det lackar

Minsann. Snudd på jul! Och vad ska man göra åt det?

Boka en tågbiljett kanske, till Värmland. Bestämma sig för var man ska vara på nyår. Köpa en och annan klapp? Ordna julgodis? Pepparkakor och knäck tar ju bara slut hela tiden.

Ja det är så fullt upp att jag tror jag skiter i´t.

Knät gnäller. De fina snödagarna bjöd skidåkning och sånt kan man inte motstå. Men helt bra är det inte, iaf inte att saxa uppför. Det är ju liksom sånt man måste göra ibland när tekniken brister (eller vallateamet misskött sig). Sen gnäller knät lite mer.

Jag vet inte. Till skogs bör man ju, för att behålla vettet. Och när springet känns som en utopi.. Det är väl bara att skida på, om minusgraderna nu bara håller sig.
.

Var på Nynäs havsbad med jobbet. Ett gäng effektiva och duktiga flickor som lönades rikligt med fin mat och diverse gotter. Av olika anledningar kunde jag inte hoppa i spat de här dagarna, men hade packat träningskläder förstås. Gym, var har ni det? frågade jag. Nänänänä, här har vi bara sådant som man njuuuuuter av! Allt är relativt.

Jag och kollegan försåg oss istället med stavar och ägnade oss åt Ringvägen runt, en riktigt fin och inte helt oäventyrlig promenad i vintermörkret. Vågskvalp, trolska molnslöjor och blankisad vägbana.. stavarna kom till sin rätt! Dock förde de massa oväsen. Och kändes rätt larviga. Någon riktig stavare lär man aldrig bli.

Vi funderade iaf över mörker och hur trevligt det är. I stan råkar man ju i princip aldrig ut för det - till och med i skogen lyser det fram till 22 varje kväll. Utemörker som är så skönt. Inbjudande! Fast jag trodde nog det var en tjusning jag var rätt ensam om. Nu vet jag bättre.

Men nu är man hemma och det är hög tid för Lägg. Som vanligt.

Natti!

snökaos

 

brillor som inte passar i mössa

 

Ja, nu snöas det. Kanske är det tre dm som kommit, eller fyra? Man är glad över snön, och väldigt glad över att bo såpass bra till att man inte måste åka kollektivt. Jag hatar kollektivt.  Idag fick dock lillScott vila hemma i förrådet till förmån för en polarexpedition till fots. Sydpolen (alltså Skarpnäck) väntade. Faktum är att jag inte är vidare förtjust i att gå heller. Jag vill verkligen ta mig fram, kvickt. Men idag tänkte jag att de lär väl inte hunnit ploga ännu och det finns bara en sak som är värre än att gå, och det är att gå och dra cykeln. Man blir så jävla svett.  

fûr alle, bitte!

Att beräkna gångtid är inte min grej. Idag gav jag mig 40 minuter för de ~5kilometrarna men det räckte inte alls. Hur kan man gå så sakta? Man skulle haft skidor? I alla fall hann jag ta lite foton på vägen. Bagis Folkets Hus såg till exempel väldigt inbjudande ut. 
















spoiler i tiden

obanat på Finn Malmgrens

...och en skidåkare mitt i vägen. Fast bäst var väl skidåkaren på Västerbron. Tyvärr hann jag inte få upp kameran.

















Men nu är det dags att skotta balkongen.

//S

Ps. Idag är det 28 år sedan morfar dog. Jag minns det märkligt nog ganska tydligt.

hej vinterland!

knegare på väg hem från t-banan

Såhär fint är det i Hammarbyhöjden ikväll. Och snön fortsätter att falla! Fantastiskt.

Idag har jag varit hemma från jobbet. Förkyld och risig, för vilken gång i ordningen? Vet ej.  



shopScott

Så var det det där med vila. Vad det nu är. Ja, jag borde vara bra på det nu när jag har ont i knät och knappt rör mig längre. Det började också rätt bra, med en tvåtimmars tupplur efter morgonens filtallrik. Sen piggnade jag till med lite kaffe och DN och så kom det sedvanliga krypet i benen. Vad ska man göra, skotta lite kanske? Så kom jag på att jag hade ärenden att göra, så det fick bli en tur till det tristaste av trista köpcenter, Globen shopping. Alltid typ tomt och en jäkla stank av avgaser från parkeringshuset. Det konstiga var att när jag kom dit sådär mitt på dagen så var det rusch! Långa köer till serveringarna och fullt av kontorsfolk i butikerna. Ja, kontorsfolk säger jag, för de måste väl jobba i huset när de kommer i dräkt och kostym och utan ytterkläder. Oväntat.

Inköpen gick bra. Ett stycke gangsterhatt, ett par hängslen, en ram, och lite kort.

Så hem. Skotta snö! Väldigt befriande att få ta i litegrann!

Och nu är det fredagkväll och Lars håller på att snitsa till sitt helskägg. Han har sparat hela veckan men nu ska det alltså bli nåt rysk mafia-aktigt. Imorgon väntar gangsterfest. Pickadoll och cigariller har jag ännu inte fått tag på.. ja vi får se!

Tjing.


multisport

I helgen har man roat sig med att titta på sportande människor. Först och främst var det skidor på tv. Norska idolerna hänger i.. helt vilt vad bra de är! Northug säger att svenskarna hatar honom, jag säger tvärtom. Vad vore längdskidor utan Petter? Fan så tråkigt!

Sedan var det stavspring i backen. Jag gick en gång uppför och konstaterade att det var ungefär det sämsta man kunde hitta på med mitt onda knä. Så jag fotade lite och tog sedan kortaste vägen hem. Nedför en brant. Där slant jag i geggan och nästan ramlade - ännu sämre för knät! Hem och lägga benet i högläge.

 

Frampå eftermiddagen hade jag hämtat mig tillräckligt för att vilja testa lite pingis med gubbarna. De var ganska förfriskade efter bastu och öl, mycket passande med tanke på mina pingpongskills (bristfälliga). Men rundpingis, det är ju kul ju! Lite svårt att hoppa runt bordet på ett ben, dock.

Dagen avslutes sedan med ett parti dart på Söderbiljarden. Vi spelade 501 och Lars ledde inledningsvis kalkonligan, på fem kastade omgångar hade han fortfarande inte kommit under 400 poäng. Vi andra skrattade rått. Ända tills samtliga ballade ur. Ingen klarade att gå ut enligt regelboken (på en dubbel), inte ens de mindre förfriskade. Fattar inte vad som hände men vi var väl trötta, allihop. Och jag hade ju ont i knät!

Men nu måste jag nog ta en promenad. Eller kanske dammsuga lite? Det är ju nästan så man går åt av allt detta stillasittande!

Cheerio!

höstmörker och stress

Mörkaste november. Inget fel i det. Men man blir trött! Oj så trött. Har just nu vaknat från trekvarts tupplur och känner mig helt mör. I vanliga fall sprätter jag upp som en ny människa. I vanliga fall tupplurar jag inte heller mer än en kvart. Ja, vad ska man säga, det är en ovanligt trött höst.

