Det kliar i skrivfingrarna, även om det är mitt i natten och jag är småförfriskad. Orden flyter liksom lättare, även om de kanske blir rart stavade emellanåt.
Den här helgen har jag hamnat på lokal varje kväll, trots att jag inte skulle och inte ville. Fast när det väl kom till kritan ville jag ändå, hellre än att sitta hemma och stirra i väggen.
På fredagen, ett sent inhopp på Ms firmakalas. Ett glas vin och en tequila och dansformen kom som ett brev på posten. SurfT överraskade, nu jävlar Fia ska vi ha kul! Jag visste inte att han kunde dansa? Och musiken! Liveband med fin repertoar, allt från Chuck Berry och Elvis till U2, fina grejer. Folk backade och beredde plats, bäst vi passar oss, här händer det grejer! Vi sjöng och svingade, en sådan stämning!
Ikväll, middag hos B. B själv inte hemma, men M2 hade lånat hans lägenhet och bjöd mig och M på käk och vin. Och whisky, kaffe och god musik till efterrätt. Vi stassade oss duktigt men när vi äntligen kom ned på stan hade fötterna redan självdött. AjajAJ! Jävla finskor. Taxi eller gympaskor nästa gång, så är det bara.
Många konstiga människor ute. Men M2, hon mötte sina drömmars man, tror jag (såg det ut som, i varje fall!). Själv dansade jag mycket, så mycket det gick, tror jag. Med Helsing- och Göteborg, Varberg och Derome. En randig typ griper bryskt min vänsterhand, granskar ringfingret; borde det inte vara dags att stadga sig snart?! Jag drar mig loss, rappar tillbaks, själv då!? Han är ganska många år äldre och jag blir förbannad, varför får killar leka hur som helst, hur länge som helst? När vi tjejer så tydligt förväntas hålla oss hemma och producera? Bah!
Som sista låt spelas Hotel California, ni minns, Eagles powerballad från 1976. Jag var inte ens född då, men på högstadiet var det min bästa-bästa låt (hade den på singel, men hann inte lyssna sönder innan brorsan pajade med boll och innebandyklubba.. deliberately, I guess). Hur som, så fick lite nostalgikänning ikväll. Och när MG bjöd upp kunde jag inte riktigt med att tacka nej, även om jag tycker han är lite läskig. Jag brukar inte vara rädd för folk, men den där blicken, underligt genomskådande. Han fångar in mig med en hand i nacken och en stadig arm om livet, som i ett skruvstäd. Hjälp och bevars, helst vill han slänga mig över axeln och röva mig hemåt, inga dolda budskap här inte. Men jag fredar mig och det funkar. Tack och bock, trevligt att dansa, men en dans är ingen dans och fler kommer det aldrig bli!
Så är det och så var det.
Och nu sömn, som vanligt. Klockan är 03:31! Gosh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar