänka tanken att bli tillsammans med nån från Kil igen så skulle han vara en given kandidat. Även om han just ikväll råkat fastna i vinkelvolten.


Nu måste jag förresten sticka, middag väntar. Men lite raggare med, åt folket! Håll till godo:

a perfect day

Det är vintersolståndet idag, läste jag i tidningen. Årets kortaste dag, årets mörkaste dag. Sedan vänder det. Gôtt, eller hur? Men jag måste säga att den här vintersolståndsdagen har varit en riktigt fin en, så nära perfekt en dag kan bli!

Inget feed animals in the zoo eller sangria in the park, nätack, men utförsåkning!! Snö, bitande minusgrader och nyvaxad bräda.. Det är receptet!

Sedan hem, lite fika, och ut på löp. Mörkret har fallit, det är tyst och stilla. Rimfrosttyngda trädgrenar och vitkantade vägar; adventsljusstakar, upplysta granar. Över lokala skidbacken, ett moln i eldfärgad orange, suggestivt och skrämmande - för den som inte vet vad som pågår. Jag vet vad som pågår. De gör snö.

Det är årets mörkaste dag men det är ljusare än någonsin. Och jag är så nöjd där jag springer. Så vackert här är!

Och snart är det jul!

And that's all I have to say about that.

nöjd?

Det finns en massa jag skulle kunna skriva. Men jag orkar inte, har inte lust.

Idag är jag så trött.

Det mesta är ok. Livet speedar på, tio dagar till jul och några till till nyår. Snart är det 2008 och året då jag ska fylla trettioett. Jag skulle önska att jag hittat hem by now, men allt är som vanligt. Jag fladdrar fram.

Och jag är så trött på mig själv.

Någon jag kände brukade säga att det inte är något att eftersträva, det där med att vara nöjd. Är man nöjd så har man inte längre någonting att leva för, menade han. I mitt fall skulle det då betyda att jag aldrig någonsin kommer hitta hem och aldrig kommer att slå mig till ro.

Fast det beror på förstås på vad man lägger i ordet. Nöjd.

För som jag ser det så är det just det jag vill bli. Nöjd! Jag riktigt längtar efter det! Vill känna mig trygg, tillfreds, hemma!

Jag fattar bara inte hur det ska gå till?

Tänk er att en morgon vakna och känna; såhär vill jag ha det nu, kanske inte det varar för alltid, men nu! Nu är det helt och fullständigt rätt och there's no place I'd rather be!

Åh vad jag hoppas. Och längtar.

Nöjd. Jag vill vara nöjd.

gammelsmurfen

Sist skrev jag om alla glasögon, men glömde ju berätta att jag även har nya linser! Tittar ni riktigt noga så kan ni se dem, eller i alla fall kanten på dem. Fantastiskt nog så funkar det ganska bra, trots ökenögon! Skönt.

Igår var det fest. Jag blev full. Men inte lika full som M, hon tar alla pris, alltid. Det kan bli lite jobbigt ibland men för det mesta är det kul. Jag tror de flesta håller med. Hon bjuder alltid till skratt.

På krogen var det knôkat med folk, men nästan inga bekanta. Dock många trevliga.

_

En snubbe hade bott i Arvika tio år och ville gärna prata Värmland. Några andra ville dansa, och det ville jag med (men inte hela tiden). Och vid spelbordet fick jag några nya partners in crime. Vi gjorde vårt bästa för att skinna croupieren, men sådär väldigt jättebra gick det förstås inte. Inte för oss, alltså. Men croupierdamen var säkert nöjd. :-)

_

På dansgolvet höll en dykfjant i Nitroxtröja hov. Jag pekade på hans tröjlogga och han pös nästan över; fattade aldrig att jag inte var det minsta imponerad av det där dykandet, tvärtom. Jag ville berätta för honom om min M, min fine M, som sitter i tryckkammare efter djupdyk och ringer hem med smurfröst. Hur man skrattar så man kiknar men samtidigt vill fälla en tår för det är så otäckt; det är hans trygga dialekt, hans uttryck och hans harklingar, men rösten..? Det är seriefigur som ringer; en smurf, eller kanske en av mössen i Askungen.

_

Är han verkligen inte lika liten som han låter?

_

Jag vill berätta hur rädd jag är att något ska gå fel. Att nån råkar släppa på trycket för tidigt. Att något tar eld. Eller, än värre, att de skulle bli kvar därnere på djupet, fångna i dykarklockan.

_

Men det är lördag, det är fest, det är glam. Nitroxsnubben fortsätter brösta sig fram, en svans av beundrarinnor efter. Och jag skjuter bort skräckscenarierna.

Och det går fint, för Ullaredsgänget dyker upp, avleder tanken! Jag har aldrig träffat dem förr, men sådana stjärnor! Glada och goa, fulla av Brahms och spex, vi skrattar och busar, hittar varandra direkt. Sus och dus och snus, i en salig blandning! Det kunde inte bli bättre!

_

En av dem får ett lite extra gott öga till mig, det känns. Och hade jag varit singel, fem år yngre och sex centimeter kortare, så kanske.. Men nu är det inte så. Men den Förtjuste och hans vän Kantorn får ändå lov att promenera mig en bit på hemvägen; det är farligt för granna flickor att gå hem mitt i natten! as Kantorn put it. Nu hade jag ju inte ens behövt gå (cykeln var förstås med, som vanligt!), men jag ville gärna.

De var ju så rara, båda.

Fast alla skulle förstås inte hålla med. Polisen, till exempel. A skulle bara kissa lite men det dröjde inte förrän farbror Polis, ivrigt påhejad av onyktra ungdomar, knackade honom på axeln. In i snutbilen och ut igen först femton minuter senare. Matad med förmaningstal och åttahundra kronor i böter.

Skulle inte tro att A kommer att kissa på kyrkan något mer.

.

Nu ska jag gå och lägga mig. Och tänka på finM som sitter i den där hemska lilla kammaren.. buhuu..

knotan

Har återupptäckt mina knotor. Det var längesen jag tänkte på dem, nästan ett år. Men nu känns de sådär extra knotiga igen, them bastards. Ibland undrar jag hur det varit att vara knotig på annat ställe, en knotig häck till exempel? Jag tror det hade varit mera klädsamt. Så kunde man ha modernt gällivarehäng, utan att anstränga sig (å andra sidan är väl Gällivare snart ute).

Mina knotor är mina revben, och de sticker visst ut lite varstans.

Även om jag är rund om kinderna och lite här och där så kan knotorna göra att jag ser helt utmärglad ut. I v-ringat, randigt, till exempel. Sucks.

Bara så ni vet.
.

Annars så går mycket i glasögonens tecken just nu. Jag har till exempel:

1) börjat fingra på mina fina Oakleys!
2) skaffat fartglasögon
3) börjat prova nya vardagsglasögon

Fartglasögon ska jag ha när jag cyklar. De ser ut som svetsglasögon eller kanske kuskglasögon, och har utbytbara glas, flera stycken. Rätt fula men förhoppningsvis ganska bra. Kanske de kan skydda mina torra ögon lite. Vardagsglasögonen ska jag ha på vardagarna. Och Oakleysen i skidbacken förstås.

Var är snön?
.

Nu måste jag gå, Mia och Klara är på tv! Mia Skäringer är bäst, och alldeles särskilt som som trashmorsan Tabitha. Yeah!

the view from the glasberg?

Jag skriver aldrig om vad jag känner och tycker. Förr skrev jag nästan bara om sådant, om det mest hjärtenära. Först i dagbok, sedan på nätet, på Lunar (I was a freak, för dem som lyckats missa det). Gillar man inte att prata om saker så kan det kännas skönt att skriva ned dem istället. Fast jag skrev för mycket, det blev dumt. Jag fick sluta.

Och nu blir mest yta. Jag vet inte hur roligt det kan vara att läsa om kroghäng och andra fritidssysslor, å andra sidan så vet jag inte om det är någon som läser heller. Det är det väl kanske inte.

Men för att bryta trenden lite, om än bara lite försiktigt, bara för just precis nu (och bara just för min egen skull).. så vill jag plita några ord om min M; min Man, min Martin. Han har inte fått många rader här och inte någon annanstans heller, men han finns faktiskt på riktigt. Just nu långt härifrån, längre än vanligt, men högst verklig.

När det gäller förhållanden så är det inte ofta jag är säker. Det knappt någonsin hänt att jag vetat eller trott mig känna, här hör jag hemma. Och de få (två?) gånger jag trott att jag hamnat rätt har uppenbarligen varit helt åt pipsvängen.

Jag är inte säker den här gången heller.

Men vi förstår varandra, jag och M, och det är en bra start. Vi kan prata om allt och skratta åt nästan allt. Det känns skönt. Fast allra mest skönt är att jag har lov att vara precis som jag är; han diggar den Fian, den riktiga. Inte bara den upptågande sidan. Det är bra, för det är svårt att hålla liv i något som bygger på ett skådespel - don't I know it?

Sedan så är vi lika glada i kramarna, båda. Det är också viktigt. Jag känner mig övergiven om jag inte får sova på armen, så är det bara.

Det är Tryggt. Fullt av stort Tycke och Tillit. Tro och Trohet.

Kanske är det Kärlek, till och med? Jag kan inte sådant, och kan komma på mig själv med att längta efter något mer himlastormande, fortfarande. Men det är nog inte så det fungerar, det där riktiga, det hållbara. Det borde jag fattat förr, jag som passerat bäst-före, för längesen.

