höstmörker och stress

Mörkaste november. Inget fel i det. Men man blir trött! Oj så trött. Har just nu vaknat från trekvarts tupplur och känner mig helt mör. I vanliga fall sprätter jag upp som en ny människa. I vanliga fall tupplurar jag inte heller mer än en kvart. Ja, vad ska man säga, det är en ovanligt trött höst.

Början på veckan var intensiv. Jag och min arbetskamrat höll i en utbildning på onsdagen och det var förberedelser in i det sista. Många timmar framför datorn, efter vanliga arbetsdagens slut. Stress! Samtidigt eskalerade mitt knäont, från ett obehag som lite kommit och gått, till något nästan outhärdligt. Plötsligt låghalt, kunde varken böja eller sträcka benet, än mindre svinga mig upp på cykeln. Knät var svullet och ömt som ögat. Paniken nära.

Turligt nog fick jag tid hos naprapaten omgående och testerna var entydiga. Medial meniskskada. Aldrig att jag hade trott det! Jag trodde menisker krävde rejält trauma för att paja. Och att man kände direkt att nåt hänt. Nu vet jag bättre. Jag vet också att det finns fler än jag som gjort just samma sak; hängt på klättervägg och tagit ett stort och snett språng eller kliv så något "klickat". Bara det att jag måste varit så adrenalinstinn att jag inte kände något över huvud taget, inte förrän den där obehagskänslan kröp på, dagen efter.

I alla fall. Det behöver inte vara så farligt. Naprapaten bjöd nålar och mobilisering så mycket jag tålde (dvs väldigt lite, vågade knappt låta honom röra benet), och om det var hans behandling eller om det skulle lättat ändå, jag vet inte. Men dagen efter var det så mycket bättre och jag kunde ta mig fram, nästan som folk. Just idag är det lite sämre igen, (en heldag med överaktiva barn och tusen upp och ned från golv och är inte rätta medicinen), men vad gör det om jag är lite startstel och har svårt att sitta på knä; jag kan i varje fall cykla! (Tänk vad snabbt man ändrar sina referensramar. Förra veckan var jag otroligt frustrerad över att inte kunna springa ordentligt eller gå på lördagens sköna PEAKpass. Nu är man helnöjd över lite sketen cykling?)

Ja, och onsdagens utbildning, den rullade förbi av bara farten.  Nu är den dagen avklarad och det känns lite tomt. Skönt men tomt! Det blir väl en repris i vår, gissar jag.


farlig skit.

Imorse när jag var sådär cykellycklig, på väg mot Kungsholmen, insåg jag att denna milda höst faktiskt är rätt trevlig. Egentligen vill jag ha ordentligt kallt, gärna snö med. Men ur cykelsynpunkt är det milda bra. Man kan brassa på som vanligt, behöver inte tänka på halka (det kan förstås vara halt ändå, Lars lyckades t ex stressa en medcyklist till tvärbromsning i lövad nedförsbacke häromsistens - givet vurprecept). Man behöver inte pälsa på sig en massa heller. Gympaskor och en tröja under jackan, just lagom. Och när det är mörkare är vi färre på cykelbanorna. Kanske bara fyra-fem vid Hornstulls rödljus vid 0730, jämfört med 15-20 för någon månad sedan.

Det är trevligt. Man hittar ändå någon att hänga på, eller att köra om. Idag hängde jag på en s k slarvig cyklist. Man hinner tänka mycket när man sitter i sadeln och jag roar mig med att dela in medcyklisterna i kategorier. Jag har två kategorier, eller tre, kanske. Smooth cyclists och slarviga. Och idioter, förstås, såna som skriker och gormar. De slarviga göra tvära, omotiverade svängar, vinglar när de ser sig om, kör ofta på väldigt tunga växlar, är nästan alltid män. De smootha har en mera minimalistisk stil. Inga åthävor, inget vingel. Sitter lugnt i sadeln trots hög kadens, gör tydliga tecken. De är förresten också män. (Var är tjejerna?).

Men nu var det dagens slarver jag ville berätta om. När han märkt att jag fanns i kölvattnet tittade han sig över axeln ungefär var femte sekund, med påföljande vingel över hela cykelbanan. Jag flinade lite för mig själv och inväntade det klassiska rycket över Västerbron. Det kommer alltid ett ryck. Idag blev det faktiskt till och med två, det ena mer panikartat än det andra. Men det är lätt att hänga, om man bara är förberedd. Så det gjorde jag. Och väl på krönet var det bara att rulla om. Byebye, du flämtande Slarver!

Ja, det är sådana små ting man får roa sig med om man inte kan nåt annat. Och så kan man inbilla sig att man själv är en smooth cyclist. Om inte annat så kan man bli det. Jag blir inte sur om nån lägger sig på rulle. Försöker inte hänga av. Tecknar inför sväng. Vinglar inte.

Bådar gott, eh?

Och nu börjar jag känna mig riktigt PIGG!

HELG!