lördag kväll

Ja inte är det den ordinära lördagskvällen. Lars sitter på akuten med sitt ben. Maja sover. Och jag ligger i soffan med datorn framför. Så jag passar väl på att skriva lite.

till och med den gamla mercan höjer ett ögonbryn..

Vad händer med Lars ben? Jo, han skulle göra spänsthopp i utegymmet. Jag och Maja var med och eftersom spänsthopp råkar vara Majas favoritunderhållning blev det förstås ett antal (hon riktigt gapskrattar när pappa hoppar upp och ned!). Sedan gick han armgång och höll på, och sen skulle vi gå hem. Fast då kom L på att han skulle göra ett sista hopp, på den allra högsta stocken. För ovanlighetens skull peppade jag honom (jag skulle själv aldrig tänka tanken ens, den är hemskt hög!). Tyvärr gick alldeles åt pipan. Resultatet? Ja, ett rejält snitt längs skenbenet. Inte roligt! Men vi var snabba på med tryckförband och tack vare en vänlig själ i gymmet löste det sig smidigt med transport till närakuten - trots att vi varken hade telefon eller pengar med oss. Såret var hopsytt och klart inom en timme; ja det var ju nästan för bra för att vara sant.

Och det var det väl just det det var. Alltför bra för att vara sant. Det är nu tio dagar sedan det ödesdigra hoppet, och de senaste fyra dagarna har Lars inte kunnat göra annat än att ligga med benet upp. Någonting står helt enkelt inte rätt till därinne. Är det själva benet som är skadat? Eller muskeln? Idag är det tredje återbesöket i vårdapparaten, och måtte man nu hitta en orsak! Såhär kan vi inte ha det! Stackars fina ben.

I övrigt har vi det bra. Maja är nu sex månader gammal! Hon har två taggiga risgryn till tänder i underkäken; pratar högljutt och rullar och backar omkring och sprider dregel över golven. Hon är glad och pigg och trevligare sällskap kan man knappast hitta. Skulle humöret någon gång dippa så kan man alltid uppsöka en spegel. Maja blir alldeles jublande glad när hon får se sig själv, och det smittar förstås! Ja vi har det bra, verkligen! :-)

Men nu är klockan visst över midnatt.. Måste göra mig klar för natten. Det är ju städdag imorgon. Och snart kommer väl Lars och Benet hem, hoppas jag? 

So long!

tror min gammaldags dagbok kommer få mest uppmärksamhet framöver..
 men håller förstås koll på dem som fortsätter skriva!


i våra kvarter

Har visst varit lite ofokuserad på sistone. Men här kommer det senaste på tejpfronten. Plus lite annat.  

kanske nåt för Ernst?  



"kompressor" känns väl ändå lite -90?
Mercedes Gaffa it is!

I våra kvarter har vi också hippiebrevbäraren. En äldre herre med långt hår och pannband, och postbuss. Ja, han jobbar nog på riktigt, även om han verkar ha lite egna tider och regler. Står det en postbuss parkerad lite sådär mitt i en korsning eller på trottoaren frampå eftermiddagen så vet man att han är i krokarna. Han rör sig genom buskage och längs husväggar, med sina försändelser under armen. Ibland pinkar han vid vändplanen. Hippiebrevbäraren, du är en kul typ! Men när ska du leverera något till mig?

Tänkte skriva nåt mer men klockan är över elva och jag är jättetrött!

God natt! 

sommar 14

 

Juvasshytta

Inte så mycket text, men några bilder. Vi var i Norge, levde campingliv och åkte bil. Sedan var det Värmland och dop. Varmt var det där. Varmt är det också i Sthlm, där vi är nu. Måste bada för att stå ut! I övrigt har det väl inte hänt så mycket.

Maja får frukost på första parkett..