Men jag är inte som alla andra. Jag är jävligt dum i huvudet, hela huvudet.

Konstigt nog så är jag rätt bra på matte. :-)

Hejdå.

panelhöna

Med jämna mellanrum är jag med i en såndär webbaserad tyckarpanel. Det tar lite tid, men man får ju ersättning - ibland flera kronor! Om man tycker tillräckligt mycket, vill säga. Det kan handla om allt från tv-vanor till apotekets utbud av värktabletter, fast just idag var det om ett nytt varumärke. Mellanmål och frukostgröt med garanterat lågt GI och garanterat högt nyttighetsinnehåll. Det låter ju väldigt bra.

Fast jag är väldigt negativ i tyckarsammanhang. Det finns så mycket skit och jag även om jag visst gillar sunt och sånt så kan GI and its likes verkligen få mig att se rött. Idag tyckte jag dock litet synd. Tanken var ju god men produkten hade fått ett konstig namn och förpackningarna var fula, åttiotals. Layouten inte särskilt tilltalande. Hela alltihopet osade typ öst och Liedl.

Lik förbannat satt jag idag där och kryssade snällt i omdömesrutorna "förtroendeingivande", "känns svenskt", "jag kommer troligtvis att köpa denna produkt" (d'oh). Vilket hyckleri! Bara för att jag tyckte synd om dem. För att de lagt ned sig så. Ansträngt sig med GI-värde och låg sockerhalt. Satt en nordisk fäbodjänta på förpackningen. För att namnet var så östeuropeiskt det kunde bli.

Precis som om det fina omdömet från mig kommer hjälpa dem att sälja mer. Hm.

.

Sedan så vill jag berätta om mitt äckliga hår. Jag tyckte inte det var så farligt imorse men allt eftersom dagen led kändes det läskigare och läskigare, till slut ville jag inte ta av mössan. När jag ändå tog av den så stannade frisyren på plats, en riktig backslick! När jag tänkte efter så var det väldigt många dagar sedan jag tvättade det sist. Äckligt, tänker ni! Ja, det tänker jag med. Men i vanliga fall är jag en riktig torris och jag har ju lärt av frissan att man ska undvika tvätta varje dag.

När jag kom hem tänkte jag att jag ju måste föreviga detta fettrekord (men hu ett sånt ord - tur att ingen fattar värmländska här!). Det märkliga är bara att det inte alls ser så farligt ut, eller vad tycker ni? Det är väl mest lite modernt flikigt, så som jag har sett att vissa kändisar har på tv - fast de är nytvättade. Uma Thurman, till exempel, och det klädde henne verkligen! (Hon har även typ strl 43 på fötterna, det har jag läst!)

Nå. Vad jag ville säga var bara att ni inte ska bli förvånade om jag hädanefter enbart tvättar håret till jul!


G'natt!

freak show

Alla helgons blodiga natt blev inte så blodig. Men ganska blöt, för många. Vi var ute och såg oss om, jag och M och några till. Det var liemän, Jasonmasker och spindelväv, men även nätstrumpor och djävulsöron. Hm.

När vi kom ut på krogen noterade jag en brunkrämsinsmord karl i kvinnokläder och tänkte, oj, dragshow ikväll, festligt! Sedan upplyser M mig om att det är stans egen bodybuildarqueen som står där och jag kan inte sluta stirra. En kvinna? En och åttifem lång och med en och en halv meter breda axlar?

I'll be damned.

Sedan möter vi kattsystrarna. De är för roliga, de där två, och alltid fulla av skratt. Den ena har klippt sig och är hur snygg som helst, med luggen lite på sned och lockar i nacken. Hon parkerar sig i baren och vinkar in karlar efter önskemål, herregud, det är nog sant som de säger, blondes have more fun! Vi frågar hur fan hon bär sig åt och M försöker sig på samma taktik, dock med blandad framgång.

Fast på nästa bar nappar det visst, och innan jag vet ordet av står jag ensam och hänger. Det bli dock inte så länge; en av hanjagbrukadeumgåsmedförrs kompisar dyker upp. Vill kolla läget. Egentligen vill han nog kolla om det är fritt fram att uppvakta, precis som alla hans andra kompisar. Jävla arslen! Nobbar han dig fortfarande, M? frågar han med ett hårt flin, och jag stelnar. Det är snart ett år sedan jag slutade träffa den tidens M, men de små omdömen han strött kring sig förföljer mig ännu.

Jag riktigt känner knäna vekna när jag står där med mitt stelnade leende; men herregud det ju evigheter sedan och han har ju sin Å nu! Borde väl du veta?! Och så vänder jag på klacken. Alltså, jag kan väl leva med de där kommentarerna och det är inget som spelar- eller borde spela- någon roll längre. Lik förbannat gör det ont! Jag har aldrig förr mött någon som fått mig att känna mig så totalt betydelselös; en efterhängsen skugga - jag! Suck.

Sedan försöker jag dansa upp humöret igen, Ms arbetskompisar är för goa och svänger om med både mig och henne som vantar, komigennuförfanbrudar! Jag dansar även med en 'mr Randy' men får till slut rädda mig undan. Han blir lite sur men försitter banne mig ingen tid, en liten stund senare sveper han förbi i en vild lambada, en liten blond på höften. Han fixerar min blick och knycker kaxigt på nacken. Jag ler vänt tillbaks, tror han att jag är avundsjuk eller? Minuter senare hånglar han upp lilla blonda mot fönstret och jag knäcker mig. Var det det han tänkte? Att han skulle skyltfönsterhångla upp mig sådär?! Jösses!

Sedan så tänker jag att nu är jag nog ändå vuxen. Ingen lambada och inget offentligt grovhångel, thank you very much.

Nu orkar jag fan inte skriva mer.

/S

mrs Dubois

Vågade mig iväg till Myrorna förut, eller Kupan, som det heter här. Min första out-of-doors-upplevelse sedan i tisdags. Det kändes lite som om jag var ute på något otillåtet. Hjärtat slog så konstigt, och folk stirrade. Gick omvägar. Bara för att jag råkade hosta lite, och snörvla. Kunde väl inte jag hjälpa!

Jag åkte hem igen, tillbaks till tryggt territorium. Sängen, filten, boken, mobilen. Gitarren fick också vara med. Det kändes skönt. Tror inte jag ska gå ut något mer nu, på några dagar.

Nu är mrs Dubois på teven, hon som alltid pratar i näsan, som jag gör idag (och igår, och i förrgår). Mediumdamen. Det är en rätt bra serie, men idag lyssnar jag bara. För jag sitter ju här.

Hon drömmer en massa konstigt, den där damen. Det gör jag med, dessa nätter. Igår natt var jag ute på vandring. Plötsligt var det vinter och snö och jag hade bara bikini på, men det gjorde liksom inget eftersom min följeslagare hade ett par trickskidor att låna ut. Mycket logiskt. Jag var så orolig att de inte skulle passa men det gjorde de. :-)

Inatt var det en mera skrämmande dröm; någon förföljde mig, jag sprang på en banvall, klättrade på smal stolpe, det var svårt att andas.. Vaknade till slut, av min egen röst; aaaAAaaargh!. Bliss!

Det är skönt att inte vara ett såntdär medium i varje fall, det verkar jobbigt. Jag vet inte om de egentligen finns, på riktigt. Eller, jag vet till och med en snubbe som är tillsammans med ett medium, på riktigt. Fast jag har aldrig träffat henne. Men jag har ju träffat honom.

Som ni märker var visst slut på det vettiga här idag. Men innan byebye så ska jag lägga med några fina apelsiner. Apelsin är min nya drog, nu när jag inte får endorfin. På Willys kan man köpa typ hundra stycken i nät och det kostar ingenting. Så kan man gå hem och pressa juice hej vilt, det är så gott så man svimmar (om man nu har några fungerande smaklökar).

tåcka e

Jag dog inte!

Men sjuk blev jag. Litegrann på natten och lite mer på morgonen och ännu mer till lunch. Så jag åkte hem.

En kvinnlig förkylning! (För er som inte vet så skiljer sig den kvinnliga varianten från den manliga såtillvida att man faktiskt är sjuk på riktigt. Och inte bara i huvudet).*

Som ni förstår så är det väldigt synd om mig idag. Har virat in mig i långkalsonger, fleece, stickat, raggsockor och filtar, och sovit flera timmar. Med papper i näsan, det är sexigt.

Till slut masade jag mig i alla fall upp, och nu sitter jag här och huttrar. Dataskärmar kan vara rätt så ansträngande att titta på, märker jag. Särskilt ansträngande är det när hurtiga kompis M skickar rörliga vibbar på msn. Jag fick säga åt henne på skarpen! Är du rent nôrsk människa?

För er som har svårt med dialekten kan jag tipsa om följande:
http://www.varmlandskordbok.se/

Nu orkar jag inte sitta här längre! Sådetså.

Akta er för baciller!

Klem.



*jag skämtar förstås, men bara lite.

maple leaves

Blev illa trött på att se Carola. Fram för lite svensk höstglöd istället, go Swedish Maple!

Jag lyssnar på powerballader och är snuvig i ena näsan. Inbillade mig att jag höll på att bli sjuk, men slutade fundera och tog en springtur istället. Så nu är jag frisk! Utom i den där ena näsan då, vill säga. Men det gör inte så mycket.