Början på veckan var intensiv. Jag och min arbetskamrat höll i en utbildning på onsdagen och det var förberedelser in i det sista. Många timmar framför datorn, efter vanliga arbetsdagens slut. Stress! Samtidigt eskalerade mitt knäont, från ett obehag som lite kommit och gått, till något nästan outhärdligt. Plötsligt låghalt, kunde varken böja eller sträcka benet, än mindre svinga mig upp på cykeln. Knät var svullet och ömt som ögat. Paniken nära.

Turligt nog fick jag tid hos naprapaten omgående och testerna var entydiga. Medial meniskskada. Aldrig att jag hade trott det! Jag trodde menisker krävde rejält trauma för att paja. Och att man kände direkt att nåt hänt. Nu vet jag bättre. Jag vet också att det finns fler än jag som gjort just samma sak; hängt på klättervägg och tagit ett stort och snett språng eller kliv så något "klickat". Bara det att jag måste varit så adrenalinstinn att jag inte kände något över huvud taget, inte förrän den där obehagskänslan kröp på, dagen efter.

I alla fall. Det behöver inte vara så farligt. Naprapaten bjöd nålar och mobilisering så mycket jag tålde (dvs väldigt lite, vågade knappt låta honom röra benet), och om det var hans behandling eller om det skulle lättat ändå, jag vet inte. Men dagen efter var det så mycket bättre och jag kunde ta mig fram, nästan som folk. Just idag är det lite sämre igen, (en heldag med överaktiva barn och tusen upp och ned från golv och är inte rätta medicinen), men vad gör det om jag är lite startstel och har svårt att sitta på knä; jag kan i varje fall cykla! (Tänk vad snabbt man ändrar sina referensramar. Förra veckan var jag otroligt frustrerad över att inte kunna springa ordentligt eller gå på lördagens sköna PEAKpass. Nu är man helnöjd över lite sketen cykling?)

Ja, och onsdagens utbildning, den rullade förbi av bara farten.  Nu är den dagen avklarad och det känns lite tomt. Skönt men tomt! Det blir väl en repris i vår, gissar jag.


farlig skit.

Imorse när jag var sådär cykellycklig, på väg mot Kungsholmen, insåg jag att denna milda höst faktiskt är rätt trevlig. Egentligen vill jag ha ordentligt kallt, gärna snö med. Men ur cykelsynpunkt är det milda bra. Man kan brassa på som vanligt, behöver inte tänka på halka (det kan förstås vara halt ändå, Lars lyckades t ex stressa en medcyklist till tvärbromsning i lövad nedförsbacke häromsistens - givet vurprecept). Man behöver inte pälsa på sig en massa heller. Gympaskor och en tröja under jackan, just lagom. Och när det är mörkare är vi färre på cykelbanorna. Kanske bara fyra-fem vid Hornstulls rödljus vid 0730, jämfört med 15-20 för någon månad sedan.

Det är trevligt. Man hittar ändå någon att hänga på, eller att köra om. Idag hängde jag på en s k slarvig cyklist. Man hinner tänka mycket när man sitter i sadeln och jag roar mig med att dela in medcyklisterna i kategorier. Jag har två kategorier, eller tre, kanske. Smooth cyclists och slarviga. Och idioter, förstås, såna som skriker och gormar. De slarviga göra tvära, omotiverade svängar, vinglar när de ser sig om, kör ofta på väldigt tunga växlar, är nästan alltid män. De smootha har en mera minimalistisk stil. Inga åthävor, inget vingel. Sitter lugnt i sadeln trots hög kadens, gör tydliga tecken. De är förresten också män. (Var är tjejerna?).

Men nu var det dagens slarver jag ville berätta om. När han märkt att jag fanns i kölvattnet tittade han sig över axeln ungefär var femte sekund, med påföljande vingel över hela cykelbanan. Jag flinade lite för mig själv och inväntade det klassiska rycket över Västerbron. Det kommer alltid ett ryck. Idag blev det faktiskt till och med två, det ena mer panikartat än det andra. Men det är lätt att hänga, om man bara är förberedd. Så det gjorde jag. Och väl på krönet var det bara att rulla om. Byebye, du flämtande Slarver!

Ja, det är sådana små ting man får roa sig med om man inte kan nåt annat. Och så kan man inbilla sig att man själv är en smooth cyclist. Om inte annat så kan man bli det. Jag blir inte sur om nån lägger sig på rulle. Försöker inte hänga av. Tecknar inför sväng. Vinglar inte.

Bådar gott, eh?

Och nu börjar jag känna mig riktigt PIGG!

HELG!

idle shoes

Ja, nu samlas det damm på skohyllan. Så blir det när man har ont i knäna och häcken och allt vad det nu kan vara. Är det fyrtioårskrisen? Lite tidig för mig och lite sen för Lars, men vad vet jag. Nåt är det ju!

Det positiva detta springuppehåll medför är iaf att man får öva sig på andra grejer. Typ maskinerna i gymmet. Typ ta sig uppför en klättervägg. Ja, vi har faktiskt hittat tillbaks till Dieselverkstan. När jag flyttade till Sthlm för tre år sedan var vi ganska flitiga besökare. Sedan började det gå riktigt bra att springa och då fick det ta över. Det var liksom bara för omständigt att dra till klätterhallen, det var ju ändå ingen riktig träning. (Eller?). Men nu, som sagt, mera klättring! Det är ju kul, även om jag är rädd. Och nog är det träning alltid.

Annat man blir bra på när man inte springer är att orda. Ja nu tar jag åt mig lite av äran här vilket väl inte är riktigt rätt. Det var faktiskt Lars förtjänst, detta 421-poängsord.. :-)

Sedan så har vi också testat annan alternativträning, på Ulvsby ranch! Det var också en upplevelse. Många år sedan var det man satt på hästryggen, men det kändes precis som förr. Kolla gärna Lars berättelse med.

min Domino har vita öron..

..och gillar fuxkompisen som Lisa sitter på.

 

Men nu orkar jag inte skriva mer. Hej!

thursday

En ensam-hemma-torsdag. Skönt att gå här och pyssla för sig själv. Lite vila på soffan, med ordfejd, sudoku.. Sedan woka gott till gammal musik, titta på Mitt i Naturen. Trevligt!

Den gamla musiken har idag bestått till stor del av tjejer med pianon. Jag längtar efter piano ibland. När vi köper hus, brukar vi säga, då! Ja vi får väl se.

Den här låten tog mig iaf tillbaks till tiden då det var dags att kasta loss från den västra kusten, det är nåt år sedan nu. Winter! Inte så värst fin i denna snoriga tappning, men ändå.

 

Det regnar. Och efter flera dagar med snorig, men pigg! är nu läget mera snorig, men inte pigg! Halva personalstyrkan är hemma krassliga och det är högst kännbart - vi är få! Det gäller det att hålla sig på benen, alltså.
.
När jag skrev sist tappade jag helt bort riktningen. Jag hade ju tänkt på nåt särskilt.. men vad? Jo just. Först så var det ju utelunchen, som var så jävla meningslös. En tallrik ris på thairestaurang, med några strimlor paprika, två broccoli- och två blomkålsbuketter. Lite soja. HUNDRA SPÄNN! Ja det var ju mycket ris i alla fall, säkert ett halvkilo.

