plåga

Vissa dagar stämmer ingenting. Som idag. På jobbet var allt upp och ned. Folk hade glömt bort hur man står och går, jag hade glömt beställa de där fräsiga kryckorna och en tant höll på att dränka sig själv i bassängen.

När jag äntligen kom hem tuppade jag av på sängen en hel halvtimme. Sedan skulle jag vara pigg och ge mig ut och träna. Men inte var jag pigg. Passet blev en plåga, från början till slut. Som tur var fanns det underhållning längs vägen. Jazzgubbar i gamla stenbrottet, flanörer i parti och minut, husbilsfolk, cyklister, inlineare. En blond baddräktsbrutta som skrevade framför stora teleobjekt (Slitz eller årets badmode? Slitz?). Och himlen! Dramatiska svarta moln över inlandet och lätta fjädrar och solglitter över havet. Vilket skådespel.

Men det var jobbigt ändå.

Den där andra andningen var som bortblåst och benen som bly. Suck.

När jag äntligen kom hem var jag tvungen att tröstfesta till det litegrann. Skön dusch och sedan mat. Möglig ost, knäcke, kokt ägg, oliver.. ja, ni ser ju. Och nu känns det riktigt bra! Benen trötta och nöjda och magen full och glad.

Imorn tar jag nog en vilodag. Bara lite cykling, tre mil eller så. :-)

Natti!

Pirates of the Fryken

Har varit i hemtrakten i helgen. Sprungit i strålande Karlstadsol, picknickat, skrattat med gamla vänner. Ätit gott med morsan, farsan och brorsan. Läst ett par böcker av Viveca Lärn. Både fyndigt och lättillgängligt, I'm impressed.

Det blev inget av det traditionella Götajoggsfestandet i år, inte för min del i varje fall. Jag har verkligen varit fröken Duktig på sistone, skönt för min gamla kropp. Å andra sidan tror jag lite fest, stoj och slarv hade varit på sin plats, om inte annat så för sömnens skull. Jag vaknar 05:30, pigg som en lärka. Astråkigt.

Sedan så har jag kört säkerhetskontroll på familjedatorn, där fanns både ett och annat; hästar från Troja, till exempel. Och så har jag lärt farsan lite om fildelning. Jag ångrar mig nästan. Fan vad pinsamt om de finkar honom för att han piratat Streaplers Bästa 1959-2007 och Sommarfavoriter med Flamingokvintetten.. För att inte prata om Spotniks! Vilka rubriker! :-)

.

Apropå springet så gick det rätt bra. Men bara rätt bra. M6 hade gett mig en deadline på 40 minuter. Att det var ouppnåeligt sa jag direkt. Men strax under trekvarten trodde jag nog.. Det sket sig. 45:27. Jag tror det sitter i huvudet. För benen var ju rätt pigga egentligen.

.

I duschen efteråt hamnade jag bredvid en brud med märkliga och märkligt många leverfläckar, flockade kring midja och byst. Skrämmigt. Ännu mera skrämmigt var det att hon sprungit på 39 minuter. Hon såg inte det minsta snabb ut. Alldaglig och normalsmal. Inga synliga muskelbukar, inte ens på vaderna.

.

Och där står jag med mina Charolais-lår och spinkiga överkropp och ser ut som en raket (alright, nu tog jag i så jag sket på mig, men ändå- jag har faktiskt samma mått som unga frk Klüft)! Konstigt. Vara snabb och se långsam ut eller vara långsam och se snabb ut? Kan man inte få båda?

.

Och nu är jag förbannad på j-a blogspot som tror de kan bestämma hur mina stycken ska vara..! Grr!

korkat

I tisdags firades nationaldagen med buller och bång. Jag skulle egentligen inte firat alls men ibland blir det inte som man tänkt! Vi var på landet hos en bekant och hon hade verkligen bullat upp med både mat och dryck, väldigt trevligt. Vi blev både mätta och glada.

Faktiskt så glada att vi knappt tog oss tillbaks till stan sedan. M hade fullt sjå med att ta sig upp på cykeln, och när hon äntligen fått benet över stången ramlade hon rätt in i husväggen. Två gånger! Med cykel och allt. Hjälp mig då!

.