Säger jag nu. (Sedan, när jag ska sova, kommer jag ligga och noja mig till sömnlöshet. Så är det alltid när jag tränat ofriskt, ångesten frodas och fanihelvetetänkpådedärsomhadeTWAR-dedogjusomflugor! Och plötsligt är det jättejobbigt att andas och hjärtat gör ont och varförvarför skulle jag springa med förkylning.. Jag skulle så gärna vilja leva lite till! Fast sedan somnar jag förstås, av ren utmattning, och nästa morgon, ja.. What was all that about?)
____________

Men till något annat. Tiden är mogen för att kröna 2007 års mest hörda:

Årets dansgubbe måste ju bara vara Timbaland. Snacka om att ha ett finger med i spelet, överallt! Och det är så roligt hur årets tyngsta groove kan ha århundradets lättaste texter; I'm about to strip / and I'm well equipped / can u handle me the way I are? Men rätt kul ändå.

Årets snyftare är inte alls årets, egentligen. Men, heja Eva Cassidy, som plankade Fields of Gold på det allra vackraste vis. Sedan dog hon, songbirden. Why didn't she donate her voice?

Årets uppåttjack; I'm sorry, he's mine, Miss Li. Pianohamrande tvåtakt i sin glättigaste form!

Årets återkomst: Kent. Alltför stor dos ger krupp och depressioner om vart annat, men Ingenting är ju rätt hård faktiskt. Och det självutlösande pianot even better.

Det finns förresten en till dansgubbe i år och det är Justin.

Men nu ska jag lägga mig och inte dö, inte än i alla fall.

Natti!

vår egen Anna Nicole

Ska Carola och Liza Minelli sjuga tillsammans? Jag fattar ingenting. De porträtteras sida vid sida i en julkonsertsannons i GP, vareviga dag. Jag är trött på Carola. Och tycker lite synd om Liza M. Miss Minelli ser så seriös och stillsam ut, och anständig. De stora mörka ögonen fulla av jullugn, som sig bör. Carola är raka motsatsen, hon är allting, samtidigt. Vän och vacker och världsvan, med en perfekt anlagd makeup och ett försök till ett million-dollar-smajl. Fast leendet är ansträngt, klänningen för liten, hyllan hissad till nya höjder och själva posen hör hemma i mittuppslaget på Playboy Magazine. Vad är det hon vill uppnå, Carola? Vem är det hon vill locka?

Hon är ju så duktig. Hon har ju en sådan stor röst. Men någonstans måste det ha gått snett, på allvar. Fast det är ju inte konstigt. Livets Ord och Runar, say no more.

Ibland så lyssnar jag faktiskt på en dänga med just Carola, det är knappt jag vågar säga det högt. Det är från tiden då det begav sig, när det var pop och disco och fortfarande lovande. No hideaway/ for the runaway/ every creature of love has excited me/ someone is breaking your heart. Det svänger, fanimej!

Det var på den tiden hon försökte sälja sig till USA.

USA ville inte ha henne. Vi vill inte heller ha henne längre.

hoppfullt

Det här får bli en kortis, klockan är mycket och jag är sleten. Idag har jag cyklat en del och sedan rastat M. Man skulle kunna tro att M är en liten jycke eller något men faktum är att det är min kompis. Hon har nyligen inlett sin springkarriär och behöver lite draghjälp emellanåt. Draghjälpen (alltså jag) fungerar då såtillvida att jag lunkar på jämte och underhåller med diverse småprat, skvaller eller vad man nu har på lager. Och ibland så får jag mana på lite, lyft på fötterna för fan! Ibland tror jag hon skulle satsat på en karriär som gångare istället, har liksom den där inbyggda schwungen i höfterna.

Idag underhöll jag genom att berätta om helgens shopping, om brunch och om cykelbravader. Sedan talade jag även om att vi imorgon ska fira G på jobbet, det blir frukostfika och trevligheter. G har just fyllt fyrtio.

Sedan så slog det mig att G är på pricken tio år äldre än mig. Det är lite skrämmande. Fast jag inte vill, så ser jag mig själv i en situation som liknar hennes, ten years from now. Det är inte bara lite skrämmande.

En gång sa G, när vi åt lunch i godan ro; ..jag hade en gång en pojkvän som var sjökapten, och vi andra satte i vrångstrupen.

Pojkvän!?!

Inte för att vara sådan. Men hon förefaller så totalt ointresserad av allt annat än de allra närmast stående, mamma, pappa, bröder. Den där enda väninnan. Och så jobbet, såklart.

Tänk om det blir så att man blir så van och bekväm i sitt eget sällskap att man inte ids släppa in någon annan? Sorgligt.

Fast för att vara fyrtio så har hon väldigt vacker och välbehållen hy, skulle alla gånger kunna göra reklam för L´oréal plentitude eller vad det nu heter, utan retusch. Och det är ju inte illa!

Jag har femtio gånger fler rynkor.

Å andra sidan ska det väl synas att man levt med.

cyklisten

Det är det där med min M och hans tjat. Det är cykellampor hit och cykellampor dit, bilväg kontra cykelstig, pendeltrafik och reflexer. Han vill bara väl, jag vet det. Och jag lovar och lovar, (eller lôver å lôver), jag ska köpa baklampa, jag ska cykla cykelväg istället för bilväg, jag ska vara försiktig.

Fast jag skrattar lite inuti och tänker att det är som en skyddad verkstad nuförtiden, det där med cykling. Cykelbanor nästan överallt och man är totalt inbäddad i frigolit, reflexer och andra funktionella material. Hjälm!


Annat var det på cykelsemester i Frankrike, på tiden då det begav sig. Jag minns än idag hur vi stod i den där sportaffären och prioriterade bort köp av cykelhjälm. Nu har vi förfan köpt tält för 200 franc! Någon måtta fick det vara. Vi skulle ju bara cykla hundra mil, varmt var det med.

Några dagar senare, längs vägen, fick vi se en hund som dött trafikdöden. Då blev vi nog lite fundersamma, båda två, även om vi inte sa något. Av bålen att döma så hade det varit en stor en, kanske i samma viktklass som spinkiga Fia. Huvudet hade slitits av och låg ute i vägen. Då tänkte jag på cykelhjälm. En stund.

Sedan dröjde det ända tills bekantskap stiftades med riksväg 61 innan jag verkligen skaffade någon hjälm, men det är en annan historia.

Nuförtiden är i alla fall så inpackad att det är rent löjligt. What could possibly go wrong?

Och det fick jag fråga mig igen, igår. Plötsligt välte jag pladask med cykel och allt, mitt i korsningen utanför jobbet. Ingen halka, ingen krock. Bara jävla skitclips och fötter som sitter fast trots att man snäppt loss dem (tror man).

Det var bara ett litet fall och ingen fara för liv och lem. Men ändå. Det blev en darrig färd hem. Things can go wrong.

.

Imorgon ska jag köpa baklampa till cykeln. Jag lôver.

october swimmer*

Lillsemester i vackra Värmland. Sol och uteliv! Allt från lövkrattning och utsiktsfulla promenader till shopping och springturer som fortsätter ända ut i Vänern. Refreshing!

Och ikväll, bubbel och bastu med tjejerna, sedan kanske en liten pubrunda.

Detta är Livet!

(jag låter nästan lite frälst nu, don't I?)

.

Annars vet jag inte, det är som vanligt. Lite grubbel och lite framtidsfunderingar. Men så tänker jag på det där smarta som John Lennon lär ha sagt,

Life is what happens to you while you're busy making plans for the future

Och det är ju så sant som det var sagt.

*JJ72

loomis

Känner ni till Loomis? Har ni sett alla budbilar med loggan?

Loomis, smaka på det.

Är det inte lite leksaker över namnet?

Jag tänkte länge att de nog körde omkring med Lego och Playmobil, Barbiedockor. Snabba, säkra leveranser till Toys 'r' us och all världens otåliga ungar. Babydadda, liksom.

Loomis.

Sedan såg jag på TV en dag, nyheterna. En rånad stackars Loomis! Sprängd i bitar!! Var är världen på väg?!? Någon är leksaksdesperat!

Fast sedan sa TV-hallåan att Loomis är ett värdetransportföretag. Hon pratade bara om pengar, inte ett ljud om leksaker.

Jag blev lite besviken. Samtidigt så tänkte jag att de får skylla sig själv! Vem tar en leksaksdöpt firma på allvar? Måste ju vara hur lätt som helst att råna.

Typ. Loomis.

after work

Var på såndär after work i fredags, med några från jobbet. När man är med sina jobbarkompisar är det smart att hålla sig hyfsat städad. Det funkade dock inte så bra i fredags, men jag var i gott sällskap - tror och hoppas jag. Det blev väldigt mycket öl, och gratisöl. Och en salig drinkblandning. Allt från whiskey-sour till Piggelin.

Jag var tvär i humöret och kaxade både hit och dit, inte likt mig. Kanske var det för att kvällen börjat lite surt; först fick jag skäll för att jag lånat en stol från grannbordet och sedan även onda ögat på dansgolvet. Det är inte Societeten, det här! En sur raggarbrud som tyckte att jag och K tog för mycket plats, visst. Två amazondamer och några dreglande tyskar, mer ryms förstås inte på Harrys minidansgolv. Not that we cared, men ändå.

När jag kom hem kastade jag stövlar och kläder rätt av, i hallen. Satte på datorn och hällde i mig lite fil. Och ringde min M för att tala om hur jäkla bedrövligt snurrig jag blivit;
-Tänk om jag missar tåget till dig imorn, buhuuu...!
- Men gumman, jag ringer och väcker dig. Sätt dig nu bara inte vid datorn och skriv en massa trams! Det är bättre du sover!
Pliktskyldigast stängde jag av datorn. Konstigt hur det alltid kryper i fingrarna på nattkröken?