Var igår på mitt första body pump-pass sedan urminnes tider. Det känns, kan jag säga! Dagen innan hade jag även joggat min första mil sedan urminnes tider. Mycket tungt och bedrövligt. Inte alls kul och trevligt, som man vill minnas det. Kommer på mig själv med att fundera över nya träningsskor (precis som om det är där felet sitter?). Vi får se. Handla är ju alltid kul. Man kan drömma om att vara värdig ett par Adizero Tempo en liten stund. Ja, ända tills man börjar springa, faktiskt.   

 

Jag säger att det inte hänt så mycket, men det stämmer inte riktigt. Kring lilla Maja rör det minsann på sig hela tiden. Jösses vad fort hon lär nya grejer! Hålla huvudet, rulla, gripa, känna, utforska egna rösten, spana in sina små fossingar, titta på bilder, trycka på leksak som låter.. Nu måste hon lära sig sitta snabbt som ögat eftersom hon knappt ryms i liggvagnen längre. Vår jättelånga jättefina Lilla!    

juni 2014

Att prioriteringarna ändras när man får barn är väl nåt man fått höra till leda. Och kanske inte riktigt trott på. Klart man kommer ha tid för sig själv och sina saker ändå! Jo det har man kanske, eller man kan ta sig tid. Däremot är man kanske inte lika intresserad längre.

Som att tvätta cykeln och byta till släta sommardäck. Vem bryr sig, den rullar ju ändå?

Fixa balkongen med blomlåda och stolsdynor. Jo, jag gjorde ett försök men någon verkar snott våra stolar och då blev också dynletandet meningslöst. Det går ju bra att sitta på golvet med. Och blommor? Äsch.

Skriva blogg. Vad är det bra för? Och vad ska jag skriva om när huvudet är helt uppfyllt av lilla Maja (för någon babyblogg är väl detta ändå inte)?

Laga mat. Fast det var inte helt sant för intresset börjar återkomma.

Ja det är som det är. Särskilt konstigt att jag bara finner mig i att våra stolar är borta. Det står ju ett par, misstänkt lika våra, utanför ett av de andra husen, varför går jag inte dit och frågar? Jag som till och med hämtat tillbaks Lars cykel när den hamnat i dåligt sällskap på Medborgarplatsen (stulen av A-lagare)? Nej, det är verkligen inte likt mig!

Fast sedan är det vissa grejer som inte alls ändrat sig. Det får fortfarande inte vara stökigt här hemma (ser ni nån som hysteriskt skakar en jätterya över balkongräcket så  är det jag). Rastlösheten är kvar;  jag bara måste ut och röra på mig! Och småkakor produceras i aldrig sinande mängd - tilltugg till kaffet är ett måste!

Ja det är som det är.

Det som känns extra bra med det här nya livet då? Förutom det lilla Livet själv? Ja man har tid att läsa. Har de senaste veckorna kastat mig mellan psykisk ohälsa hos Knausgårds, Austenska giftasbestyr och hemskheter i Ravensbrück (Axelsson). Trevligt. Och omskakande. Och väldigt viktigt! Det där läsandet har liksom varit på avtagande; man har läst på kvällen men somnat ifrån. Istället pysslat med annat, suttit vid datorn.. läst bloggar. Den nya folkbildningen, va? Nå, nu är det nya tider.

Och att flytta fokus från sitt eget självupptagna Jag, det är bra. 37 år av Egoliv, kan väl vara mer än nog.

Men tillbaks till vardagligheter.

Vill ju tala om att jag börjat jogga! Har fått många förmaningar om allt man inte får göra förrän de magiska 8v passerat efter snittet i magen, men eftersom jag inbillar mig att jag känner min kropp så väl och vet vad den klarar så har jag inte brytt mig så mycket. Så jag har gymmat och det har känts bra, och småjoggat och det har känts bra, och nu har jag börjat springa mer sammanhängande. Och det har känts bra under tiden! Men visst magont (och påföljande ångest) efteråt. Nu tror jag verkligen inte att det är någon fara, inget blodvite, inget kraftigt ont.. men kanske ändå att jag väntar några dagar till nästa gång. Damma av racern så länge?

