cool cats

Häromdagen satt jag på jobbet och gnällde över mina illa medfarna sandaler. Kardborre på trekvart, slitna spännen och en odör utan like.. Men sköna, så sköna! Bäst, till och med! Jag har andra; Teva, Merrell, whatever, men jag kommer alltid tillbaks till mina gamla Cats.

Och när jag tänker efter så har de faktiskt en historia att berätta.

Mina sandaler och jag har till exempel varit i Monaco. Alla som varit på casinot i Monte Carlo vet att det är något i hästväg; det är opera, det är gala, det är aftonklänningar, glitter och glamour. Allt från unga spännisar i frack till spröda damer med tuperat hår och tiara (tänk prinsessan Lillian). Ett antal uppsträckta dörrmän håller koll på vem som får komma in och inte. Dresscoden innefattar inte sandaler, något killarna i sällskapet bittert fick erfara.

Mina Cats trampade dock raka spåret in - på den tiden visserligen vackert vita och doftfria - men ändå! Min outfit var rätt stilig i övrigt, kanske det hjälpte till. Den där galet turkosa kjolen, en snäv och lagomt slitsad historia, och en vit topp med knyt.

Men tillbaks till skorna. Vi var på tjurrusning också, jag och sandalerna. Och de är förresten inköpta i San Sebastian. För sju jävla år sedan.

Fast nu sjunger de som sagt på sista versen. Jag skulle vilja ha ett par nya, likadana. Tillverkar Cats skor längre? Tycker aldrig man ser några.
_________________________________________________

Innan dess hade jag ett par svartvita Cats, ett par skor - också de av äventyrlig sort. Jag minns Manly, eller var det kanske Bondi? Solen högt på himlen, salt doft i näsan, huden sådär torr och sträv av salt, sol, och sand så finkornig att den liksom gnisslade. Jag kan framkalla känslan än idag. Svarta bikinin på, de svartvita skorna, handduk och en vattenflaska jämte på varma klipporna.

Den där långe basketkillen som dök upp från ingenstans och slog sig ned hos mig. Min irländske bekant crawlade längd efter längd i saltvattenspoolen en bit bort, hur jag hoppades han aldrig skulle bli klar. Jag hade aldrig sett något så grant!

Basketmannen tog med mig på en tur över klipporna, runt en udde, you've just gotta see it, the view is fantastic over here! Jag minns ingenting av utsikten. Men hans fasta grepp om min hand! Åh!

Han diggade mina skor, you're a cool cat, huh?. Undrade var jag köpt dem och när, men Foot News i Karlstad var inte det svar han väntat sig. I thought you were American, log han, bländande vitt mot de solvärmda kinderna. Ett ögonblicks verk, jag blev kär.

Kieran, irländaren, kom upp ur vattnet och hälsade kort, som en vit våldnad jämfört med den välväxte Oz-pojken. Jag tyckte nästan lite synd. Men bara nästan.

Sedan blev jag förbannad. För när vi tagit avsked från Oz menade Kieran att jag skulle vara tacksam över hans närvaro, sa att Snyggve antagligen skulle våldtagit mig om han själv, Kieran, inte funnits i närheten. Jag kokade inuti! Såg han inte?! Mina drömmars man! You can't rape the willing, fräste jag, mellan sammabitna käkar.

Jag hoppade i Catsen och travade demonstrativt fem meter före hela vägen tillbaks till vandrarhemmet. Och tänkte, inom mig, imorn, då jäklar! Då kommer han vara där igen! Mina drömmars man!

Men inte. Vi möttes inte något mer. Och idag har både hans namn och detaljerna i hans vackra ansikte bleknat - men det är ett fint minne. Och Catsen hjälpte mig bära det ytterligare en tid. Fast sedan rasade fodret ur och de blev plötsligt två nummer för stora.

Sånt är livet.