Själva cykelturen är en historia i sig, men den orkar jag inte dra nu. Vi kom fram i alla fall, välbehållna. Och kvällen som helhet var nog rätt bra, även om avslutningen som relationsrådgivare kanske inte var den allra muntraste. Sedan var jag väldigt sur dagen efter också. Hade inte alls tänkt vika den dagen åt baksmälla! Korkat.
_________________________

En annan sak är att Varbergs alla nyckelpigor verkar ha pinkat in revir på min cykel. Imagine that?! Det började i söndags och sedan dess finner jag varje morgon minst en liten piga på sadeln, styret, ramen, u name it. I början tyckte jag det var rätt sött. Men nu vet i fan. Det är liksom ingen hejd på vilka friheter de tar sig! Ni ser ju själva. Ett sådant oskick!

burn baby burn

Jag har varit lite förvånad i år, mina ben har liksom inte tagit färg. Vanligtvis blir de bruna först. Fast med facit i hand förstår jag att det har med min klädsel att göra; jag har ju faktiskt gått i jeans hela tiden. Jeans är lika med solfaktor hundra, typ. Tror jag.

Men så blev det fint väder. Sådär riktigt fint väder så man kan packa bikinin och ordna picknick vid havet. Så vi gjorde det, jag och M. Mackor, hembakade bullar, kaffe. Sedan cyklade vi iväg.

Tyvärr blev det molnigt och lite kylslaget så snart vi kommit fram och fått av oss kläderna. M frös dock inte. Hon badade och trotsade molnen genom att sola halvnäck medan jag satt och huttrade i windstopper och bikinibyxor. Värmde mig med kaffe och bulle.

Solsmörjan struntade vi i eftersom det var molnigt.

Good thinking!

Igår kväll kokade mina lår och fortfarande idag ser jag nedtill ut som Rosa Panthern, som ni ser. Även panna och ansikte hade fått sin beskärda del men skiftar i varje fall i brunt idag. Även M är rosa. Och det är lite svårare att dölja för hennes del - ansikte, armar, bröst.. Själv hade jag bara att krypa tillbaks in i kokongen. Mina kära jeans!

Lite roligt det här med bilderna, och särskilt trevligt att ni får se min toaborste. :-)

cool cats

Häromdagen satt jag på jobbet och gnällde över mina illa medfarna sandaler. Kardborre på trekvart, slitna spännen och en odör utan like.. Men sköna, så sköna! Bäst, till och med! Jag har andra; Teva, Merrell, whatever, men jag kommer alltid tillbaks till mina gamla Cats.

Och när jag tänker efter så har de faktiskt en historia att berätta.

Mina sandaler och jag har till exempel varit i Monaco. Alla som varit på casinot i Monte Carlo vet att det är något i hästväg; det är opera, det är gala, det är aftonklänningar, glitter och glamour. Allt från unga spännisar i frack till spröda damer med tuperat hår och tiara (tänk prinsessan Lillian). Ett antal uppsträckta dörrmän håller koll på vem som får komma in och inte. Dresscoden innefattar inte sandaler, något killarna i sällskapet bittert fick erfara.

Mina Cats trampade dock raka spåret in - på den tiden visserligen vackert vita och doftfria - men ändå! Min outfit var rätt stilig i övrigt, kanske det hjälpte till. Den där galet turkosa kjolen, en snäv och lagomt slitsad historia, och en vit topp med knyt.

Men tillbaks till skorna. Vi var på tjurrusning också, jag och sandalerna. Och de är förresten inköpta i San Sebastian. För sju jävla år sedan.

Fast nu sjunger de som sagt på sista versen. Jag skulle vilja ha ett par nya, likadana. Tillverkar Cats skor längre? Tycker aldrig man ser några.
_________________________________________________

Innan dess hade jag ett par svartvita Cats, ett par skor - också de av äventyrlig sort. Jag minns Manly, eller var det kanske Bondi? Solen högt på himlen, salt doft i näsan, huden sådär torr och sträv av salt, sol, och sand så finkornig att den liksom gnisslade. Jag kan framkalla känslan än idag. Svarta bikinin på, de svartvita skorna, handduk och en vattenflaska jämte på varma klipporna.

Den där långe basketkillen som dök upp från ingenstans och slog sig ned hos mig. Min irländske bekant crawlade längd efter längd i saltvattenspoolen en bit bort, hur jag hoppades han aldrig skulle bli klar. Jag hade aldrig sett något så grant!

Basketmannen tog med mig på en tur över klipporna, runt en udde, you've just gotta see it, the view is fantastic over here! Jag minns ingenting av utsikten. Men hans fasta grepp om min hand! Åh!