Sedan så pratade jag med kompis M som var så arg och besviken att hon nästan fick ett utbrott i telefon. Då tänkte jag att det där riset, vad gör väl det? En hundring, liksom. Själv hade hon gått på blinddejt, ordnad av en av våra gamla kompisar. I all välmening. Eller vad var det egentligen? Kan det kallas välmening - att försöka para ihop en av sina vänner från barndomen med en amerikafet man utan varken hyfs eller fason? Som slafsar och pratar med munnen full, som inte ens erbjuder sig att dela notan? Som antagligen aldrig varit på dejt förr?

Killen blev ju över öronen, förstås, där han satt med vårtig dubbelhaka och magen som hängde över byxlinningen. Fan kunde man inte tro att han skulle träffa en så fräsch och trevlig tjej, utan barn dessutom!

Det var rent ELAKT. Mot dem båda! Jag har god lust att ringa och skälla på L, själv. Har hon helt slutat använda hjärnan?

Fyfan ni anar inte vad glad jag är att jag hittade min Lars! Man har haft tur!

Bolt-ish

lördagsnytt

Det var en lång och bra lördag. Vaknade tidigt och medan Lars försökte sova bort huvudvärken efter fredagens rockrunnersträff gav jag mig ut på skogsjogg. En kylig men strålande grann morgon, med sprakande höstlöv och solen som faktiskt värmde. Fantastiskt! När jag slaskat runt på minimala stigar sisådär en trekvart kom jag på att det ju var Sörmland Ultra-dag, och vände kosan hemåt. Märkligt nog blev tajmingen precis perfekt - mötte hela fältet efter deras varv på elljusspåret i Björkis. Lite kul att agera joggande publik (roligare än att vara cyklande publik, vilket jag testade förra året året. Skitjobbigt!).

Ja, sen hem, tvätta lerpjucks, tvätta mig, avnjuta finfrukost, slappa lite, missa BIM (ja, det får vara ok ibland!), till Sickla för presentshopping och sedan hem och snygga till sig inför 40-firande på Värmdö.

Födelsedagsfirande var trevligt med massa gäster, mat, dryck.. men efter några timmar på Ön hoppade vi på bussen mot stan igen. Vi skulle ju se Nashville Pussy på Strand! Nashville P.. vad är nu det? Jo, ett inte helt rumsrent band. Inte precis min typ av musik men verkligen något utöver det vanliga. Sjukt energiska, både svett och öl sprutade! Turligt nog hade de (iaf för dagen) lagt av med bröstvisning och eldsprutande (i stället var det en tjej i publiken som visade behagen för en inte helt road sångare. Get off my stage, kid!).

Ja, klart underhållande. Minst lika underhållande var att kolla in publiken. Jag och Lars smälte väl inte riktigt in, mina bikerboots till trots. Näe, det var långhårigt och lönnfett, mycket tajta jeans, nitar och truckerkepsar. Truckerkepsar på sned, med stuk, bak-o-fram, med text, med mönster, i glada färger.. Vilket hål kröp alla dessa typer fram ur?

Kvällen avslutades med varsin runda flipper och helvete vad bra vi var! Frispel ¤ flera, helt sinnsykt. En stund hade jag tre bollar samtidigt. Det var längesen jag spelade flipper och ännu längre sedan det gick bra.

Men nu orkar jag inte skriva mer.

Tjing!

nya skor, igen!

Kängor med foder kändes konstigt, det är det väl bara barn som har? Men de var ju snygga, så jag slog till. Och det där fodret var inte så fel, visade det sig, i alla fall inte imorse. Första frostnupna morgonen och händerna isande på styret. Fötterna skulle också isat, om det inte vore för mina nya fina. Varma!

Nu fattas bara en jacka. En skinnpaj vore väl bästa matchningen till nya skorna.. men det måste ju vara praktiskt med. Nåt som tål allväderscykling och rymmer extratröjor till kalla dagar. Ja, det blir nästa projekt! Shopping är svårt ju.

.

Och nu är klockan plötsligt 22 och det sjuka är att jag bara varit hemma två timmar. En jävla fredag. Hoppas inte det kommer fler sådana. Jag är trött. I både huvud och kropp. Ryggskottskänning med. 

 

Ja, jag bara gnäller, som vanligt. Men det finns glädjeämnen. Jag springer! Under sommaren-hösten har jag liksom helt tappat tron på mig själv. Det var stelt och ont bara besvärligt. När jag tänkte på mig, springandes, så var det en okoordinerad klumpeduns jag såg. Har jag verkligen hasat fram på detta vis, i tjugo långa år..? När jag inte ens kan! Jag KAN inte! Har aldrig kunnat!

 

JAG KAN!

Men nu springer jag igen. Det går inte särskilt fort och det blir inga långa sträckor. Men jag börjar fatta att jag kan rätt bra ändå. Jag har stil. Jag ser det när jag möter andra, eller springer förbi andra (det händer, ibland!). Stil är också viktigt, faktiskt. Nåt att bygga på.  

 

Nästa vecka har jag o Sara planerat för gemensamt spring, både hem från jobb en dag och sen kanske ett litet lopp på söndagen. En mil lera, sägs det! Vi får se.

 

Nu blire en sängfösare!

invigda!

Finfina skor detta. Geggamojjan rinner rakt igenom istället för att sugas upp. Därmed också lätta att tvätta.  Och grepp, minsann, särskilt på kaklet i badrummet (stod nästan på näsan när jag skulle skynda in där före dagens jogg). Finfint!

Ja det var väl ungefär allt jag hade att säga för idag.

Cheerio!

new shoes!

inov8

Har varit i Putiken och investerat i nya skor. Jättefina, blå. Barfotastuk men med greppig sula. De är så snygga så jag har dem mest på mig när jag sitter i soffan. Men ut, i lera och gegg, ska de.. Imorn!

Japp. Om det går som jag vill så ska jag springa 16km i Kil i slutet av månaden. Nyskorna kan nog bli bra till det. Orienteringslöpning, enligt arrangörerna. Det är snitslat och stig så det stämmer väl inte alls, egentligen, men med mina mått är det väldigt orienteringsmässigt. Rotigt, halt, ofta väldigt blött. Det är en liten tävling så jag har alla chanser att bli sist också. Men det vore kul ändå! Tävlingar har ju lyst med sin frånvaro i år. Bergslopp räknas liksom inte riktigt. Då GÅR man ju ibland.

Men nu är det lördag förmiddag och jag o L ska på PEAKpass (alternativträning is the shit!) och sen kanske en sväng på stan. Ikväll är det visst nåt band med, på Strand. Ja det blir nog bra (förhoppningsvis lagom bra, så man orkar inviga finskorna imorn..)

TjingS!

tisdag

En helt vanlig tisdag. Tisdagar är trevliga! Man lämnar jobbet senast kl 17 för att hinna till Slussen och BIM. Passet är athletics och mycket svettigare kan det knappast bli. Gillar´t! Sen kommer man hem och duschar och käkar (som vanligt enligt HCHF-metoden; hi carb hi fat), och sedan tvätt i mängd. Det är trevligt.