Nästa morgon var huvudet en tickande bomb, men jag tog mig upp och jag tog mig iväg, dock ej i finaste form. På tågresan funderade jag över hur mycket jag egentligen skämt ut mig. Jag kom fram till att det nog inte var så farligt.

Fast sedan insåg jag att jag inte mindes hemfärden. Hur i all sin dar..? Jag cyklar ju alltid genom skogen och särskilt när det blåser kraftigt, som i fredags, brukar man minnas suset i trädkronorna, och månen, om den tittar fram.. Näpp. Inte en susning, ingen månflört. Det var rent kusligt. En minneslucka!

Jag var kallsvettig ända tills M upplyste mig. Du sa ju att du haft följe till Almers med nån Londonsnubbe? Bitarna föll på plats. Inte undra på att jag inte mindes skogen, jag cyklade ju inte där! Istället hade jag fortsatt min kaxkarriär via Västra Vall. Och det var inte dåligt så jag kaxade. Nu började jag skämmas, på riktigt.

Det var den här snubben, bekant till en gymbekant, som visade sig vara på väg i samma riktning. Vi hade pratats lite under kvällen, och han var säkert jättetrevlig. Men det var något jag hängde upp mig på, om det var gubbkepsen eller skinnpajen eller uppsynen, eller alltihop.

Så när han, inte utan stolthet, berättade om sin utlandskarriär, spann jag igång och ondgjorde mig något alldeles otroligt. London, ett sånt jävla skithål till stad, jag tänker fanimej aldrig åka tillbaks dit!! Stackars dig!!!. Asien fick sig nog också en skopa, när jag tänker efter. Så till den milda grad luftade jag, att hans käcka, londonska gubbkeps (rutig dessutom!) flög rätt av och for iväg i riktning Mixen. Var det jag eller var det kulingen? Jag undrar ännu.

Är det det där som kallas dåligt ölsinne?

Upplys mig gärna.

___
Det konstiga är att jag själv trivdes väldigt gott i London, på tiden då det begav sig.

gothenburg

Vi tog en miniweekend i Göteborg, jag och M. Vi cyklade dit. M på Herman, militäriskt järnstaket från 50-talet någon gång, jag själv på en 24-växlad lättviktare av senaste modell. Rättvist va?

Det gick fint. Det var fint väder. Vi körde bara fel en gång, på Kungsbackas golfbana (vad fan man nu skulle där och göra?). Någon punka behövde vi inte laga heller, inte förrän dagen efter i alla fall.



Hade varit lite orolig för min rygg innan. Den har varit lite öm och gnällig av allt cyklande på sista tiden. Jag tänkte att nio mil i fartställning nog kommer knäcka den på allvar. Nu cyklade vi i maklig takt så någon fartställning var det inte tal om. Sedan så cyklade jag fristyre nästan oavbrutet de sista tre milen, snällt både mot rygg och ömma handlovar. Och den uppochnedvända ryggresningen är icke att förglömma! :-) -->

Efter sex timmars färd anlände vi till Haga, härligt rosiga om kinderna och på strålande humör. L kom och hälsade på. Och vi gjorde stan; middag, en stillsam pubrunda, och avslutningsvis lite Aussiehäng på Dancing Dingo. Vilket namn! What a place! Många roliga typer.

Dagen efter var det kultur för hela slanten, och sedan hemfärd. Oh Gothenburg!


Idag har jag känt mig lite halvvissen. Om man känner sig halvvissen så är det rätt fint att ge sig själv en riktig genomkörare. Jag tänker att endera så bryter då en eventuell förkylning ut, eller så försvinner den. Enkelt!

Jag gav mig själv en riktig genomkörare. Jag cyklade som fan till och från jobbet. Sedan sprang jag. Och sist var jag på tantpump på gymmet, det var längesen. Och väldigt gôtt. Nu känner jag mig pigg, fast det är sovdags.

Måste bara förundra mig lite över alla typer i springspåret. Bara för att det råkar vara september månad så har man visst slutat tro på sina termometrar - idag var en orgie i långa ärmar och långa ben, och vindtätt ovanpå. Snacka om självplågeri! Och så stirrar de på mig som om JAG vore UFOt?! Hallå eller? Linne och halvlånga tights är snudd på i överkant när temperaturen är över tjugo och sydvästen vindar smeksamt. Tokfransar!

Godnatt hörrni!

sport

Mina fina löpskor pajade efter bara fyra månaders användning. Jag gick tillbaks till butiken och gnällde, fast bara lite. Jag är inte så duktig på att gnälla sådär offentligt. Min M blev sur på mig; jag borde inte bara gnällt utan skällt också, sa han. Han hade väl rätt. Skorna kostade 1300 kronor och ska ju inte paja sådär.

Butiksbiträdena höll med om att skorna inte borde gå sönder bara sådär, men de höll inte med om att jag borde få ett par nya, inte helt gratis i varje fall. Jag bjäbbade lite men böjde mig, såklart. Trehundra fick jag lägga för ett par nya, av samma modell som de gamla, fast ny färg. Jag gillar dem fast jag gillade de gula bättre, lightning blabla, vad de nu hette. De var skitsnabba. Nu blir jag lite långsammare.

Sedan så har jag fått låna min Ms fina cykel. Den lyder precis, växlar när den ska och rullar som en vind. Väger inget heller. Jag är i cykelbytartagen så det är bra att få provköra lite annat för att jämföra.. Har även fått låna riktiga cykelskor av en arbetskompis. Ska prova dem till jobbet imorgon, när jag har hjälmen på. Det är visst svårt det där, om man inte hinner lossa fötterna innan man stannat. :-)

Det här blev en jäkligt trist not, men så är det.

Imorgon är det måndag. Bäst att sova nu.

c'est la vie, say the old folks

Det kliar i skrivfingrarna, även om det är mitt i natten och jag är småförfriskad. Orden flyter liksom lättare, även om de kanske blir rart stavade emellanåt.

Den här helgen har jag hamnat på lokal varje kväll, trots att jag inte skulle och inte ville. Fast när det väl kom till kritan ville jag ändå, hellre än att sitta hemma och stirra i väggen.

På fredagen, ett sent inhopp på Ms firmakalas. Ett glas vin och en tequila och dansformen kom som ett brev på posten. SurfT överraskade, nu jävlar Fia ska vi ha kul! Jag visste inte att han kunde dansa? Och musiken! Liveband med fin repertoar, allt från Chuck Berry och Elvis till U2, fina grejer. Folk backade och beredde plats, bäst vi passar oss, här händer det grejer! Vi sjöng och svingade, en sådan stämning!

Ikväll, middag hos B. B själv inte hemma, men M2 hade lånat hans lägenhet och bjöd mig och M på käk och vin. Och whisky, kaffe och god musik till efterrätt. Vi stassade oss duktigt men när vi äntligen kom ned på stan hade fötterna redan självdött. AjajAJ! Jävla finskor. Taxi eller gympaskor nästa gång, så är det bara.

Många konstiga människor ute. Men M2, hon mötte sina drömmars man, tror jag (såg det ut som, i varje fall!). Själv dansade jag mycket, så mycket det gick, tror jag. Med Helsing- och Göteborg, Varberg och Derome. En randig typ griper bryskt min vänsterhand, granskar ringfingret; borde det inte vara dags att stadga sig snart?! Jag drar mig loss, rappar tillbaks, själv då!? Han är ganska många år äldre och jag blir förbannad, varför får killar leka hur som helst, hur länge som helst? När vi tjejer så tydligt förväntas hålla oss hemma och producera? Bah!

Som sista låt spelas Hotel California, ni minns, Eagles powerballad från 1976. Jag var inte ens född då, men på högstadiet var det min bästa-bästa låt (hade den på singel, men hann inte lyssna sönder innan brorsan pajade med boll och innebandyklubba.. deliberately, I guess). Hur som, så fick lite nostalgikänning ikväll. Och när MG bjöd upp kunde jag inte riktigt med att tacka nej, även om jag tycker han är lite läskig. Jag brukar inte vara rädd för folk, men den där blicken, underligt genomskådande. Han fångar in mig med en hand i nacken och en stadig arm om livet, som i ett skruvstäd. Hjälp och bevars, helst vill han slänga mig över axeln och röva mig hemåt, inga dolda budskap här inte. Men jag fredar mig och det funkar. Tack och bock, trevligt att dansa, men en dans är ingen dans och fler kommer det aldrig bli!

Så är det och så var det.

Och nu sömn, som vanligt. Klockan är 03:31! Gosh.

toppen is nådd

Semestern är över. En vecka i norr, utgångspunkt Kiruna. Den klassiska vandringen från Nikkaluokta till Kebnekaise, och tillbaks, förstås. Det klassiska bad- och bastubesöket i simhallen. Sedan strosande i butiker och på Kirunas höstmarknad. Och, förstås, ett givet besök i LKABs Kiirunavaara (gruvan).

Det är litet av en annan värld. Så mycket träd, så små träd. Knotiga björkar och skrana granar. Sjö efter sjö, mera skog. Och emellanåt någon stuga. Renar. Tjejren heter vaja (fast det lärde jag mig i ett korsord, inte i Lappland).

Folk är så trevliga. Fåordiga och tvära, säger vissa, men jag håller inte med. Lite sävligt ibland, möjligtvis. När vi just anlänt till Kiruna och lite planlöst strosar runt bromsar en buss in; Ska ni med 15:50- till Nikkaluokta? Släng in väskorna där bak, jag ska bara en tur till Jukkas så kommer jag och plockar upp er sedan! Va!? Vilken omtanke!