Han diggade mina skor, you're a cool cat, huh?. Undrade var jag köpt dem och när, men Foot News i Karlstad var inte det svar han väntat sig. I thought you were American, log han, bländande vitt mot de solvärmda kinderna. Ett ögonblicks verk, jag blev kär.

Kieran, irländaren, kom upp ur vattnet och hälsade kort, som en vit våldnad jämfört med den välväxte Oz-pojken. Jag tyckte nästan lite synd. Men bara nästan.

Sedan blev jag förbannad. För när vi tagit avsked från Oz menade Kieran att jag skulle vara tacksam över hans närvaro, sa att Snyggve antagligen skulle våldtagit mig om han själv, Kieran, inte funnits i närheten. Jag kokade inuti! Såg han inte?! Mina drömmars man! You can't rape the willing, fräste jag, mellan sammabitna käkar.

Jag hoppade i Catsen och travade demonstrativt fem meter före hela vägen tillbaks till vandrarhemmet. Och tänkte, inom mig, imorn, då jäklar! Då kommer han vara där igen! Mina drömmars man!

Men inte. Vi möttes inte något mer. Och idag har både hans namn och detaljerna i hans vackra ansikte bleknat - men det är ett fint minne. Och Catsen hjälpte mig bära det ytterligare en tid. Fast sedan rasade fodret ur och de blev plötsligt två nummer för stora.

Sånt är livet.

when time just slips

Idag besöker jag och min kollega ett syskonpar på en fantastiskt vacker gård inåt landet. Faluröda uthuslängor, gräddvitt boningshus. Grusade gångar, vändplan framför entrén. Stengärdesgårdar, fruktträd, grönskande hagar. En effektfullt planterad häck med omväxlande blodröda och gröna buskar.

Vackert så att det gör ont. Men det är som om tiden stannat.

Allt är så tyst. Farstun och sedan det rejält tilltagna bondköket. Kammaren bakom, där kanske pigan huserade en gång. Salen med sitt vackra trägolv och den stora klockan. Tick-tack, tick-tack.

Tickandet dominerar ljudbilden. Här finns ingen skvalande radio och ingen tv.

Bara en bror och en syster. Hemtjänsten har ställt fram kaffe på termos, och så skorpor. Rollatorerna parkerade, en vid kökssoffan, en i hörnet.

De är i nittioårsåldern båda två.

Och det är så tyst här. Men hur var det när de var nitton? Eller ännu tidigare? För åttiofem år sedan?

När alla åtta syskon fortfarande fanns hemma på gården, när tio kor råmade i ladugården och barnen fick plocka ägg i hönshuset? När de två nordsvenska stona spändes för plogen och Far lärde sönerna att hantera lien? Den torra, varma doften av häst, de stora hovarna. Mor som skyndar med mjölkflaskor, minstingen tultandes efter. Bräkande får, drängar som stänglsar inför sommarbetet.

Om jag blundar lite och tar ett djupt andetag, därute på gårdsplanen, kan jag nästan höra ljuden, känna dofterna.

Och sedan, ljuva tonår. Hur såg de ut, de två som sitter vid köksbordet nu? Idag böjda och fårade. Insjunkna kinder och håret tunt, tunt. Men då, rakryggade, ståtliga, det ser jag på familjefotot. Höga kindben. Och skärpan i blicken, den finns där än idag. Den vackra blå nyansen! De glittrar då de berättar.

Jag undrar vad som hände. Varför var det just de här två som blev kvar? De andra syskonen prövade sina vingar och flög ut, bildade egna familjer. Fanns det ingen att hålla kär? Blev det ingen över? Eller kände man sig kanske förpliktigad att stanna hemma och sköta gården? Ta hand om Mor och Far när de blev gamla?

Det finns så mycket att fråga om. Men vi har inte tid att stanna, klockan i salen markerar, tick-tack, tick-tack, snart är arbetsdagen slut och vi har långt att köra.

Snart har de vandrat klart på jorden, på gården, i sitt kök. Med åldern har gångsträckan kortats och den dagliga rutten innefattar inte längre några rundor på ägorna. Ut, visst, någon enstaka gång, när orken räcker och en ung, frisk arm finns som stöd.

Den värld som med dagens mått mätt var ganska så begränsad har nu krympt ytterligare. Sängkammaren-köket-toaletten. Och någon sväng in i salen för att vattna de livskraftiga fredskallorna, de största jag sett. Och för att dra upp klockan.

Tick-tack, tick-tack. Som alltid. Eller i alla fall som sedan 1846 - nästan detsamma som alltid.