Annat trevligt är att halsbölden gett sig av. Och man kan nu säga att jag börjat jogga igen, även om det hittills bara varit två pass. Häcken känns inte alls bra men det sitter kanske mest i huvudet. Min kompis S läser en psykosomatikkurs för sjukgymnaster och pratar om sådana där fixer man kan ha. Det är nog så med mig. Inget är ju trasigt, så hur farligt kan det vara? Jag kommer springa på nu, men såklart med starkare bakben/skinkor och ett förbättrat löpsteg. Man bara väntar på att det ska infinna sig.

I söndags lyste det iaf med sin frånvaro. Det var geggigt och halt. Jag var spänd. Men efter en halvmil kändes det bättre så jag släppte på när det blev lite flackt. Bara för att genast stå på näsan. Snopet! Sen var jag spänd igen. Och blodig i handen.

I går närmade jag mig löpsteget. Det var kvällning och skumt i skogen, och jag gillar skumt i skogen. Det känns som om man springer fort då. Stegen blir liksom lätta och snabba av sig själv. Hade Garmin på och kunde efteråt se att så värst fort gick det nu inte. Men det blev iaf ett snyggt diagram med mycket jämn tempolinje ställd mot en ganska så svängig höjdkurva. Det tycker jag var bra gjort av mig, så brukar det inte se ut. Fast lårkakegrejen (som utvecklat sig på skenbenet efter söndagen), uppskattade inte skumpet. Well.

Men nu ska jag väl ta hand om den där tvätten. Greja lite.

Tjings!
/S

born to run?

Nja, det är väl sisådär med den saken. Nu har jag iaf börjat jogga igen, så smått. Och provat ett teknikpass med Lars. Efter en kvarts blandade småhopp, Brüsselsteg och hästlek (bromsat spring med hopprep om höften), tyckte jag genast att det blivit framsteg. Hög höft, kortad steglängd, ökad kadens. Lars fick filma en snutt.

Tyvärr såg det inget vidare ut. Mer precis som vanligt. Långlånga steg, landa på rakt ben, tappa höften nånstans på mitten. Jag vet inte vad jag gör med mitt arsle men med är det inte! Det bara hänger där.

Ja det är som det är. Nästa teknikrunda blir utan skor. Få se vad som händer då.
.

Annars är det mycket, ja, på jobbet alltså. Lite för mycket, så det spiller över i hemlivet. Med oro i kroppen, sådär man sprätter upp direkt klockan ringer istället för att snooza (som man brukar!). Man kommer dit först av alla, går hem sist, ränner runt hela dagen.

Så när det äntligen blir helg får man fira lite extra! Ikväll är jag ensam hemma och på väg hem i ösregnet började jag fantisera om nåt gott till kaffet. Tänk, va! Soffhörnet, torra kläder, händerna som tinar kring kaffekoppen.. och en riktigt god bulle? Ja, bulle! Så jag tog omvägen om det där nya kondiset grannen pratat om. Tyvärr hade jag inga pengar på mig. Bara vända styret hemåt. Och jodå, soffhörn, torra kläder och finkaffe- två koppar till och med! Med banan till. Och Top Gear på tv.

Och sen blir det korv med bröd.

Fredag!

framsteg!

gammal hund lär

Förkylningen hänger i, men uppiggad av solsken, frisörbesök och småshop (läppglans!), startade jag Spotify och gjorde mig redo för mina rehabövningar. Så kom Telephone-låten. Hmm, jag har ju lovat mig själv att kunna hoppa rep genom hela den.. Ja, varför inte ge det ett försök? And yes, det gick ju! Direkt! Inte utan protester från halsbölden, men helt utan avbrott!

Och nu går det mot kväll och på tv är det gokväll och gonytt och allt vad det heter. Men vem bryr sig, jag tittar ju på dataskärmen. Och förstås på min alldeles egna lilla Lanefeldt på golvet framför! Finingen. Strage där i bakgrunden borde nog också prova lite gymping? Han ser besvärad ut. Kniiip!





håhåjaja

hi tech, del II

Har tidigare skrivit om technivån hemma i 40-talslägenheten. Den är ju inte sådär särdeles hög. Visst, modemupphängningen har piffats till, plattv:n har införskaffats, Garminklockan har gjort sitt inträde.. Annars är det väl mest skor, skivor och böcker hemma hos oss. Och trevligt så, tycker jag!

Men förändringens vindar blåser. En i-phone är på väg. Till mig! Byebye hemtelefon, byebye kontaktkort och stenålders Nokia. Är det verkligen nödvändigt? Jag undrar fortfarande.

Men jodå.

Det blir bra! Framför allt glädjer jag mig åt musik i mobilen. Kanske nåt roligt spel (som man helst inte ska bli beroende av). En ok kamera, surf. Bra grejer ju.

Spännande!
.

Läget i övrigt är fortfarande förkylt. Efter en dags hemmadräll gick jag igår tillbaks till jobbet. Där fick jag i vanlig ordning skäll, DU SKA VARA HEMMA OCH VILA! Men jag kände mig ju pigg - trots krax! Dock gick piggheten över nångång efter lunch och efter en hostattack som nästan övergick i spya var det bara att ge upp. Idag är jag hemma igen.

Så jag och halsbölden roar oss med tvätt och Stephen Lynch. Jag har börjat repa denna sång själv, man vet ju aldrig om man blir ombedd att sjunga på dop eller så framöver.

Fan tänk om man kunde framföra låtar på det sättet.. visst blir man glad bara av att se honom?!

Hejdå!

vilokonst

Vill gärna se mig själv som en friskus. Stark och kurant! Tyvärr stämmer det inte. Sedan jag flyttade till Sthlm/blev sambo/började jobba med barn har jag varit förkyld säkert fyra gånger om året. Alltid jävla förkyld. Feber, snor, the works.

Så går man och är lite halvrisig och får skäll på jobbet för att man inte är hemma och vilar. Nästa dag har man feber och måste vara hemma och vila.

Men vad är vila? Hur gör man? Menar folk på allvar att de är hemma och gör ingenting? Jag förstår det inte.

Min kropp vill aldrig göra ingenting. Halv åtta imorse hade jag nästan hoppat ur skinnet för det var så långtråkigt, då hade jag varit vaken en timme. Så när förkylningen når måste-vara-hemma-nivå blir det mycket städ, tvätt, fönsterputs.. Men riktigt rätt är det inte, har jag förstått. Om man råkar nämna att man pysslat lite under sina sjukdagar får man veta att det är just därför förkylningar förvärras och återkommer. Man ska ju vila. Vila som i att ligga på sofflocket.

Om jag bara kunde lära mig att vila så skulle jag vara en friskus, på riktigt?
.