Så har jag ju även appen mammamage att jobba med. Kommer jag se ut som förr igen? Ja vem vet. Och vem bryr sig - det är ju slut på egolivet, sa jag ju! :)
 

juni 2014. Maja hjälper till med magträningen

juni 2013

          

Allt för idag!

nya lärdomar

Man lär sig massa saker som mammaledig. Typ att:

• det funkar att promenera en hel förmiddag även om det är dötrist.
• om man köper begagnad vagn så ska man noga kolla underredet efter gamla lagningar och liknande. Sitter hjulen verkligen fast?
• bästa svalkan på promenaden får man av en klassisk Piggelinglass (inte av fyrtiokronorsjuice/frapino/smoothie).
• man inte ska springa förrän man kan kontrollera sin diastas, alltså magmusklernas delning (fast ärligt talat tycker jag nog det är värre att kontrollera mjölkbysten. Ska man verkligen behöva springa och hålla i dem?)  

Sedan är det nog massa mer grejer men nu ligger en liten här och dreglar och låtsasäter.. dags för sen lunch?

nytt liv

Allt blir verkligen annorlunda med ett nytt litet liv i familjen. Att det skulle bli förändring hade jag väl förstått, men exakt hur, nej nej, inte alls.

Det är både fantastiskt och jobbigt.

Mest fantastiskt förstås. Och jag är glad över att det faktiskt fanns en och annan moderinstinkt i denna gamla kropp. Jag hör till exempel minsta pip från lilla Maja; det spelar ingen roll om vagnen råkar vara parkerad i andra änden av utegymmet eller om hon så bara suckar lite i sömnen om natten. Och mamma-oron, som kom direkt. Är det kanske för varmt i vagnen? Har hon inte sovit lite väl länge..? Och, kanske inte instinkt, men något däråt, att hon faktiskt får sin mat från mig (jag vet, alla sa att det skulle funka, men jag trodde inte riktigt på det..)! Hur praktiskt som helst.

Sedan kunde man kanske önska att instinkten talade om för mig även andra bra grejer som att man alltid ska ha skötväska och ombyte med när man går på promenad. Men det är väl bara att lära sig den hårda vägen.

Vad tycker Maja då, om att komma till oss? Jo jag tror hon har det rätt bra (även om hon var skitarg hela kvällen igår). Hon växer så det knakar, rapar som en hel karl och börjar bjuda på små leenden även i vaket tillstånd. Hon är snabb på många vis, kunde lyfta huvudet nästan direkt och följer fint med blicken om det händer något spännande framför hennes lilla näsa. Däremot har hon ännu inte fattat var man får mat ifrån, utan testar lite var som. Mammas kind, snuttefilten, pappas arm.. Ja, man kan ju aldrig så noga veta.

Men nu ska vi faktiskt ut på promenad, jag och Maja. Lite luft, och kanske lite regn? Verkligen välkommet efter alla dessa pollendagar.  

hej Maja!

Ja, nu ligger hon i soffan här bredvid, äntligen! Inte hade vi anat att lillTramp var en sådan rar liten rödhätta! Inte hade vi heller anat att hon skulle trivas så bra därinne i magen att hon knappt ville komma ut? Ja jag säger då det. Men nu är hon här, vår lilla Maja, och vi är så stolta!

52cm och 3730gr 

hoppfullt?

 

Går nu på övertid, 40+4 idag och det börjar bli ganska drygt. Egentligen är det nog blotta vetskapen om att lillTramp kunde legat här i soffan bredvid istället för att böka runt bland organen som gör att det blir jobbigt. Ända fram till det beräknade datumet gick det ju som en dans. Men nu är det tungt. Och drygt!  