I Kebnes toppstuga (den lilla, för den är mycket renare och trevligare), blandas bygdens söner med katiga Stockholmare, och vi i Skånegänget blir någon slags motpol. Eller jämvikt, jag vet inte. Vi språkas en del, allihop, fast mest prat blir det med de trygga Kirunakillarna. De är tre; två röda, en brun. Jobbar i gruvan. De röda är bröder, gissar jag. De tinar vant en skopa snö i sitt Trangiakök, kaffe får man ha. Visar film från gruvans innersta, det är läskigt, stenskott och hela block som rasar, mobilens ljud är inget vidare men det sprakar och brakar och riktigt viner om stenarna. Nackhåren reser sig. En person dog förra året och man är besvikna på ledningen som låter folk fortsätta arbeta i en sådan miljö. De gamla rävarna vägrar, men de unga, de går dit, vill vara till lags.. och behöver lönen, förstås.


Sedan går vi, eller småspringer, upp till toppen - Kebnekaises sydtopp. Det snöar ymnigt och graderna är långt under noll, om man stannar fryser man fötter och händer av sig, det går inte. Jag ruschar upp och ned medan killarna valhänt handskas med skumpaflaskan, fingerfärdigheten bortblåst med vinden, men till slut så. Slutligen öppnar också moln- och snöridåerna upp sig och vi får en glimt norröver, vi fotar utsikt och vi fotar varandra. Sedan öppning söderut och så grant det är! Att man inte åkt hit förr!


Den natten sover vi inte mycket, vinden viner, rycker och sliter i tältduken, det slår och krumbuktar, och kallt, så kallt. Men morgonen efter var vacker! Om än fortfarande kylslagen.

Där finns mycket mer att berätta men nu är det läggdags, som vanligt.

Kram godnatt.

Ps. Boken jag skrev om sist; Kamratliv och äventyr på Kanadas prärier, skriven av Karl Gunnarson (pseudonym för Gunnar Schulze). Good stuff.

Sunday bloody Sunday

Började blogga igår förmiddag om min sketna morgon. Hann dock inte längre än till utkaststadiet, och lika bra var väl det. Vem fasen vill läsa om min misslyckade lördagsmorgon? Nä, just det.

Men just då var jag väldigt upprörd och det kändes helt rätt att skriva en uppsats om världens kanske mest ointressanta ämne; tvätt.

Så kan det vara.

Idag har jag inte så väldigt mycket mer intressant att skriva om heller. Men jag kan och vill tipsa om en fascinerande berättelse jag just läst, självupplevt om cowboyliv på Kanadas prärier, av en Karl Gustavsson. I det stora landet kallades han kort och gott för "Big"; en av många skandinaver som kom till Kanada kring 1900-talets början. Boken, rött inbunden och utan säljande text på baksidan, såg inte mycket ut för världen, men OJ så fängslande! Enkelt och rättframt skriven, no frills, och upplevelser läggs till upplevelser - ett sådant fantastiskt liv de levde, alla boys och girls på prärien!

Ibland känns ens eget lilla liv minst sagt torftigt.

Om ni har möjlighet, så läs! Kruxet är bara att boken kan vara svår - till och med omöjlig - att få tag på. Om man inte lånar av min kompis M, förstås. Hon hade hittat den i föräldrarnas samlingar, den röda lilla fina. Utgiven 1931. Jag återkommer med fullständig titel, ifall någon är intresserad och ids leta.

.

I övrigt kan jag berätta att jag gjort en dygnsvisit i Skåne. Planerna inför semesterturen börjar ta form, och det känns riktigt bra. Sällan har jag längtat så efter lite ledigt! Att det friveckan innebär tältande och kånkande på ryggsäck är det bästa av allt!

Men nu måste jag sova. Söndag kväll och imorgon bitti ringer klockan. Pust.

champagne

En händelserik helg. På fredag; champagne, choklad, sommarpresent (se bild nedan), och uteliv. På lördag; sol, bad, åska, öl och återseenden. Och uteliv med, förstås.

Körde punka på cykeln, inatt, på väg hem. Hade krånglat mig ur efterfest-på-tu-man-hand-fällan, men hemkörningen lyckades jag inte ta mig ifrån (somliga är födda med övertalningens gåva)! Trampade alltså söderut med lillA på pakethållaren. A må ha ett litet namn, men är faktiskt jävligt lång och inte jättelätt heller. Bitvis rätt slitsamt, alltså, men roligt med.


Uppför Apelviksbacken tävlade vi mot ett annat, mera traditionellt par (killen skötte tramporna), jäklar vad det gick! Andra paret lämnade dock walk over strax före toppen, svängde in på området på höjden istället för att slutspurta. Dåligt!


När jag lämpat av A var bakdäcket platt. Smidig som jag var, körde på punkan hela vägen hem, fy och skäms! Men det var så långt att gå och så mörkt och jag var så trött..

Nåväl. Punkan innebär ger mig ju lite att göra idag i varje fall. Hoppas bara inte fälgen är alltför misshandlad.

Orkar inte skriva så mycket mer men lägger med en badbild. Det är ju så härligt! Gissa vem som är vem!? :-)

fields of gold

Jag är ju sådär sentimental av mig, med jämna mellanrum. Det vet ni.

Igår var en sån dag. Inte jättemycket, men lite. Frampå kvällskröken, med lite innanför västen.

Det var den där festen, finfesten, som jag tror jag nämnde häromdagen. Tre trettioåringar som slagit sig ihop och ordnat storstilat kalas. Mat och dryck och bordsplacering och snapsvisor och levande musik. Och så dans efteråt, förstås!

Vi cyklade dit, jag och M. En mil är inte långt när solen skiner och vattenflaskan är fylld (passande nog med Lantvin). Vi cyklade i maklig takt och tog dryckespaus, och sedan även en omklädningspaus. Klackat och klänning tror jag inte på till cykling.

Men en sådan kväll!


Sol, hav, vajande havre och en mild sydväst. Kan ni tänka er något så vackert?!

Och vid hembygdsgården, hundra glada, festklädda människor med höjda glas. En perfekt kväll för ett perfekt kalas.

Samtidigt, ungefär trettio mil bort; ett bröllop. Ett väldigt vackert ett, det vet jag, fast jag inte var där. Brudgummen den stiligaste jag sett och lilla frun säkert matchande. De skulle hållas utomhus, vid en sjö. En perfekt kväll för ett perfekt bröllop! Tanken smiter däråt, flera gånger under kvällen. Det bara blir så.

Men vår fest, då. Alla var där, verkligen alla, och så härligt att se så många bekanta ansikten på en gång! Men oh så många som parat ihop sig och OH så många stora magar..! Det är så kul och trevligt och allt det där men ibland blir jag så gammal och illa till mods. Kan inte hjälpa det, bara.
Än mer illa till mods blir jag när ser S dansa runt på sitt vanliga, glatt obekymrade vis, allas vår önskekavaljer. Flickvännen på en stol en bit bort, en hand på tunga magen. Han har knappt hälsat på mig på hela kvällen men plötsligt är han bakom, kom nu Fia, vi ska dansa och vad ska jag säga? Vi har ju dansat förr.

Två danser, nästan lika kul som sist. Sedan pausar bandet och jag smiter. Artighetspratar med L (such a blonde little brain under all that auburn..!) och A. Och hon den där från hemtjänsten, vad-var-det-nu-hon-hette.. Men sedan det dröjer inte länge förrän jag passar på att smita hela vägen hem, killerpumpsen har jag för längesedan tryckt ned i ryggsäcken och på snabba basketfötter tassar jag ut till cykeln. Inga artighetsfraser, inga hejdån, bara hemåt. Ledd av måne och med trygga sydvästen i ryggen är det en snabbt avklarad tur.

Jag är hemma och i säng kl 01. Väcks närmare 04, kompis M. Hon cyklade från festen två timmar före mig, in till stan för annan fest och senare krogrunda. Hon berättar om sin hemfärd, något mer strapatsrik än min, tre vurpor i diket och en sammandrabbning med en taxichaufför. Först körde han på mig och sedan vägrade han ta med mig i bilen! Tänker du lämna mig här i kolmörkret, en ensam kvinna?!? hade hon gapat åt honom, bara för att sedan bestämt vingla iväg, rätt ned i nästa dike. Så hade han mage att fråga hur det gick?!? JÄVLIGT BRA skrek jag tillbaks!

Allt är som vanligt, alltså.

God natt!

nightwish

Det är sen kväll och jag börjar längta till sängs. Min egen säng!

Har haft ett par oväntade besök den här veckan och varit snäll nog att upplåta vardagsrum/sovrum till dem. Själv har jag kamperat på en tältsäng - i köket. Det har blivit lite si och så med sömnen, som ni förstår. Sedan så är jag van vid att få sova middag efter jobbet så det där med att komma hem och vara underhållande värdinna har verkligen tagit på krafterna! Igår kväll var jag så trött så jag nästan grinade och när jag äntligen fick krypa ned kunde jag inte sova. Är det det som kallas övertrötthet?

Men innan jag lägger mig nu så ska jag fixa klart här. Pappa har fixat med ny databurk till mig och jag grejar med virusskydd och diverse användbara program. Min gamla dator var väldigt gammal och ful och den här är också gammal.. men mer än dubbelt så snabb och med mer än dubbelt så mycket minne! Och aningen mindre - nästan så den ryms i databordet.

