nytt liv

Allt blir verkligen annorlunda med ett nytt litet liv i familjen. Att det skulle bli förändring hade jag väl förstått, men exakt hur, nej nej, inte alls.

Det är både fantastiskt och jobbigt.

Mest fantastiskt förstås. Och jag är glad över att det faktiskt fanns en och annan moderinstinkt i denna gamla kropp. Jag hör till exempel minsta pip från lilla Maja; det spelar ingen roll om vagnen råkar vara parkerad i andra änden av utegymmet eller om hon så bara suckar lite i sömnen om natten. Och mamma-oron, som kom direkt. Är det kanske för varmt i vagnen? Har hon inte sovit lite väl länge..? Och, kanske inte instinkt, men något däråt, att hon faktiskt får sin mat från mig (jag vet, alla sa att det skulle funka, men jag trodde inte riktigt på det..)! Hur praktiskt som helst.

Sedan kunde man kanske önska att instinkten talade om för mig även andra bra grejer som att man alltid ska ha skötväska och ombyte med när man går på promenad. Men det är väl bara att lära sig den hårda vägen.

Vad tycker Maja då, om att komma till oss? Jo jag tror hon har det rätt bra (även om hon var skitarg hela kvällen igår). Hon växer så det knakar, rapar som en hel karl och börjar bjuda på små leenden även i vaket tillstånd. Hon är snabb på många vis, kunde lyfta huvudet nästan direkt och följer fint med blicken om det händer något spännande framför hennes lilla näsa. Däremot har hon ännu inte fattat var man får mat ifrån, utan testar lite var som. Mammas kind, snuttefilten, pappas arm.. Ja, man kan ju aldrig så noga veta.

Men nu ska vi faktiskt ut på promenad, jag och Maja. Lite luft, och kanske lite regn? Verkligen välkommet efter alla dessa pollendagar.