 

Ja det är inte mycket man kan göra mer än att vänta. Har haft syster Lisa på besök så dagarna har ändå flutit ganska raskt. Cykelsightseeing, shopping, skogspromenader, limpbak och gym. Och jag har fyllt år! Fått fina presenter, hemgjord maräng- och jordgubbsglasstårta och ätit lyxig utemiddag. Jag tror förresten aldrig jag fått så många grattishälsningar, det måste vara nåt särskilt när man har stor mage? :-) Trevligt!

 

Igår besök hos barnmorskan. Precis som förra gången sa hon att nu syns det minsann att det är på gång, Du har den där tröttheten i blicken. Innan har du sprudlat av energi, nej, nu dröjer det inte många dagar! Ja, det är ju ingen avancerad matematik precis. Ju fler dagar som går desto närmare förlossning blir det, hur man än vänder på det. Eller hur jag än ser ut. Men det är klart man hoppas att hon har rätt. Lillen får gärna komma inatt eller imorn eller varför inte idag, nu direkt? Jaså, inte det? Nänä.

 

Nu är det i alla fall lördag morgon och jag känner mig pigg (morgonar är alltid bra, värre är det med eftermiddag/kväll). Ska sticka till gymmet när de öppnar kl 09 och ägna lite tid åt de kroppsdelar som klagar mest. Bakdelen har nu fått sällskap av axlar och rygg, ja, det är ingen måtta på gnället. Men det är förstås inte konstigt med tanke på de proportioner kroppen nu tagit sig. Jösses vilken putis!

 

I eftermiddag är vi bjudna på födelsedagskalas. Får se hur det är med energin och formen då.

 

Trevlig lördag! 



 

Trappspring, spänsthopp eller fönsterputs.. lillTramp låter sig inte påverkas.
"Jag kommer ut när jag vill!"

39+2

..men ingen baby i sikte ännu. Fast en och annan förståsigpåare menar att det snart är dags. Någon tar det på magens utseende, en annan på min blick, en tredje på hur pass rörlig jag varit de här nio månaderna. Å andra sidan träffade jag arbetskompisarna igår, och av dem var det ingen som trodde att hen skulle komma ut före utsatt tid. Ja, vi får se vem som får rätt.

Arbetskompisarna har förresten bettat om kön, vikt, längd och födelsedatum, så nu måste jag tänka ut nåt bra pris till vinnaren (förslaget om att den som gissat närmast ska få välja namn är jag inte helt med på..). Förresten så var chefens gissningar mest underhållande, hon tror jag ska gå över tiden och sedan föda en minikubikare på 3,5kg och 40cm! Det kan säkert hända att fullgångna bebisar är så pass korta men nog vore det högst förvånande med tanke på de långskånkade föräldrarna? Nå. Helt säker kan man förstås inte vara.  

Apropå arbete så är det nu färdigjobbat för min del. Det känns mycket konstigt och tomt att vara hemma, särskilt om morgnarna. Man vaknar som ett ljus klockan 06 och sprätter ur sängen. Vad ska jag göra nu?! liksom. Så det blir att hålla Lars sällskap vid frukost och sen röja omkring med nåt projekt.. och sen.. sen dippar jag mer än vanligt. Idag tupplur redan kl 11! Så det är bra att vara hemma såklart, orken är inte som vanligt - även om jag gärna vill tro det.

Timmarna före tuppluren idag var iaf väldigt trevliga. Solen sken så grant och plötsligt flög ett joggsug på. Jag trodde jag hade lagt ned det efter en ganska bedrövlig runda förra helgen. Men idag blev det annorlunda, det gick fint att trava på en hel halvmil. Sakta, förstås, väldigt sakta, men ändå! Gissa om frukost no2 smakade bra sedan?!

Men nu måste jag nog ändå börja fundera över lunch, klockan är ju snart fyra.

Ska lägga med en bild, bara, på sånt jag tror jag kommer att hinna med under närmaste tiden. Både lite tjejigt romantiskt och lite annat. Tidningsprenumeration är nåt annat jag funderar över. Vore ju trevligt!

formtoppning?

