fredag 25 maj 2007

historien om Esso

En gammal historia som ligger S-kils varmt om hjärtat. Om ni vill läsa!

På påskafton är Esso på krogen. Esso är en stilig karl, klär bra i jeans med häng och tuff t-tröja. Lite modern sådär. Han är dock singel. Kompisarna som är med ute ikväll har familjer och tycker det är synd om Esso; han är trots allt närmare fyrtio. Esso behöver flicka, helst för flera år sedan. Kompisarna ska hjälpa till. Och de vet att Esso diggar brunetter.

När jag går förbi ser jag hur det rycks i Essos ärm, jag ser blickarna, jag ser de fåraktiga leendena. Jag smajlar tillbaks och känner screeningen fortsätta över kjoltyget.

Men jag tänker inte mer på det. Jag pratar med drängfulle C och spelar 21. Hejar på de kortvuxna killarna som viftar och välter öl och försöker ge varandra käftsmällar. Dansar lite.

Essos vänner har dock tänkt desto mer. Nästa gång jag ska passera deras lilla klunga satsar de för fullt.. och knuffar Esso på mig!

Esso är inte ledsen över detta. Esso pratar. Pratar faktiskt så nära och så intensivt att han liksom.. spottar. Jag säger: "hoppsan, du spottar omkring dig", han ber om ursäkt, torkar min kind, skrattar och backar. Jag backar med. Två minuter senare har han spottat/pratat in mig mot väggen och jag påpekar igen: "öh, du spottar på mig!". Han flabbar och det gör jag med. Han lovar att sluta men jag tror inte att han kan, jag har rätt. Jag klockar. 3:45 från pelaren (därihörnetnivet) och in till baren, det är flera meter. Vi skrattar igen.

Esso undrar, vad tittar vi tjejer på. Är det skorna, är det armarna, är det frisyren, är det INSIDAN? Jag säger helheten. En stor arm, en bred axel, en rapp trut och en glimt i ögat. Fast visst har det hänt att man fallit för en snygg sneaker och en osann taktkänsla med. Esso säger det är svårt. Men jag säger han är på god väg - om han bara lägger av med spottandet.

Kompisarna smyger en bit bort, låtsas fördjupade i konversation, men jag ser hur de kikar och ler i mjugg och tror sig ha lyckats. "Esso har halva inne! Tack vare oss!".

Och fattar inte att vi just då säger hejdå och lycka till och sköt om dig och allt det där.

Det är nästan lite ledsamt, såhär i efterhand. För jag gillade Esso. Jag gillade smajlet och ögonen och hans frisyr (eller kanske snarare bristen på den). Och jeanshänget och den där konstiga karisman. The spitting didn't do it for me, men allt annat. Faktiskt nästan allt annat.

Men vi kommer nog aldrig att ses igen.

Esso och jag.