strike

Det händer så mycket att jag blir helt förvirrad. Igår drabbades jag nästan till och med av inre stress, det höll i sig en halvtimme. Jobbigt. Det kröp i benen och jag ville skrika och sparka!

Hade jag bara varit litet yngre kunde jag kanske fått lov att omvandla det inre intermezzot till handling. Ni vet, som små barn, som rasar av sig närhelst det behövs. Jag vill också! Strejka! Slänga mig på golvet! Men. Det är väl bara att inse - I've had my time.

Vissa har många och väldigt tydliga minnen från sina barnaår. Jag minns nästan inget. Fast om jag verkligen anstränger mig, så.. Bröderna Dahl på tv, det var lite läskigt. Och Anita och Televinken, inte läskigt men jag gillade det. Men utöver det, så är det faktiskt inte mycket mer än strejkattackerna som sitter kvar. De var nog rätt många, och vilda. Jag har en känsla av att jag var en besvärlig unge.

Semester i Finland, 81-82-nångång; någon bar mig under sin arm, ut ur en affär. Jag illvrålade, rosa isglass, det var det jag ville ha men inte fick. Fruktansvärt! Jag har aldrig satt min fot på finsk mark igen.

Och stå-på-huvudet-strejken i Sälen eller Trysil; overall i bävernylon och röd Jofaskalle, rätt ned i snön. Jag vet inte vad jag ville - eller inte ville - men ARG var jag! Jätte! Och halsprov med lekis, det var inte nådigt heller. Men då var man ju stor, ju, eller i alla fall större.

Men nu är jag ingen unge längre. När det blir såhär förvirrat får jag lov att göra av med energin på annat vis. Eller, som igår kväll; helt enkelt gå till kojs. Sova!

Vilket jag också ska ägna mig åt nu.

NATTI!

minus

En kall kväll, nordan snål. Jag kurar inne, med knäck och kaffe; fina stearinljus och nyvarm tvätt pryder rummet. Ute pryder månen, nästan full, men skymd av ett högt dis. Snö, pratas det, men jag tror det inte förrän jag ser det, inte här.

Innan var jag ute på jogg. Det går så trögt nuförtiden, det är så stelt, så jobbigt. Ibland går det att avleda tråket med lite mörker; att få vila ögonen och spetsa öronen, de känsliga. Rikta koncentrationen mot annat än ansträngningen. Ett par slingrande stigar och någon kilometer avstängd byaväg, sedan tillbaks mot ljusen i villakvarteren. Fast det hjälper inte, inte idag. Varje steg lika tungt, baksidorna lika strama, ja, till och med fötterna ömmar, som de inte gjort på länge.

Sedan joggar jag in på kyrkogården och ända fram till porten, det är ju så fint med kyrkor och jag har aldrig varit framme förr. Så, i den skarpa fasadbelysningen springer egna skuggan förbi, svisch. Och polletten faller ned, till slut: Afrikaarslet är tillbaks - three times the size!

Inte undra på att det går trögt.

Jag hejar på döingarna; de har det fint där under gravljusen. Och joggar sakta, sakta hemåt.

julklappar?

Det kom ett brev i posten, ett litet löfte om något fint och bra. Din tjänstepension - en förmån genom jobbet! Visst låter det trevligt? En liten förskottsjulklapp, något att se fram emot!

Så öppnade jag kuvertet och läste: Saldo 59 kronor. Det ni! Något att se fram emot! Nu undrar jag spänt, är det femtionio kronor extra i månaden, eller femtionio kronor totalt? Fan att det är 34 år kvar till pensionen, I can hardly wait!

Sedan hade jag även fått en katalog från HM, innehållande tuffa heminredningsprylar till rabatterade priser. Genast fick jag ögonen på en eller annan julklapp, och började fylla i beställningslistan. Sedan råkade jag läsa det finstilta, och det var ju tur det. Leverans mars 2009.

Det blir nog inga julklappar i år. Jag vill förresten inte ha några heller, eller, jag vill ha pengar. Eller en Vätternstart, en cykel, eller skidor-pjäxor-stavar. Eller kanske en våtdräkt till Vansbro? Det är ju så mycket GEAR som behövs och så många RESOR! Fanihelvete.

Jag säger som Gustav Fröding, jag tror jag går och hänger mig. Eller så går jag och lägger mig, det verkar trevligare.