Göteborg i helgen bjöd både det ena och det andra. Mallen sprang i Kåsjön och jag var vätskebärare. Det var kul att titta på även om det förstås drog i springbenet. Alla leriga, glada människor! Särskilt imponerad var jag av SAIKs ungdomssektion som rodde hem typ hela topp 10 på korta banan. Vilka ungar! Långbenta, spikskodda, i en jäkla fart! Också extra kul att damsegrarinnan på långa banan var en sjukgymnast vid namn Emma - vi har jobbat ihop en gång i tiden!

här står jag o trånar.. 

Vi var ute och drack öl på kvällen, och på scenen dök plötsligt Arvingarna upp! De jobbar med negativ split, eller vad man ska säga, bara covers nuförtiden. Faktum är att AC/DC i Arvingetolkning var helt ok, bra mycket bättre än Eloise i alla fall. :-) Sen var det det vanliga nattliga köret med en drängfull M som kaxar och hugger, taxichaufförer, kebabförsäljare, ingen kommer undan. Men men. Det har varit värre!

Sedan hade jag en riktig ångestnatt pg a den där kattan! Fy för astma och fy för att inte ha med sig sin medicin.. Ja, det där vill man bara glömma så fort det går.
.

Men nu drar grannen igång dammsugarn hör jag.. lika bra att hänga på!

hets

Fortfarande springfritt här. Trist, för jag och Magda hade tänkt roa oss med lite terräng i Gbg till helgen. När man ändå är där, liksom. Skitsamma om man inte tränat! Men det känns inte så bra, så kanske inte då.

Det blir inte så mycket tränat. Men lite cykel iaf, i vardagen. Och det går bara inte att låta bli att hetsa bland horderna av cyklister.. helt sjukt är det, hur många som trängs på cykelbanor och vid rödljus. Hornstull 07:30 är rena krigszonen, no kidding.

Men kul är det! Förra veckan hade jag ärende ut till Hässelby och fick roa mig med två trikågubbar, inte överdrivet charmiga. De gillade inte att bli omkörda av tjejer (vilket den ene skrek till mig!), men när de väl tryckt sig förbi orkade de inte hänga av. Finfin draghjälp i en dryg halvmil, tack för det! Assostights och välrakade ben gör visst inte så mycket för uthålligheten som man kan tro.




hjälp

Jahaja. Men nu behöver vi visst lite middagsmat. Så, HEJ!

hål i brallan

Återbesök hos naprapaten igår. Han har ett vaket öga. Inte går det att mörka en stel axel, en öm fotled eller en fruktansvärd träningsvärk i vaderna. Pet-pet. Kläm-kläm. Aj aj AJ! Det vet jag, efter fyra besök. Vad jag inte tänkt på var att detsamma kunde gälla andra detaljer, såsom klädesplagg. Ett hål i linningen, nästan osynligt! var mitt resonemang när jag klädde mig på morgonen. Visst. Så fort jag kom in i behandlingsrummet och ur shortsen så kom det; En stor hol! Yndlings-boxern? flinflinflin.

Jäjä. Ingen kan beskylla mig för att göra mig till.

Men det vakna ögat är bra. Det har hjälpt mig hitta musklerna i benen och baken, ibland, i alla fall. Det är ju liksom helt ur balans, med mig. Som om quadriceps och starka magen tagit över allt det som bakbenen ska göra. Knappast möjligt men nån typ av freak är jag väl, det ser man ju på broilerframbenen.

Nu har jag hållit uppe från spring i en vecka och en dag. Det går ju det med. Hemmaövningar och gymmet emellanåt, men samma endorfinlyft som efter en springtur får man aldrig. Men drömma går ju! Förra året gick det faktiskt att pressa denna trötta kropp till tempo kring 4:20 och hålla det en stund. Det drömmer jag om!
Idag har jag och Scotti iaf vardagsmotionerat oss. Till och från möten, Rinkeby, Karolinska, irr-virr med kartan i hand. Ett trevligt sätt att upptäcka stan. Fyra mil i sadeln, får väl ändå ses som ett ok dagsverke.

Nu återstår bara hemövningarna. Äntligen!

trams

Det känns trögt, allting. Vid senaste naprapatbesöket hittades ännu fler skavanker på denna gamla kropp och det var en mörbultad Fia som mottog direktiv om totalt springstopp till nästa återbesök. Om en vecka.

En vecka. För en riktigt medelmåttig medelmåtta som jag själv spelar en vecka hit eller dit såklart inte nån roll. Det är ju inte som att man missar OS, precis! Men det hjälps inte. Jag började nästan grina. Vad ska jag GÖRA?! En hel VECKA?

Herregud, jag kanske måste skaffa en hobby. Eller kompisar?

Och hoppas på att det inte blir mer än en vecka. Det har ju faktiskt gått en halv redan.




hoppfullt?


Det är nog inte så synd om mig ändå.



olympiske leker

Det är kul med OS! Man blir imponerad av alla prestationer. Svenska triathleten, inte minst. Jag funderade över hur snabbt den där sista springmilen kan gå egentligen, 40minuter kanske? Man måste ju vara helt slut efter både simning och cykling.. Nähä, 33! Wow! Det är ju faktiskt bara tre minuter långsammare än Dibaba, som vann de 10 000metrarna på bana dagen innan. Värt!

snabb tjej, Lisa Nordén

Ja det är kul och bra underhållning, särskilt när man själv kravlar runt i soffan som ett kolli. I fredags var jag på nämligen på ett athleticspass och träningsvärken därefter är grym; hela kroppen som ett blåmärke. Men det är ju kul! Och skönt med träningsvärk istället för vanlig värk i häck och skitben. Jag kan verkligen rekommendera ett besök BIM för alla som vill kötta på (för att använda Lenas uttryck) och ta ut sig ordentligt. 

Men nu är det en annan dag och jag och skitbenen ska ut och rasta oss i skogen. Ett varv runt Källtorpssjön tror jag på! Lars säger alltid att det ligger näckande gubbar däruppe på klipporna men för mig har de minsann aldrig visat sig. Kanske idag?



Bolt å jag

Inatt var vi hos Usain Bolt, jag och Lars. Det var nåt konstigt (fast det tyckte vi inte då), för vi klättrade omkring uppe på bokhyllorna i hans vardagsrum. Vi tittade liksom ned på Usain, trots att han är så lång. Det var ett sjuttiotalsmurrigt hem, med heltäckande mattor och brokiga gardiner. Hans mamma var hemma, även hon sjuttiotalsaktig; en liten rultig dam med permanentat hår, långkjol och förkläde. Ganska otippad mor till denna Lightning Bolt. Vit var hon också. We´ll keep in touch, sa jag när vi krånglat oss ned från bokhyllorna för att bege oss till t-banan. I know u will, sa mamma Bolt, och Usain vinkade hejdå från bakom gardinen.

the Bolt

Ja, vad ska man tro, mitt undermedvetna går på högvarv inför friidrotten i OS? Kanske inte så konstigt när mitt egna sportutövande gått i stå.

De onda baksidorna är en följetong som aldrig verkar ta slut, och nu när jag äntligen sökt professionell hjälp är det värre än någonsin. Kanske för att jag känner efter mer? Och vet vad som är fel? Hamstringarna överansträngda eftersom gluteerna inte gör sitt jobb, höftrörligheten är rena skämtet och ryggen ska vi inte ens prata om. Ja det är så det går när man bara maler på och skiter i alternativpassen. Idioti!