Det märkliga är att mamma och pappa just hörde av sig och berättade att gamledatorn fick ett lite udda öde. På hemvägen idag pausade de i Göteborg, men när de återkom till bilen efter någon timmes turistande hade de haft inbrott..! Gissa vad de tog? Vare sig GPS, stereo, TV-apparat eller annat, mera värdefullt - men datorn från 1912 och två kuddar! Hahaha. Hobo break-in, anyone? :-)

Ikväll har jag varit med familjen L hemma hos L senior, grillmiddag och vin, mycket trevligt. Försökte gå in mina killer-pumps inför morgondagen men lyckades sisådär. Svåra att cykla i var de också! Men för fan. Vad gör man inte för en finfest!

Nu, sova!

zZZzz

buzzzzzzzz

Vi skulle ju bara gå på stan och bada och handla och fixa middag och kanske ta ett glas vin. Sedan vet jag inte vad som hände. Solen sken, vi satt på balkongen och maten blev aldrig klar så det blev miniförrätt och vin mera vin och nötter och oliver och ännu lite mera vin.

Och nu sitter jag här och klockan är mitt i natten och jag måste dricka mjölk för att döva yrseln. Puh! Har nästan lite svårt med stavningen, till och med.

M cyklade förresten vält med Herman. Jag var inte beredd på att det skulle slutta uppför?, var kommentaren, där hon låg på rygg med cykeln över sig. Kan det någonsin slutta uppför? tänker jag, men bryr mig inte om att fråga. Något vettigt svar hade inte varit att vänta.

På Bodegan var folkfullt och jag tappade bort vännerna nästan direkt. Blev dock rätt så snabbt omhändertagen av ett gäng alternativa killar, randiga t-tröjor och baskers, värsta fransoserna men väldigt rara. Det visade sig att vi diggar samma musik.

Sedan mötte jag tjejerna, knallade vidare upp på kroggatan och avslutade kvällen på Harrys. SkitHarrys, jag ska aldrig mer gå dit. Folk ville inte ens dansa idag! Men de spelade Sofia dansar gogo and god damn blev det böljegång i bysten or what?!?! Jag säger bara det.

God natt!

ego girl

Ibland pratar man om grundskoletiden, hur det var då. Hur fult man kunde spela! Par om par, alltid par om par. Och alltid någon som blev över. Killarna tog till knytnävarna, men vi tjejer, vi var mera slipade än så. Ni känner säkert igen det.

De där takterna, de sitter allt kvar. Kanske något mera subtilt, men inte alltid.


Häromdagen satt jag med några kompisar och kom plötsligt på mig själv med att spela spelet. Kompisarna var onyktra men djupa och L riktigt grävde ned sig i en relationsutläggning. Jag och M satt och hummade och nickade instämmande men utbytte samtidigt en blick i stil med; så jävla dumt det är ju precis så hon gör själv varenda gång och nu är hon ju helt knäpp?!.


Relationsfunderingarna gled strax över i framtid, samboskap och eventuella avkommor och då landade ögonblicken mellan två andra. Som ensam oförfriskad kunde jag inte undgå det, och nog fattade jag innebörden alltid.

Inget att bry sig om, jag vet. Men visst är det intressant, hur man på ett ögonblick kan ramla sisådär tjugo år bakåt i tiden? Och hur känslan är precis densamma..?

Det är vi tjejer, det!

Men nu måste jag sova, igen.

Fast först vill jag tipsa om söta Sofia Karlssons version av Flickan och Kråkan, helt fantastiskt!

G'natt.

snailracing?

Förr (inte för så hemskt längesen, men typ förra året), brukade cykelbanan vara full av daggmaskar. Ja, när det regnat och så. Det brukade lukta mask, lite småäckligt sådär. Jag brukade försöka låta bli att köra över dem. Maskar är ju bra grejer, har jag lärt sedan barnsben. I alla fall om man ska meta.

Nuförtiden är det bara sniglar på cykelbanan. De luktar inte någonting direkt, men de slemmar något alldels förskräckligt. Och bildar högar. Sniglarna är många fler än maskarna någonsin var, och det är värre att köra över dem med. Fast jag gör det ändå. Det finns ju så många, och de är fruktligt fruktsamma - nya sniglar by the minute. Det händer att jag har snigelskvätt på benen när jag kommer till jobbet.

Det påminner mig om kompis Ms alternativa språkbruk, typ; herregud vad snygg den där snailracingvästen är! Snailracing, det är ju precis vad jag pysslar med varje dag.
___

Jag måste nog sova nu, det har varit en lång dag och jag sitter fortfarande och huttrar. Börjar bli trött på allt jävla regn nu. Det går bra att bli genomdränkt en och två gånger, men vareviga dag..? Så duschar man hett och klär sig torrt och dricker varmt - men sitter lik förbannat och huttrar resten av dagen. Värmen når liksom aldrig ut i fingertopparna och tårna. Brr!

Blöta, leriga ministrumpor, there's nothing like it!

---->

G'natt.

9 crimes

Jag kan inte hjälpa det, men idag har varit en svår dag. Kanske det skulle gå att tänka bort det men jag är inte säker på att det är det jag vill. Ibland måste man få känna med.

Känslor är rätt viktiga grejer, har jag lärt mig.

Det svåraste var att Han satt där, under loppet, och hejade fram. Väldigt snällt och trevligt, visst. Men han satt där med sin nya tjej och det är klart det kändes. Mitt i maggropen. Och i hjärtat. Vi skulle aldrig ha varit något men känslan sitter där än idag. Det är precis ett år sedan nu. Ett år. Det är lång tid. I can't help but wondering.

Sedan var det kväll och jag och old camper A delade en flaska rosé. Det var som hallonsaft, ungefär, fast 13,5%. Gott och odrygt. Plötsligt var flaskan slut och vi gav oss av mot krogen. Jag beställde Southern Comfort i drinkvariant - till oss båda. Men det var otacksamt. A var kraftig förfriskad och yvig i sitt kroppsspråk och välte två drinkar på rad, rätt ned i knät. Ajaj.

But now I've gotta sleep.

Dagens soundtrack; 9 Crimes, Damien Rice.

lone ranger

Jestanes. Nu kastar de spjut på varandra i friidrotten! Rätt i ryggen på stackarn som satt vid längdhoppsgropen.. Det såg inte sådär jätteskönt ut. Pietkämäki verkar bedrövad (det var han som kastade). Men rätt söt ändå. Det var ju inte hans fel, liksom. Kukkamulta!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Idag skulle jag skriva om lappsjuka. Ni vet lappsjuka? När man känner sig ensam och övergiven?

Jag är svårt drabbad denna vecka.

Kompis M semestrar i Dalarna och finM jobbar, som vanligt. Sedan har jag visst inte så många fler vänner. Inte som jag bara kan fara och hälsa på hur som helst i varje fall.

För sisådär tio år sedan såg jag migsjälv som en ensamvarg. Det egna sällskapet var bästa tänkbara; med näsan i en bok, ute i löpspåret, på cykeln, med pennan i dagboken. Fast det där var ju bara båg, inser jag nu. Eller så genomgick jag en personlighetsförändring.

Under pluggtiden var det kompisboende som gällde, fyra tjejer; sista året till och med i delat rum. Och de olika långreseboendena, alltid delat, aldrig ensamt. Efter det trodde jag att en torpartid skulle göra gott. Äntligen ifred! liksom.

Men satan så tråkigt det var! Trots att det var det raraste lilla dockhus man kunde tänka sig, och i de vackraste omgivningarna.

Jag är visst ett flockdjur så det skriker om det. Och nu vill jag flocka mig med mina kompisar. Var är ni? Kom hem!

Faktum är att jag inte pratat med en enda människa utanför jobbet den här veckan (telefonsamtal räknas inte). Nå, det var faktiskt en tjej som pratade med mig på pumpen igår, men ändå. Tre minuter, vad är det av ett liv, liksom?

Sedan så hamnade jag mitt i cruisingen förut, det kan väl ses som någon typ av attackumgänge. Jag åkte inlines och hade dålig koll på den där bilhappeningen i stan, plötsligt var jag mitt i en karavan av amerikanare som spelade Eddie Meduza. Som hemma, fast ändå inte. :-)

Jag vet att jag är fånig och det är inte farligt att vara ensam ibland. Men just nu längtar jag till måndag när jag får träffa arbetskamraterna igen. Och folk börjar komma hem så smått.

Klem

/S

Ps. Den här veckans soundtrack: Lonely Day med System of a Down.

rock star

Idag har jag haft ont i huvudet hela dagen. Jag till och med hoppade över träningen för att jag hade ont i huvudet. Det händer inte ofta.

För en stund oroade jag mig över att jag skulle tappa formen, hoppat träningspass and all. Fast sedan klappade jag mig på magen och kände att det var nog ingen större fara. Jag är ungefär som Mats Rådberg, det är inte lätt att vara ödmjuk, ni vet. Självdistans är bra grejer.

I helgen var jag i Norge. Min syrra bor där, och min allra bästa norskekompis H + sambo. Vi var mest utomhus, gjorde stan, grillade, solade, drack öl. Och så klättrade vi med. Det var ett tag sedan sist och jag var väldigt ringrostig. Till råga på allt så hade jag lånat skor och sele och skorna visade sig vara två nummer för stora. Otrevligt! Menmen. Upp kom jag, även om det tog tid.

Fifan. Jag måste klättra mer! Det är så roligt men man tappar så snabbt.

.

