Champsaurin 37km

Ett par veckors semester i Frankrike. Det är så fint där. Man kan göra så mycket kul. Om man inte är sugen på rafting, skärmflygning, cykling, vandring så kan man alltid anmäla sig till ett traillopp! I Frankrike finns mängder av sådana. Det finns ju mängder av berg och fina stigar så det är väl inte så konstigt. Trailkulturen är stor! Stadigt växande. Lite som vår joggingvåg. Fast coolare. Och ännu mera prylkrävande.


Lars anmälde oss båda, redan i våras. Ultrachampsaur (70km) för honom, Champsaurin (37km) för mig. Jag var skeptisk. Men gav mig iaf på några halvhjärtade backpass i slalombacken, tänkte att det blir en kul grej ändå.


Så var det plötsligt tävlingsmorgon! Vi var ca 400 pers som bussades från Ancelle till starten i Pont du Fosse, och där satt jag, kurade kall på en bänk. Tittade på techiga löpare. Stavar, speciella handskar, knästrumpor, solglasögon och glaciärkepsar. Väskor fullmatade med energi i diverse former. De där knasiga Hoka-skorna. Väldigt fula. Men high tech. Visst?

Själv var jag ganska low tech. Malplacerad i min lånade, för stora jacka. Bara ett par energigeléer med, och vätskepåsen provisoriskt hoptejpad i ryggan. Folk värmde upp, ambitiöst. Stegringslopp och hoppsasteg. Var inte det lite mycket? Vi skulle ju ändå ge oss på en 1000m klättring uppförs direkt. Jag satt kvar på bänken. Hur i all världen skulle detta gå?

Men starten närmade sig och man gaskade upp sig. Tre lokala hippiemusiker rumlade fram inne i startfållan, överröstade speakerns svada och lyfte stämningen. Jag noterade även ett par tjockisar och tänkte att sist ska jag väl inte bli. Puh! Och så gick starten!

Folk rusade och knôdde. Jag med. Ingen ville hamna långt bak när man skulle in på smala stigen. Snart var man där och farten stannade upp. Knô hit och dit, stavar och fötter överallt, knappt man fick plats. Måste om, en till, och en till. Sådär höll det på. Sedan bredare stig, så småningom grusväg. Seg slakmota, men joggbar. Jag passerade en del och en tjej i vitt ropade ...le sac!- nånting och jag kände efter med handen.. Vätskepåsen läckte, drippdropp om ryggan, och shortsen. Tejpningen höll inte! Inte oväntat, men inget att göra åt. Blöt i rumpan har ingen dött av.

En funktionär vinkade in oss på smal stig igen, brantbrant upp, fortfarande skog, knähögt gräs (och nässlor!). Kor en bit bort, nyfiket stirrande. HEJ KOSSERA! ropade jag varpå hela gänget kom sättande i galopp. Hoppsan! Jag skyndade mig ifatt närmsta gubbe framför och korna föll in i ledet bakom. De gillar ju sånt, det vet jag, gå på rad. Festligt ju, fast kanske inte för alla tävlanden som hamnat bakom flocken. Ko-herden fanns i krokarna iaf, man hörde hans gorm och skrik nedanför och så småningom vek korna.

mu-mu land

Vi knallade på. Uppuppupp. En man i rött linne forcerade snabbt uppför, passerade hela långa raden, pardon, pardon, det var ledaren från 70km-klassen. Då kommer Lars snart! tänkte jag. Skogen tog slut, några svängar till, och vips, uppe på Le Cuchon, 2208möh. Stigen vände nedåt, i branta snirklar. Min värsta gren! Löst stenigt underlag, nu kom många dundrande bakifrån i hög fart medan jag bromsade stelbent. Bara att kliva åt sidan och släppa förbi. Även tjejen i vitt, hon som ropat om min ryggsäck. Jag stolpade på, herregud ska det vara så jävla svårt?! mera nedför, fotograf på sidan, försöka se avspänd ut.. (omöjligt!). Och så framme vid första mat- och vätskekontrollen. En mugg cola, en mugg vatten. Banan och kex. Så trava vidare, mera nedför men i allt snällare lutning, nu kunde även jag springa på. Tjejen i vitt ser jag där framme. Så fort det blir uppför går jag förbi.

koncentrerad...

Sådär håller det på, många kilometer. Nedförs dundrar hon på, uppförs kommer jag ifatt. Till slut känns det genant att springa om igen så jag stannar i rygg. Strax vänder det nedför igen, hon försvinner i fjärran. Först efter nästa mat- och vätskekontroll ser jag henne igen. Nåt har hänt, hon är helt slut! Det syns lång väg. Jag kommer ifatt på nolltid och behöver inte fundera på om jag ska gå förbi eller inte.