Det rimmar väl ändå inte riktigt, det där med lugn och ro och vila, inför det som ofta omnämns som den allra största fysiska utmaningen i livet för oss kvinnor. Varva ned, visst, inte utsätta sig för stress, okej. Men sofflocksläge i veckor, vilken sorts formtoppning är det? Ska man tro på barnmorskan kräver förlossningsarbetet så mycket som femhundra kalorier i timmen, redan från tidigt skede, och om det är sant blir det bara ännu svårare att förstå på vilket sätt det skulle vara bra att ha slappat bort det mått av styrka och kondis man ändå lyckats behålla under graviditeten. Nej, det rimmar inte nåt vidare, i mina öron.

Så jag gör som passar mig. Förstås. Kroppen och lillTramp gillar när det rör på sig, och tillsammans ser de till att nivån blir passande. LillT och de nya, rundare formerna, väger en del, och lungorna har ont om plats. Då kan det inte bli annat än lagom. Smart ordnat. Och efter ett sådant lagomt pass tar vi gärna en lur på soffan. Aktivitet och vila varvat, det tror jag på.

Sedan återstår det att se, om sisådär sexton dagar, hur denna formtoppning funkat. Vad blir det för en målgång? Sällan har man varit så oviss inför något.

Ja det är ingen idé att grubbla. Det blir som det blir.

//S

Ps. imorse nös jag så lillTramp började hicka! Stackars liten.

svart på vitt

semla vs bulle

 

Min Lars är semleälskare av stora mått. Många är historierna om semlor till kvällsmat, hetvägg till lunch och inte minst Konsums tvåpack som går ned i ett nafs. Det är inte utan att man blir lite påverkad. Särskilt i år. Endera för att jag är [ännu] mera sötsugen än vanligt, eller också för att jag själv bakat bullarna - det blir ju liksom lite godare då!

Turligt nog är bullarna riktigt goda även utan fyllning. En slät bulle kan ju vara rätt lagom när ens mage redan är proppans full. Eller vad? Ja, jag drar ned lite på semlorna, från och med nu.

Det är så märkligt. Att jag fortfarande kan ligga på rygg och klappa mig på magen och tycka den känns platt och som vanligt. Så tittar jag ned och ser en fjälltopp. Fast märkligast av allt är förstås att det är en unge däri. Vår unge!

Nu så lång att den pressar upp mot revbenen och gör det svårt att sitta längre stunder. Det gör i och för sig inte så mycket, sitta still är ju tôligt. Men ibland blir jag lite orolig för att knöla ihop lillTramp alltför mycket när jag sätter mig på cykeln. Fast då tänker jag på andra jag hört om, som kört racer in i det sista, och fått pigga barn. De ligger ju redan hopknölat och själva rörelsen är nog bara bra, för både mamma och barn. Så måste det vara!

Värre är det nog att komma ut i världen. Undra på att de skriker när de kommer ut, de små. Från att ha legat mörkt och tryggt, hopkurat och så nära man bara kan komma.. så ut i kylan, kroppen utsträckt, skarpa ljud, och, värst av allt, öppna munnen för att ta in fostervatten, men istället får man...LUFT? Som att drunkna, fast tvärtom. Weird as.

Men nu har jag lite annat att pyssla med.

Hörs!

vem åt flest semlor egentligen?

OS-feber

Kul med OS! Kul med svenska medaljer! Nästan lite för nervkittlande ibland. Se till exempel Lars framför upplösningen av herrarnas skiathlon i söndags.. inte alla som lyckas nå maxpuls och imma igen fönstren i sittande. :-)

 

Och visst var det kul att Super Dario vann, fast man inte sett röken av honom på hela säsongen. Vilken comeback! Fast jag får säga att det var ett nedköp av Schweiz att byta tävlingsdressen från svart till röd, inte alls lika klädsamt. Så, sorry Dario, Fantomen i skidspåret, du är inte min största favorit längre. Och Petter å hans fyra getter som helt verkar ha kommit av sig. Nä, nu håller jag bara på svennarna! Heja!  