Jag har fått nålbehandling (dry needling, för att få musklerna att släppa sitt krampaktiga grepp), och mobilisering av vissa ryggsegment. Hemövningar och förhållningsorder om lätta joggpass i "råterräng" eller på knixig stig. Det är bra grejer och någon liten förbättring har nog skett (jag kan böja mig framåt och ta i tårna - det var många år sedan sist!), men det känns inte bra. Det gör ont att springa.

Skithäck på vandring

Cykla är bättre. Så det har jag gjort. Två öturer, hittills. Väddö och Torö, tur och retur. Till Väddö var det lite drygt tolv mil. Helt ok åt ena hållet men värre när man skulle hem dagen efter. Tuffa tag för ovan cykelkropp!

Jahapp. Det är torsdag em och vi ska på konsert på en båt. Time to snofs!

Cheerio, yo!

Champsaurin 37km

Ett par veckors semester i Frankrike. Det är så fint där. Man kan göra så mycket kul. Om man inte är sugen på rafting, skärmflygning, cykling, vandring så kan man alltid anmäla sig till ett traillopp! I Frankrike finns mängder av sådana. Det finns ju mängder av berg och fina stigar så det är väl inte så konstigt. Trailkulturen är stor! Stadigt växande. Lite som vår joggingvåg. Fast coolare. Och ännu mera prylkrävande.


Lars anmälde oss båda, redan i våras. Ultrachampsaur (70km) för honom, Champsaurin (37km) för mig. Jag var skeptisk. Men gav mig iaf på några halvhjärtade backpass i slalombacken, tänkte att det blir en kul grej ändå.


Så var det plötsligt tävlingsmorgon! Vi var ca 400 pers som bussades från Ancelle till starten i Pont du Fosse, och där satt jag, kurade kall på en bänk. Tittade på techiga löpare. Stavar, speciella handskar, knästrumpor, solglasögon och glaciärkepsar. Väskor fullmatade med energi i diverse former. De där knasiga Hoka-skorna. Väldigt fula. Men high tech. Visst?

Själv var jag ganska low tech. Malplacerad i min lånade, för stora jacka. Bara ett par energigeléer med, och vätskepåsen provisoriskt hoptejpad i ryggan. Folk värmde upp, ambitiöst. Stegringslopp och hoppsasteg. Var inte det lite mycket? Vi skulle ju ändå ge oss på en 1000m klättring uppförs direkt. Jag satt kvar på bänken. Hur i all världen skulle detta gå?

Men starten närmade sig och man gaskade upp sig. Tre lokala hippiemusiker rumlade fram inne i startfållan, överröstade speakerns svada och lyfte stämningen. Jag noterade även ett par tjockisar och tänkte att sist ska jag väl inte bli. Puh! Och så gick starten!

Folk rusade och knôdde. Jag med. Ingen ville hamna långt bak när man skulle in på smala stigen. Snart var man där och farten stannade upp. Knô hit och dit, stavar och fötter överallt, knappt man fick plats. Måste om, en till, och en till. Sådär höll det på. Sedan bredare stig, så småningom grusväg. Seg slakmota, men joggbar. Jag passerade en del och en tjej i vitt ropade ...le sac!- nånting och jag kände efter med handen.. Vätskepåsen läckte, drippdropp om ryggan, och shortsen. Tejpningen höll inte! Inte oväntat, men inget att göra åt. Blöt i rumpan har ingen dött av.

En funktionär vinkade in oss på smal stig igen, brantbrant upp, fortfarande skog, knähögt gräs (och nässlor!). Kor en bit bort, nyfiket stirrande. HEJ KOSSERA! ropade jag varpå hela gänget kom sättande i galopp. Hoppsan! Jag skyndade mig ifatt närmsta gubbe framför och korna föll in i ledet bakom. De gillar ju sånt, det vet jag, gå på rad. Festligt ju, fast kanske inte för alla tävlanden som hamnat bakom flocken. Ko-herden fanns i krokarna iaf, man hörde hans gorm och skrik nedanför och så småningom vek korna.

mu-mu land

Vi knallade på. Uppuppupp. En man i rött linne forcerade snabbt uppför, passerade hela långa raden, pardon, pardon, det var ledaren från 70km-klassen. Då kommer Lars snart! tänkte jag. Skogen tog slut, några svängar till, och vips, uppe på Le Cuchon, 2208möh. Stigen vände nedåt, i branta snirklar. Min värsta gren! Löst stenigt underlag, nu kom många dundrande bakifrån i hög fart medan jag bromsade stelbent. Bara att kliva åt sidan och släppa förbi. Även tjejen i vitt, hon som ropat om min ryggsäck. Jag stolpade på, herregud ska det vara så jävla svårt?! mera nedför, fotograf på sidan, försöka se avspänd ut.. (omöjligt!). Och så framme vid första mat- och vätskekontrollen. En mugg cola, en mugg vatten. Banan och kex. Så trava vidare, mera nedför men i allt snällare lutning, nu kunde även jag springa på. Tjejen i vitt ser jag där framme. Så fort det blir uppför går jag förbi.

koncentrerad...

Sådär håller det på, många kilometer. Nedförs dundrar hon på, uppförs kommer jag ifatt. Till slut känns det genant att springa om igen så jag stannar i rygg. Strax vänder det nedför igen, hon försvinner i fjärran. Först efter nästa mat- och vätskekontroll ser jag henne igen. Nåt har hänt, hon är helt slut! Det syns lång väg. Jag kommer ifatt på nolltid och behöver inte fundera på om jag ska gå förbi eller inte.

Snart är hon bara en liten vit prick långt nedanför. Sådär trötta är minsann inte mina ben - mina pålitliga ardennerben! Stigens sega uppförssnirklande kändes finemangs, Le Piolit, som vi snart skulle upp på, var ju också den andra och sista höga passagen. Däremot bekymrade jag mig över nedvägen.

min vän Fantomen

Men innan Piolit väntade mat och vätska. Min läckande vätskeryggsäck var nu så gott som tom men snälla funktionärer skickade med mig en flaska och många bon courage! Klättringen fortsatte. Nu fick sällskap med ett par gubbar. De var till en början inte alls sugna på att prata engelska med mig men pekade och visade var stigen skulle ta vägen. Sedan hände det nåt och de började snacka! Om det var det gamla svenska ryktet eller bara att jag varken var engelsk, tysk eller ryss (vilket inte verkade poppis), det vete katten, men snackades gjorde det, på knackig engelska. Mina nya vänner ville veta allt om La Suéde och varför i all världen jag var med i ett franskt lopp och så vidare. Det blev nästan för mycket. Turligt nog började vi närma oss toppen av berget och då skulle de snart rinna ifrån, gubbarna. Nedför är ju min sämsta gren.

Men vi var inte alls på toppen. Om man höjt blicken lite tidigare skulle man sett hur de där små prickarna (människorna) fortsatte stigningen uppåt, säkert 200 höjdmeter till! Hoppsan!

