minus

En kall kväll, nordan snål. Jag kurar inne, med knäck och kaffe; fina stearinljus och nyvarm tvätt pryder rummet. Ute pryder månen, nästan full, men skymd av ett högt dis. Snö, pratas det, men jag tror det inte förrän jag ser det, inte här.

Innan var jag ute på jogg. Det går så trögt nuförtiden, det är så stelt, så jobbigt. Ibland går det att avleda tråket med lite mörker; att få vila ögonen och spetsa öronen, de känsliga. Rikta koncentrationen mot annat än ansträngningen. Ett par slingrande stigar och någon kilometer avstängd byaväg, sedan tillbaks mot ljusen i villakvarteren. Fast det hjälper inte, inte idag. Varje steg lika tungt, baksidorna lika strama, ja, till och med fötterna ömmar, som de inte gjort på länge.

Sedan joggar jag in på kyrkogården och ända fram till porten, det är ju så fint med kyrkor och jag har aldrig varit framme förr. Så, i den skarpa fasadbelysningen springer egna skuggan förbi, svisch. Och polletten faller ned, till slut: Afrikaarslet är tillbaks - three times the size!

Inte undra på att det går trögt.

Jag hejar på döingarna; de har det fint där under gravljusen. Och joggar sakta, sakta hemåt.