 

Annars har det inte hänt så mycket. Det var en rätt hopplös dag på jobbet idag. Ungarna var gnälliga och allt jag planerat gick åt fanders. Pust. Men som trevlig avslutning skulle jag få cykelsällskap med Lars på hemvägen. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt. Blev snarare smått deprimerad då jag insåg att jag är långt ifrån så "spänstig" som jag tror; Lars cyklade typ så sakta han kunde och ändå kom jag långt efter. Suck.  

 

Men sen kollade jag på lite bilder och gaskade upp mig. Minns att jag redan då första bilden togs, tyckte att kulan kändes rätt rejäl. Rejäl!? Nu vet jag bättre. Faktiskt inte konstigt att det går lite trögt, allting.  

 

Men nu, disk och middagsförberedelser. Kontinentalt sent, som vanligt. :-)

 

Tja!  

 

omkring v22

lillTramp i v34

 

 

 

 

 

 

meningen med livet?

Det här med att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet för mig. Jag har liksom haft fullt upp med att roa mig själv och trivts bra så. Kanske tänkt litegrann att det där med föräldragener är nåt som saknas i min kropp. Och definitivt vänt mig mot snacket om att familjebildande skulle vara nåt slags plikt. Eller livets mening. Så kan det säkert vara, men inte för alla! Inte för mig.

Men föräldragenen fanns visst där, om än sent vaknad. Och nu är det redan månad sju! Med kickar och hicka gör sig lillTramp redo för världen. Påminner oss (eller åtminstone mig) ständigt om sin existens. Visst är det ett litet under!

Jag är mycket fascinerad. Sitter och pratar med och puffar tillbaks på magen som böljar hit och dit. Liten blir stor. Och stark! Ibland får man sig en spark så man nästan trillar av stolen.

Och tänker på allt det där jag hört och trott innan, som inte alls stämmer. Magens hud som skulle brista, alla åderbråck man skulle få, hur tung och otymplig man skulle vara, med ryggsmärta och läckande bröst och gud vet allt. Nu ska du passe på å ligga på sôffa å äte praliner, Fia!

Vilket mardrömsscenario!

Tur det inte var så det blev. Kroppen fixar ju detta galant! Visst är magen stor, enorm faktiskt, med mitt perspektiv. Och visst i vägen när man ska snöra kängor eller plocka grejer från golvet. Men inte skumpar den, tvärtom! Den ser bara till att dra ihop sig ännu lite mer om man utsätter den för kvicka rörelser eller extra skump, såsom när man ger sig på ett danspass eller joggar nedför en slalombacke. Åderbråck hade jag redan innan och de verkar inte blivit fler. En lite konstigt stel och samtidigt instabil känsla i bäcken och höft  kommer och går, men hålls i schack med rörelse. Det må jag säga. Kroppen är verkligen fantastisk! Nästan så det verkar som om det är meningen, det här. På riktigt?

Nu hoppas jag bara att lillen har det lika bra som det verkar därinne i sin vattenballong, och kommer till världen glad och piggelin. Det ska verkligen bli kul att mötas! 1 april?
.

Annat som hänt på sistone, av mindre positiv karaktär, är att jag, eller Scotte, drabbats av en punkaepidemi. Alltid bakhjul, alltid på väg hem från jobbet. Tre ggr på tre veckor, är det väl nu. Ska det fortsätta såhär så börjar jag snart åka t-bana frivilligt! (Nä, det där var en överdrift).

Så har även hänt att jag klippt mig, och blivit riktigt missnöjd. Jag ser ut som en tant. Inte blev det mer upplyftande att komma hem och få följande kommentar från Lars: äldre!