Snart är hon bara en liten vit prick långt nedanför. Sådär trötta är minsann inte mina ben - mina pålitliga ardennerben! Stigens sega uppförssnirklande kändes finemangs, Le Piolit, som vi snart skulle upp på, var ju också den andra och sista höga passagen. Däremot bekymrade jag mig över nedvägen.

min vän Fantomen

Men innan Piolit väntade mat och vätska. Min läckande vätskeryggsäck var nu så gott som tom men snälla funktionärer skickade med mig en flaska och många bon courage! Klättringen fortsatte. Nu fick sällskap med ett par gubbar. De var till en början inte alls sugna på att prata engelska med mig men pekade och visade var stigen skulle ta vägen. Sedan hände det nåt och de började snacka! Om det var det gamla svenska ryktet eller bara att jag varken var engelsk, tysk eller ryss (vilket inte verkade poppis), det vete katten, men snackades gjorde det, på knackig engelska. Mina nya vänner ville veta allt om La Suéde och varför i all världen jag var med i ett franskt lopp och så vidare. Det blev nästan för mycket. Turligt nog började vi närma oss toppen av berget och då skulle de snart rinna ifrån, gubbarna. Nedför är ju min sämsta gren.

Men vi var inte alls på toppen. Om man höjt blicken lite tidigare skulle man sett hur de där små prickarna (människorna) fortsatte stigningen uppåt, säkert 200 höjdmeter till! Hoppsan!

Le Piolit

Bara att knata på. Jag och vännerna kom ifatt ännu en man. Han frågade direkt voulez-vous passée? varpå jag sa; No thanx, I think I need to walk for a while! Till min förvåning svarade han på perfekt engelska, och vi snackade lite. Jag berättade att min Lars är med i långa klassen (aw, fuck!) och att jag trott att han skulle komma ifatt för längesen (aw, man!), sedan hade han ingen luft kvar att prata med så jag knatade förbi. Toppen var liten, karg och väldigt blåsig, så jag fortsatte direkt nedåt. Men innan dess såg jag till min förvåning att "mina" gubbar var kvar långt nedanför. Vad hände? Jaja, nu ska vi nedför, snart är de ifatt och förbi.

Första branten var just brant, teknisk. Lösa sten och tvära svängar, jag bromsar för fullt och första aningarna av kramp smyger sig på. Lårens insidor, fötterna. Herregud, elva km nedför, hur ska jag klara det här? Men knixet övergår snart i långa serpentiner. Mindre lösa sten, snällare lutning. Jag släpper på. Hej vad det går! Jag kommer ifatt och passerar folk. Någon står och stretchar. Crampe? Troligen. Men det går ju bra det här! Av "mina" gubbar syns intet. Inte heller av Lars. Däremot passerar ett par andra ur ultraklassen.

En sista vätskekontroll, en stigning till en col, hundra höjdmeter ungefär, jag går, dricker, häller vatten i min joggnördiga keps, krampen tilltar.. Nej nu! Tre km kvar, bara nedför. Det är svårt att komma igång och springa igen, musklerna vill dra ihop sig. Men väl igång så går det! Jag tänker på Lars och hans patenterade "krampsteg" (lite lagom stelbent sådär för att inte provocera för mycket), det här ska gå! I won't give in!

Det blir mer och mer publik. En funktionär gapar och skriker alldeles särskilt. BON COURAGE, ALEXIS!!! och high-fivear med mig. Alexis är ju inte riktigt mitt namn men jag tackar för ovationerna. Han tappar hakan.

Femhundra meter kvar. Jag spurtar, nästan! Hela vägen in över mållinjen. Jag klarade det! 37km på 5:38:38. I vanliga sammanhang skrattretande långsamt. Men det här är inget vanligt sammanhang. Med tvåtusentvåhundra höjdmeder inräknat räcker det till en åttonde plats! Jag är nöjd!

Speakern går på om La Suéde och Sofia et Lars Hjulström och jag snappar kanske ett och annat ord men inte alls helheten. Han ser att jag inte förstår och översätter Lars is now ôn dô tôp ôf dô môuntäjn!
Och en trekvart senare kommer han (Lars) över mållinjen, helt slut. Men vilken dag - underbar!
.
Men nu är det fredag och man är hemma och har ledigt och solen skiner. Inte alls läge för att sitta inne vid en dator. Ut, jag måste ut!

Ps! Missa inte Lars loppsskildring!