Le Piolit

Bara att knata på. Jag och vännerna kom ifatt ännu en man. Han frågade direkt voulez-vous passée? varpå jag sa; No thanx, I think I need to walk for a while! Till min förvåning svarade han på perfekt engelska, och vi snackade lite. Jag berättade att min Lars är med i långa klassen (aw, fuck!) och att jag trott att han skulle komma ifatt för längesen (aw, man!), sedan hade han ingen luft kvar att prata med så jag knatade förbi. Toppen var liten, karg och väldigt blåsig, så jag fortsatte direkt nedåt. Men innan dess såg jag till min förvåning att "mina" gubbar var kvar långt nedanför. Vad hände? Jaja, nu ska vi nedför, snart är de ifatt och förbi.

Första branten var just brant, teknisk. Lösa sten och tvära svängar, jag bromsar för fullt och första aningarna av kramp smyger sig på. Lårens insidor, fötterna. Herregud, elva km nedför, hur ska jag klara det här? Men knixet övergår snart i långa serpentiner. Mindre lösa sten, snällare lutning. Jag släpper på. Hej vad det går! Jag kommer ifatt och passerar folk. Någon står och stretchar. Crampe? Troligen. Men det går ju bra det här! Av "mina" gubbar syns intet. Inte heller av Lars. Däremot passerar ett par andra ur ultraklassen.

En sista vätskekontroll, en stigning till en col, hundra höjdmeter ungefär, jag går, dricker, häller vatten i min joggnördiga keps, krampen tilltar.. Nej nu! Tre km kvar, bara nedför. Det är svårt att komma igång och springa igen, musklerna vill dra ihop sig. Men väl igång så går det! Jag tänker på Lars och hans patenterade "krampsteg" (lite lagom stelbent sådär för att inte provocera för mycket), det här ska gå! I won't give in!

Det blir mer och mer publik. En funktionär gapar och skriker alldeles särskilt. BON COURAGE, ALEXIS!!! och high-fivear med mig. Alexis är ju inte riktigt mitt namn men jag tackar för ovationerna. Han tappar hakan.

Femhundra meter kvar. Jag spurtar, nästan! Hela vägen in över mållinjen. Jag klarade det! 37km på 5:38:38. I vanliga sammanhang skrattretande långsamt. Men det här är inget vanligt sammanhang. Med tvåtusentvåhundra höjdmeder inräknat räcker det till en åttonde plats! Jag är nöjd!

Speakern går på om La Suéde och Sofia et Lars Hjulström och jag snappar kanske ett och annat ord men inte alls helheten. Han ser att jag inte förstår och översätter Lars is now ôn dô tôp ôf dô môuntäjn!
Och en trekvart senare kommer han (Lars) över mållinjen, helt slut. Men vilken dag - underbar!
.
Men nu är det fredag och man är hemma och har ledigt och solen skiner. Inte alls läge för att sitta inne vid en dator. Ut, jag måste ut!

Ps! Missa inte Lars loppsskildring!

snailracing

Semester och lata dagar. Man har det lugnt och skönt. Springer lite. Pysslar lite. Underhåller barn. Just nu är de på Grönan så vi har fått håltimme. Trevligt.

Man snofsar till sig inför Frankrike. Nagellack på. Festfina toppar inköpta. Inte för att det kommer bli så mycket snofs och fint; vi kommer ju främst tälta och hänga i berg. Men ändå. Känslan, ni vet! Och nagellack, har jag lärt av Mimmi, är bästa knepet för att dölja blånaglar (eller avsaknad av naglar..hu!).

Risk för blånaglar lär det bli. Äventyr väntar, i Champsaur. Långa mil och många höjdmetrar; 37km för mig, 75km för Lars! Galet. Inte utan att man bävar... Men kul blir det, också! Och tills dess roar man sig alltså med snofs. Och att skriva packlistor och skrämma upp sig själv genom att läsa på tävlingens hemsida.

Spirit of the RACE och säkerhet

Konkurrenter har en skyldighet att hjälpa dem. Konkurrenten är medveten om att en annan ryttare är i trubbel eller skadas ska informera mobilnummer tillhandahålls på haklappen, eller muntligen vid ett Flagman eller räddningspersonal baserat på kursen. Rutten sker på stigar och vandringsleder berg. Tävlande måste anpassa sin gångart till terrängen och deras lämplighet. Passagen av tänderna, före nedsänkningen av Cuchon, är försedd med en ledstång.

Google translate, anyone?

Nu hade jag tänkt skriva lite mer men blir så förbannad över bilder som hoppar omkring och text som inte går att vänsterjustera.. så jag skiter i det!

AU REVOIR!

marängjävel

Ja det är fullt upp. Kalas för tonåringar två. Tacos och marängtårtor, till tretti - det blir mycket att handla, mycket att stöka med. Ugnen har marängat nätterna igenom. Men jodå, nu är det klart. Det blev bra, var trevligt. Tror ungdomarna blev nöjda.

Fast marängen gör sig fortfarande påmind. Jag åt för mycket. Marängcitrongräddejordgubb. Och så, pricken över i; skjutsen till pendeln, strax efter tårtan. Krokig bygdeväg i hög fart, i baksätet på en gammal snutbil (Kilsk benämning på automatväxlad 240). Jag var alldeles kallsvettig. Men intalade mig själv, det går bra det går bra, snart framme.. ned med rutan, luft, frisk luft, stirra fram på vägen, det går bra det går bra.. Det gick bra. Men jag mår fortfarande illa.

Nå.

Sista arbetsdagarna innan sommaren, tre stycken. Börjar med mötesdag imorgon. Möten suger. Det är så svårt att sitta stilla! Men imorn blir det med trevliga avbrott, så det ska nog funka. En kollega ska firas av; några av oss ska göra ett litet framträdande. Men schhh.. säg det inte högt!

Apropå framträdanden så var det en av småtjejerna på jobbet som sa, Sofia, du borde bli gitarrist! med betoning på G. Och så funderade hon lite. Eller clown! Right on! Barn är rara.

Nu läggdags. Och imorn bitti, då är illamåendet borta!

hamstringsskit

I Hammarbyhöjden hoppas rep och tränas baksidor. Jag är ju stel, som vanligt, eller troligen lite mer än vanligt, och har (för vilken gång i ordningen?) lovat mig själv att göra nåt åt det. Hopprepet är bra som uppvärmning, och det går framåt, så smått. Faktiskt hela trehundra i rad häromdagen! Så botaniserar man i skivhyllan och finner gamla favoriter, såsom Prisoners of Society, som visar sig ha just det rätta hopprepsbeatet. Tänk om man visste det, 1997?

favvo just nu

Sedan blir det utfall i olika tappningar, gummibandsövningar, enbensgood mornings, plankor, boll ibland och så avslutningsvis stretch (om jag inte tröttnat eller håller på att laga mat eller annat viktigt). Alltihop är bra grejer som känns rejält. Ont, men skönt.

Nu gäller det bara att fortsätta. Jäkla hamstrings. De ska nog få sig en match!