Tyvärr har han rätt. Superkort page var inte vad jag hade i åtanke när jag sa kort nacke men längder kvar fram! Jag såg ju det precis framför mig, så som jag hade efter hårmodellande typ 2002. Medan frisören såg något hon lärt sig på kurs i London förra veckan. Värst var att hon verkligen gick igång, engagerade sin kollega, de båda putsade och filade till oändlighet.. och där stod jag och bara längtade efter att trycka på både mössa och cykelhjälm och dra hemåt fort som fan. Helst inte ta det av förrän nackhåret växt ut igen.

Men nu orkar jag inte sitta och stirra på skärmen här längre.

TJA! från en som nu är såhär tjock:

 

hemkört!

big mama's delivery service

Såhär rolig kan man se ut efter en nästan helt vanlig dag på jobbet. Riktigt vanlig var den ju inte. En vanlig dag rymmer inte både punka (och expresslagning därav), en halvdags vanligt jobb och en halvdag i Flemingsberg, plus en tur till Västberga. Det är ju en jävla massa grejer. En vanlig dag brukar även prylarna rymmas i ryggsäcken.

Men det gick ju bra det här med. Även om det blev lite virrigt och jobbigt. Jag skyller på DHL. Om man beställt en vara på nätet så erbjuder de en himla fin och förnämlig service som heter hemleverans! Dock bara mellan klockan 11 och 13 tis, ons eller tors. Passar inte det så får man ta sig till Västberga industriområde för att hämta sitt paket. Trevligt, nära, och, framför allt, lättillgängligt, framför allt för den som inte har bil (eller var det just precis tvärtom?). Ja, dit kom jag, och fick mitt paket. Och försökte få bästa vägbeskrivningen österut av killen i luckan. Han hade noll koll, så jag bestämde mig för att köra lite på känn hemåt. På känn är aldrig riktigt bra, om man heter Sofia, är ganska hungrig och dessutom frusen, redan från början. Sightseeing, blev det. Jag kan nu de moddiga trottoarerna i Västberga, vet var Karbin Klätterhall ligger. Har testat den till perfektion sopade cykelbanan längs Huddingevägen. Känt igen mig vid sopstationen i.. ja, var? Östberga? Kollat in Enskede Rackethall, hejat på hästarna vid ridhuset.. Och så plötsligt var jag i Svedmyra och då kände jag äntligen igen mig. Puh!

Tur man inte är cykelbud.

Apropå delivery så är det nu bara nio veckor kvar tills lillTramp ska komma ut. Kanske borde man fundera över hur det hela ska gå till. Förlossning, det låter ju ganska stort och skrämmande. Men eftersom stress inte ligger för mig så tänker jag lite mer delivery. Välkommen till BB, dags att leverera ditt barn! Klingar klart trevligare. Ja det ska nog ordna sig.

Spännande, alltihop!

Saturday night

Ensam-hemma-lördag och vad ska man ägna sig åt om inte lite skriv?

Det är v28. Magen är jättestor! Trampis har börjat stånga med hela huvudet så magen buktar än åt höger, än åt vänster. Ser heltokigt ut. Man associerar till nån Alienfilm. Men trevligt att kunna lägga handen på lilla huvudet och fråga vad som pågår. Ibland får man en rak höger till svar, ibland en krok (det känns iaf som en armbåge... eller är det kanske ett knä?).

Mitt midjemått är nu 94cm och vikten är gissningsvis 73kg. Det är mycket! Jag har bara vägt 70+ en gång innan och det var efter ett halvår i London efter gymnasiet. Minns att jag var i en super-spring-period när jag åkte dit, lätt och stark. Men väl där blev jag förkyld hela tiden och springet gick i stå. Så fick man skaffa andra intressen såsom att dricka öl varje dag och äta Cadbury´s och jam&toast. Ja det var tider! Hrm. Så blev jag aldrig heller någon Londontok. Tror egentligen att jag trivdes när jag var där, tyckte allt var spännande och det var kul att få prata engelska och vara waitress och få dricks. Men när jag tänker tillbaks idag så är det mera misär än något annat; personlig och miljömässig. Det nedgångna huset man bodde i, den sketna luften, det gråa vädret och den otrevlige chefen. Sedan vet jag ju att jag lärde mig massor och träffade mycket kul folk. Men ändå. Ingen stad, ingen livsstil jag längtar tillbaks till.