Det är allsång på Skansen på tv just nu. Jerry W gastade sönder sig i inledningen, försökte sjunga ABBA i en tonart way out of his register. Och när ska han släppa tvn? Han har kånkat i många år nu. Gotta be stiff.

.

Jag har besvär med mina stringsandaler, eller thongs som de säger Down Under. Flipflops. Det borde finnas en såhärgårman-kurs, hallå ABF!? Eller ska man kanske kontakta Sverker? Jag snubblar på allt och ingenting. Och ibland hoppar de av. Rätt vad det är så står vänstertoffeln två meter bakom, inne på ICA. För ett par veckor sedan snubblade jag i stillastående, det var lite exotiskt. Mina arbetskompisar undrade vad jag höll på med. Jag med.

Oj! Nu blir det friidrott!

turn the page

Idag har jag tagit adjö av en femårig relation. Brytet har varit på gång länge, men det har tagit emot, jag har inte kunnat bestämma mig. Vi har ju setts så gott som dagligen, ibland flera gånger om dagen, och fem år är en lång tid. Det har blivit till ett beroende, eller i alla fall en vana.


Lunarstorm. Bye bye.


Skratta ni! Jag vet ju själv hur patetiskt det är/var. Men faktum är att det nästan hann bli lite sorgligt innan jag klarat av allt och klickat bort mitt alterego, metaleskil. Det löjligaste nicket av alla. Men det var ju jag! Och alla dagböcker! Fem år och lika många känslostormar, nästan i allafall. Herregud. Jag klippte ut och sparade, sjuttiotre sidor i typsnitt åtta. A shitload.



Nu är det i alla fall avklarat. Och det är rätt gött. Som ett sista litet hejdå lägger jag med mitt lunarburr ----->
En av de vackrare presentationsbilderna from when the heat was on. :-)
(Faktum är att denna bild gav mig en rätt så framskjuten plats på en webbaserad miffolista, vilket en kraftig och kraftigt förorättad listkamrat informerade mig om. Själv såg jag det mest som en merit).


Men nu skiter vi i det. Bye, bye Lunar, som sagt!

.



I lördags tog jag bussen till stan när jag skulle på fest. Det var som att hoppa femton år tillbaks i tiden. "Kallsta, tack!" sa paret framför mig i kön, "Kallsta!" ekade jag och flinade för mig själv. Busschauffören var en grann yngling i helskägg. Hur fan kan någon som är yngre än jag ha så mycket hår i ansiktet? En gåta. Jag och systempåsen satte oss långt bak, där som jag och L brukade sitta på tiden det begav sig. Fast inte allra längst bak, för där satt de coola killarna - fortfarande! Ännu utan vidare skäggväxt men karakteristiskt skränade och öldoftande.

Jag åkte buss hem med, Askungebussen; avgång 01:15, trekvart innan alla ställen stänger. Men det var rätt skönt, satt mest och gäspade sista halvtimmen på Ankan. Så fort jag satt mig på bussen domnade jag av i en riktig tonårssömn och vaknade inte förrän vi var i Kil igen. Skönt.

Har semester några dagar till. Hinner med en vända till Oslo innan det bär av söderut igen. Roligt!

plåga

Vissa dagar stämmer ingenting. Som idag. På jobbet var allt upp och ned. Folk hade glömt bort hur man står och går, jag hade glömt beställa de där fräsiga kryckorna och en tant höll på att dränka sig själv i bassängen.

När jag äntligen kom hem tuppade jag av på sängen en hel halvtimme. Sedan skulle jag vara pigg och ge mig ut och träna. Men inte var jag pigg. Passet blev en plåga, från början till slut. Som tur var fanns det underhållning längs vägen. Jazzgubbar i gamla stenbrottet, flanörer i parti och minut, husbilsfolk, cyklister, inlineare. En blond baddräktsbrutta som skrevade framför stora teleobjekt (Slitz eller årets badmode? Slitz?). Och himlen! Dramatiska svarta moln över inlandet och lätta fjädrar och solglitter över havet. Vilket skådespel.

Men det var jobbigt ändå.

Den där andra andningen var som bortblåst och benen som bly. Suck.

När jag äntligen kom hem var jag tvungen att tröstfesta till det litegrann. Skön dusch och sedan mat. Möglig ost, knäcke, kokt ägg, oliver.. ja, ni ser ju. Och nu känns det riktigt bra! Benen trötta och nöjda och magen full och glad.

Imorn tar jag nog en vilodag. Bara lite cykling, tre mil eller så. :-)

Natti!

Pirates of the Fryken

Har varit i hemtrakten i helgen. Sprungit i strålande Karlstadsol, picknickat, skrattat med gamla vänner. Ätit gott med morsan, farsan och brorsan. Läst ett par böcker av Viveca Lärn. Både fyndigt och lättillgängligt, I'm impressed.

Det blev inget av det traditionella Götajoggsfestandet i år, inte för min del i varje fall. Jag har verkligen varit fröken Duktig på sistone, skönt för min gamla kropp. Å andra sidan tror jag lite fest, stoj och slarv hade varit på sin plats, om inte annat så för sömnens skull. Jag vaknar 05:30, pigg som en lärka. Astråkigt.

Sedan så har jag kört säkerhetskontroll på familjedatorn, där fanns både ett och annat; hästar från Troja, till exempel. Och så har jag lärt farsan lite om fildelning. Jag ångrar mig nästan. Fan vad pinsamt om de finkar honom för att han piratat Streaplers Bästa 1959-2007 och Sommarfavoriter med Flamingokvintetten.. För att inte prata om Spotniks! Vilka rubriker! :-)

.

Apropå springet så gick det rätt bra. Men bara rätt bra. M6 hade gett mig en deadline på 40 minuter. Att det var ouppnåeligt sa jag direkt. Men strax under trekvarten trodde jag nog.. Det sket sig. 45:27. Jag tror det sitter i huvudet. För benen var ju rätt pigga egentligen.

.

I duschen efteråt hamnade jag bredvid en brud med märkliga och märkligt många leverfläckar, flockade kring midja och byst. Skrämmigt. Ännu mera skrämmigt var det att hon sprungit på 39 minuter. Hon såg inte det minsta snabb ut. Alldaglig och normalsmal. Inga synliga muskelbukar, inte ens på vaderna.

.

Och där står jag med mina Charolais-lår och spinkiga överkropp och ser ut som en raket (alright, nu tog jag i så jag sket på mig, men ändå- jag har faktiskt samma mått som unga frk Klüft)! Konstigt. Vara snabb och se långsam ut eller vara långsam och se snabb ut? Kan man inte få båda?

.

Och nu är jag förbannad på j-a blogspot som tror de kan bestämma hur mina stycken ska vara..! Grr!

korkat

I tisdags firades nationaldagen med buller och bång. Jag skulle egentligen inte firat alls men ibland blir det inte som man tänkt! Vi var på landet hos en bekant och hon hade verkligen bullat upp med både mat och dryck, väldigt trevligt. Vi blev både mätta och glada.

Faktiskt så glada att vi knappt tog oss tillbaks till stan sedan. M hade fullt sjå med att ta sig upp på cykeln, och när hon äntligen fått benet över stången ramlade hon rätt in i husväggen. Två gånger! Med cykel och allt. Hjälp mig då!

.

Själva cykelturen är en historia i sig, men den orkar jag inte dra nu. Vi kom fram i alla fall, välbehållna. Och kvällen som helhet var nog rätt bra, även om avslutningen som relationsrådgivare kanske inte var den allra muntraste. Sedan var jag väldigt sur dagen efter också. Hade inte alls tänkt vika den dagen åt baksmälla! Korkat.
_________________________

En annan sak är att Varbergs alla nyckelpigor verkar ha pinkat in revir på min cykel. Imagine that?! Det började i söndags och sedan dess finner jag varje morgon minst en liten piga på sadeln, styret, ramen, u name it. I början tyckte jag det var rätt sött. Men nu vet i fan. Det är liksom ingen hejd på vilka friheter de tar sig! Ni ser ju själva. Ett sådant oskick!

burn baby burn

Jag har varit lite förvånad i år, mina ben har liksom inte tagit färg. Vanligtvis blir de bruna först. Fast med facit i hand förstår jag att det har med min klädsel att göra; jag har ju faktiskt gått i jeans hela tiden. Jeans är lika med solfaktor hundra, typ. Tror jag.

Men så blev det fint väder. Sådär riktigt fint väder så man kan packa bikinin och ordna picknick vid havet. Så vi gjorde det, jag och M. Mackor, hembakade bullar, kaffe. Sedan cyklade vi iväg.

Tyvärr blev det molnigt och lite kylslaget så snart vi kommit fram och fått av oss kläderna. M frös dock inte. Hon badade och trotsade molnen genom att sola halvnäck medan jag satt och huttrade i windstopper och bikinibyxor. Värmde mig med kaffe och bulle.

Solsmörjan struntade vi i eftersom det var molnigt.

Good thinking!

Igår kväll kokade mina lår och fortfarande idag ser jag nedtill ut som Rosa Panthern, som ni ser. Även panna och ansikte hade fått sin beskärda del men skiftar i varje fall i brunt idag. Även M är rosa. Och det är lite svårare att dölja för hennes del - ansikte, armar, bröst.. Själv hade jag bara att krypa tillbaks in i kokongen. Mina kära jeans!