I övrigt så blir det i år ingen start för mig i Karlstad Stadslopp. Det går för sakta. Visst, man måste inte sätta nya rekord varje gång men jag vill iaf kunna vara i närheten. Jag skulle inte klara 45min ens i nuläget.

Men hoppet lever! I sommar ska vi till franska alper för både vandring och spring, det kommer bli fint. Och skönt för kroppen. Timtal av uppför gör under för stelbenen. Att Lars sedan anmält oss båda till ett LOPP där i bergen är en annan femma. Men i de där sammanhangen drabbas jag inte av någon tävlingsdjävul, utan tar det som en fin utflykt. Sedan kommer man hem, fräsch och stark och inte alls stel. Så det så!

Men nu måste jag fixa lite. Det är ju nationaldag! Lite finfrukost, kanske?

Sandbäckstjärn i Karlstad

Mor Stina

Mor Stina, min lilla mormor, har gått bort. Begravningen var hemskt sorglig. Men fin. Det var en strålande dag. En skolad solissa sjöng mormors låtar; En Stad Ovan Molnen och Där Rosor aldrig Dör, till proffsigt pianokomp. Prästen pratade fint. Blomsterarrangemangen riktigt färgsprakande, just som mormor gillar. Gillade. Och Loa sjöng från stereon (mormor var barnflicka hos familjen Falkman i ungdomen och Loa var en evig idol). Sorgligt. Och fint.

Mormor var en förebild, säkert för fler än mig. Hon var stark och rask, hade alltid en massa på gång. Dâ â inte bra å sette, en stelner te! sa mormor. Och jag är helt enig. Jag tycker som mormor, jag. Jag vill vara som mormor, jag!

Vackrare viloplats kan man knappast tänka sig.

Får nog jobba på det.
.

I övrigt är allt bra. Helgen i Värmland var fin. Jag badade i tre sjöar. Vi sprang bortemot fem mil, varav tre var [åriente:rin] - min favoritgren (hrm.. det sista var ett försök till Sthlmsironi).

Det rullar på, liksom. Och jag filosoferar över viktiga frågor såsom När försvann egentligen min superhunger? Varför är man så jäkla mycket mer allergisk i Sthlm än i Värmland? och Varför är rådjuren så skabbiga i Sthlm? I Värmland är dessa små djur föredömligt skygga och fantastiskt fuxfärgade. De ser blanka och friska ut. Här hänger de i gäng, är tossiga i pälsen, dassigt bruna i färgen. Har inte vett att flytta sig för folk. Arv eller miljö?
Världsekonomin får nån annan ta hand om. Mitt huvud är fullt.

Tjing.

Pssst. Tidigare rader om mormor.

hungrig

Att vara hungrig, det är rätt jobbigt. Jobbigare för mig, tror jag, än för andra. Nu har jag varit hungrig i flera dar - hela den här veckan i alla fall.

Frukosten mättar inte, inte lunchen, och sen tar man mellis och det är bara som nån jävla aptitretare. MATGEMIGMAT! Innan jag tagit mig hem med cykeln har jag nästan tuppat av.

Hur är den där känslan egentligen, när man är riktigt jätteproppmätt? Äckligt mätt? Jag vet inte, minns inte.

Är det en allvarlig sjukdom? Binnikermask?

Stegräknaren. Det måste vara stegräknarens fel. Vi har fått sådana på jobbet och jag gillar det inte! Å andra sidan har jag den knappt på alls.

Nä. Då vet jag inte.

Caesar. Som han ser ut i Cannes

Efter den här fina salladen var jag väl ändå riktigt ordentligt mätt? Eller? Minns inte. Det är ju snart två veckor sen.

övning pågår

Jag fick hopprep när jag fyllde år, i april. Nu har jag äntligen börjat använda det. Från barndomen minns man långrep och hur man hoppade hela rasterna. En-en-två, två-en-två, tre-en-två... och det gick ju bra. Alla kunde det där. Nu ska man hoppa själv och utan dubbelhopp och faktum är att det går riktigt uruselt! Igår lyckades jag hoppa kanske 20s i sträck. Nu har jag satt upp ett mål. Kunna hoppa till 3½ minuts Telephone med Lady G. Helt utan avbrott och helst med några specialeffekter såsom typ korsade armar, enbens- och lite sånt. Jag har inte satt upp någon deadline, och inga delmål. Kanske jag borde. Vet ju hur viktigt det är för framgång.

Det finns också en annan sak jag vill lära mig och det är att stå på händer. Varför kan jag inte det?

Men nu. Måste jag. Till mitt andra hem. Konsum. MAT!

På vårt Konsum jobbar ett udda gäng. Tanter från Polen som alltid skriker i falsett och yngre herrar i olika tappning. En som snackar som en riktigt dryg Söderkis på femtiotalet. Vare bra, så´ra?, en som ser ut som Beatles..et c.

Off I go!

ett öga rött

Det skulle ju bli lite gôtt, sådär. Tillbaks till vardagslunken efter sköna dagar i Cannes med omnejd; lagomt solbrun och sådär go´ i kroppen som man bara kan bli efter diverse bergsaktiviteter.

Istället väntade pollenchock deLuxe och jag fattade ingenting. Fattar fortfarande ingenting. Såhär mycket allergisk har jag inte varit på år och dag, eller iaf inte sedan jag träffade Mallens katt (var det i mars?). Ett oavbrutet snorande och kliande och svårt att andas. Men värst av allt är ögonen. De är alldeles lysande. Röda. Folk stirrar och jag förstår dem. Jag stirrar med, varje gång jag går förbi en spegel.

.

Det var trevligt i Frankrike iaf. De har inga björkar, iaf inte där vi var. Vi sprang TBA (Trail des Balcons d'Azur), jag och Lars och ett helt gäng andra svenskar. Sprang är väl att ta i, iaf när det gäller mig. Jag har trippat TBA. Gått uppför, joggat på flackerna och trippat nedför. 33km tog nästan fem h. Då fattar ni. Stenig stig nedför är väl ungefär det allra sämsta man kan sätta mig på, jag tror alltid fotlederna ska gå av och knotorna flyga. Så tar man det lugnt och efteråt typ den enda som inte har minsta skråma, inte ens ett skav. Många är de som stått på näsan både två och tre ggr.

I am chicken!

Det roliga var iaf att det var en jättefin bana. Jag gillar att sega mig uppför sega backar, det är jag bra på. Vädret var perfekt med fuktigt, mulet och skön temperatur. Man träffade trevligt folk längs banan. Allra rarast var de fyra gubbar som dundrade förbi mig i varje nedförs. Vi följdes åt sista milen och lagom till röda mattan (slutspurten) vinkade de fram mig. Madamen ska minsann först över mållinjen! Hur ofta händer det i Sverige?

Jag är stolt över min Lars som kom på 19plats i sin 52km. Han kan det där! Jag är också mäkta imponerad av Amanda, Mimmi och Camilla som knep pallplatser i 33km och 52km. Det finns svenska tjejer som kan det där med berg! Wow!


Nu ska jag iaf ut och jogga lite. Benen är, märkligt nog, pigga. Pollenet till trots.

Salut!