Ja det var ett sidospår. Tungt, handlade det om.

Konstigt nog känner jag mig inte så tung nu, fast jag är det. Däremot har akterpartiet varit ganska störande de senaste dagarna. Länd och ända är så stela och konstiga att det liknar ingenting. Om jag suttit en stund känns det som om jag sprungit ett Lidingölopp, minst! Fast ändå på ett annat sätt. Det är som att länden behöver vickas till, ruskas om. Och efter en cykeltur så lättar stramheten i baken och hamstrings. Rörelse är grejen. Sitta stilla är det sämsta!

Och nu har jag suttit alldeles för länge. Måste avsluta!

Men först, en bild! Man hade visst någon föraning vid sommarens USA-resa, för när det hängde ett par vintertights i strl XL på ett reaställ, då slog jag till. Trots att det var mitt i sommaren och de var alldeles för stora. Idag var det dags för invigning! Det är fortfarande lite att växa i men mycket sköna! Måtte nu vintern hålla i sig.

Adios!

 

nyårsafton

 

 

Nyårsafton inleddes med plusgrader å regn, men avslutades med frostiga gator och stjärnklar himmel. Perfekt för raketer!

 

Men en lite ovanlig afton ändå. Vi brukar ju fara iväg, till snö och skidåkning. I år blev Tour de Ski på tv det närmaste vi kom skidåkning. Före det, ett besök på gymmet. Efter det, middag hos Lars kompis. Sitta vid brasan och titta ut över stan. Ett otroligt raketregn! Ja det var ju trevligt det med. Men fjäll är bättre! Och vintrig vinter.

 

Detta väder gör mig orolig.

.

Julen var bra. Jag och magen for till Värmland dan före dan, och stannade några dar. Väldigt skönt. Ibland i lugnaste laget. Min rastlöshet blev extra påtaglig. Så var jag dessutom förkyld, så att springa av sig gick inte. Fick sysselsätta mig med annat. Cykelturer, promenader, nån tur på stan. Träffa kompisar.

Fick många praktiska saker i julklapp. Bland annat ett par spräckliga tights, så jag ska bli lite modern i gymmet. Trevligt! Fast nu behöver jag ett matchande linne som är tillräckligt långt. Magen tar alltmer plats och de vanliga topparna börjar glida upp (just den glipan är kanske inte den sexigaste - å andra sidan är det väl knappt nån som skulle höja ett ögonbryn i "mitt" gym..).

 

spräcklich

 

Apropå magen så har jag fått ett lass mammakläder av en kompis. Mammakläder är konstigt. Topparna är nog bra, men byxorna? Den där breda mudden om magen passar inte alls min figur. Höfterna är (och förblir?) bredare än magen, och då glider brallan ned. Turligt nog går det bra med vanliga byxor än så länge.

Men jag fick inte bara mammakläder utan också en hel massa babykläder. Små bodies och mössor, pyttiga sockor. Oj vad gulligt! Men, är det verkligen sant? Ska det vara en liten baby här - hos oss? Ja det är nog sant ändå. Men jäkla tur att man har dessa månader på sig att förbereda sig. LillTrampe blir alltmer verklig, och vi snackar mycket. Jag pratar och får knuffar och kickar tillbaks. Fast idag har hen varit lite trött, och inte undra på - var ju uppe nästan till tre inatt.

Man funderar på vad det är för en liten filur. Kommer det att vara en lintott, som Lars när han var liten? Med Larsblå ögon? Eller mörkare som mig? Stora ögon i brungrönt, utstående öron? :-) Ja man vet inte.

Man får vänta och se.

GOTT 2014!