Lite roligt det här med bilderna, och särskilt trevligt att ni får se min toaborste. :-)

cool cats

Häromdagen satt jag på jobbet och gnällde över mina illa medfarna sandaler. Kardborre på trekvart, slitna spännen och en odör utan like.. Men sköna, så sköna! Bäst, till och med! Jag har andra; Teva, Merrell, whatever, men jag kommer alltid tillbaks till mina gamla Cats.

Och när jag tänker efter så har de faktiskt en historia att berätta.

Mina sandaler och jag har till exempel varit i Monaco. Alla som varit på casinot i Monte Carlo vet att det är något i hästväg; det är opera, det är gala, det är aftonklänningar, glitter och glamour. Allt från unga spännisar i frack till spröda damer med tuperat hår och tiara (tänk prinsessan Lillian). Ett antal uppsträckta dörrmän håller koll på vem som får komma in och inte. Dresscoden innefattar inte sandaler, något killarna i sällskapet bittert fick erfara.

Mina Cats trampade dock raka spåret in - på den tiden visserligen vackert vita och doftfria - men ändå! Min outfit var rätt stilig i övrigt, kanske det hjälpte till. Den där galet turkosa kjolen, en snäv och lagomt slitsad historia, och en vit topp med knyt.

Men tillbaks till skorna. Vi var på tjurrusning också, jag och sandalerna. Och de är förresten inköpta i San Sebastian. För sju jävla år sedan.

Fast nu sjunger de som sagt på sista versen. Jag skulle vilja ha ett par nya, likadana. Tillverkar Cats skor längre? Tycker aldrig man ser några.
_________________________________________________

Innan dess hade jag ett par svartvita Cats, ett par skor - också de av äventyrlig sort. Jag minns Manly, eller var det kanske Bondi? Solen högt på himlen, salt doft i näsan, huden sådär torr och sträv av salt, sol, och sand så finkornig att den liksom gnisslade. Jag kan framkalla känslan än idag. Svarta bikinin på, de svartvita skorna, handduk och en vattenflaska jämte på varma klipporna.

Den där långe basketkillen som dök upp från ingenstans och slog sig ned hos mig. Min irländske bekant crawlade längd efter längd i saltvattenspoolen en bit bort, hur jag hoppades han aldrig skulle bli klar. Jag hade aldrig sett något så grant!

Basketmannen tog med mig på en tur över klipporna, runt en udde, you've just gotta see it, the view is fantastic over here! Jag minns ingenting av utsikten. Men hans fasta grepp om min hand! Åh!

Han diggade mina skor, you're a cool cat, huh?. Undrade var jag köpt dem och när, men Foot News i Karlstad var inte det svar han väntat sig. I thought you were American, log han, bländande vitt mot de solvärmda kinderna. Ett ögonblicks verk, jag blev kär.

Kieran, irländaren, kom upp ur vattnet och hälsade kort, som en vit våldnad jämfört med den välväxte Oz-pojken. Jag tyckte nästan lite synd. Men bara nästan.

Sedan blev jag förbannad. För när vi tagit avsked från Oz menade Kieran att jag skulle vara tacksam över hans närvaro, sa att Snyggve antagligen skulle våldtagit mig om han själv, Kieran, inte funnits i närheten. Jag kokade inuti! Såg han inte?! Mina drömmars man! You can't rape the willing, fräste jag, mellan sammabitna käkar.

Jag hoppade i Catsen och travade demonstrativt fem meter före hela vägen tillbaks till vandrarhemmet. Och tänkte, inom mig, imorn, då jäklar! Då kommer han vara där igen! Mina drömmars man!

Men inte. Vi möttes inte något mer. Och idag har både hans namn och detaljerna i hans vackra ansikte bleknat - men det är ett fint minne. Och Catsen hjälpte mig bära det ytterligare en tid. Fast sedan rasade fodret ur och de blev plötsligt två nummer för stora.

Sånt är livet.

when time just slips

Idag besöker jag och min kollega ett syskonpar på en fantastiskt vacker gård inåt landet. Faluröda uthuslängor, gräddvitt boningshus. Grusade gångar, vändplan framför entrén. Stengärdesgårdar, fruktträd, grönskande hagar. En effektfullt planterad häck med omväxlande blodröda och gröna buskar.

Vackert så att det gör ont. Men det är som om tiden stannat.

Allt är så tyst. Farstun och sedan det rejält tilltagna bondköket. Kammaren bakom, där kanske pigan huserade en gång. Salen med sitt vackra trägolv och den stora klockan. Tick-tack, tick-tack.

Tickandet dominerar ljudbilden. Här finns ingen skvalande radio och ingen tv.

Bara en bror och en syster. Hemtjänsten har ställt fram kaffe på termos, och så skorpor. Rollatorerna parkerade, en vid kökssoffan, en i hörnet.

De är i nittioårsåldern båda två.

Och det är så tyst här. Men hur var det när de var nitton? Eller ännu tidigare? För åttiofem år sedan?

När alla åtta syskon fortfarande fanns hemma på gården, när tio kor råmade i ladugården och barnen fick plocka ägg i hönshuset? När de två nordsvenska stona spändes för plogen och Far lärde sönerna att hantera lien? Den torra, varma doften av häst, de stora hovarna. Mor som skyndar med mjölkflaskor, minstingen tultandes efter. Bräkande får, drängar som stänglsar inför sommarbetet.

Om jag blundar lite och tar ett djupt andetag, därute på gårdsplanen, kan jag nästan höra ljuden, känna dofterna.

Och sedan, ljuva tonår. Hur såg de ut, de två som sitter vid köksbordet nu? Idag böjda och fårade. Insjunkna kinder och håret tunt, tunt. Men då, rakryggade, ståtliga, det ser jag på familjefotot. Höga kindben. Och skärpan i blicken, den finns där än idag. Den vackra blå nyansen! De glittrar då de berättar.

Jag undrar vad som hände. Varför var det just de här två som blev kvar? De andra syskonen prövade sina vingar och flög ut, bildade egna familjer. Fanns det ingen att hålla kär? Blev det ingen över? Eller kände man sig kanske förpliktigad att stanna hemma och sköta gården? Ta hand om Mor och Far när de blev gamla?

Det finns så mycket att fråga om. Men vi har inte tid att stanna, klockan i salen markerar, tick-tack, tick-tack, snart är arbetsdagen slut och vi har långt att köra.

Snart har de vandrat klart på jorden, på gården, i sitt kök. Med åldern har gångsträckan kortats och den dagliga rutten innefattar inte längre några rundor på ägorna. Ut, visst, någon enstaka gång, när orken räcker och en ung, frisk arm finns som stöd.

Den värld som med dagens mått mätt var ganska så begränsad har nu krympt ytterligare. Sängkammaren-köket-toaletten. Och någon sväng in i salen för att vattna de livskraftiga fredskallorna, de största jag sett. Och för att dra upp klockan.

Tick-tack, tick-tack. Som alltid. Eller i alla fall som sedan 1846 - nästan detsamma som alltid.

historien om Esso

En gammal historia som ligger S-kils varmt om hjärtat. Om ni vill läsa!

På påskafton är Esso på krogen. Esso är en stilig karl, klär bra i jeans med häng och tuff t-tröja. Lite modern sådär. Han är dock singel. Kompisarna som är med ute ikväll har familjer och tycker det är synd om Esso; han är trots allt närmare fyrtio. Esso behöver flicka, helst för flera år sedan. Kompisarna ska hjälpa till. Och de vet att Esso diggar brunetter.

När jag går förbi ser jag hur det rycks i Essos ärm, jag ser blickarna, jag ser de fåraktiga leendena. Jag smajlar tillbaks och känner screeningen fortsätta över kjoltyget.

Men jag tänker inte mer på det. Jag pratar med drängfulle C och spelar 21. Hejar på de kortvuxna killarna som viftar och välter öl och försöker ge varandra käftsmällar. Dansar lite.

Essos vänner har dock tänkt desto mer. Nästa gång jag ska passera deras lilla klunga satsar de för fullt.. och knuffar Esso på mig!

Esso är inte ledsen över detta. Esso pratar. Pratar faktiskt så nära och så intensivt att han liksom.. spottar. Jag säger: "hoppsan, du spottar omkring dig", han ber om ursäkt, torkar min kind, skrattar och backar. Jag backar med. Två minuter senare har han spottat/pratat in mig mot väggen och jag påpekar igen: "öh, du spottar på mig!". Han flabbar och det gör jag med. Han lovar att sluta men jag tror inte att han kan, jag har rätt. Jag klockar. 3:45 från pelaren (därihörnetnivet) och in till baren, det är flera meter. Vi skrattar igen.

Esso undrar, vad tittar vi tjejer på. Är det skorna, är det armarna, är det frisyren, är det INSIDAN? Jag säger helheten. En stor arm, en bred axel, en rapp trut och en glimt i ögat. Fast visst har det hänt att man fallit för en snygg sneaker och en osann taktkänsla med. Esso säger det är svårt. Men jag säger han är på god väg - om han bara lägger av med spottandet.

Kompisarna smyger en bit bort, låtsas fördjupade i konversation, men jag ser hur de kikar och ler i mjugg och tror sig ha lyckats. "Esso har halva inne! Tack vare oss!".

Och fattar inte att vi just då säger hejdå och lycka till och sköt om dig och allt det där.

Det är nästan lite ledsamt, såhär i efterhand. För jag gillade Esso. Jag gillade smajlet och ögonen och hans frisyr (eller kanske snarare bristen på den). Och jeanshänget och den där konstiga karisman. The spitting didn't do it for me, men allt annat. Faktiskt nästan allt annat.

Men vi kommer nog aldrig att ses igen.

Esso och jag.