Måndag morgon. Knappt morgon, förresten, utan mera natt;
0350. Hoppa i skidkläderna, ta på nummerlapp, och ovanpå det; termobrallor, tjockjacka. Frukostmackor i ryggan. Har vi allt nu? Finvallade skidor, säckar till överdragskläder, märklappar, linser till mig, skidglasögon.. Ja! Det var det hela! Vi kör in till Mora C och parkerar. Biltermometern visar sex minus och tightsklädda skidlöpare kryllar, var kommer alla ifrån? Vi följer strömmen till bussparkeringen. Mot Sälen, allihop, mot Sälen!
I bussen är stämningen ganska sömnig. Ingen mer än Lars och jag verkar märka att vi fortsätter nordväst, genom Älvdalen och en bra bit till, innan vi äntligen viker söderut på en liten väg. Vi hinner bli riktigt oroliga för att vår chaffis fått resrutten om bakfoten, sen fattar vi, det var meningen- bussarna kör "vanliga" vägen tillbaks, för att slippa mötas på smala vägen förbi Evertsberg, Mångsbodarna et c. Det är ju helt sjuk trafik för denna lilla väg, när man tänker efter. Vi pustar ut och äter frukost. Försöker vila.
Väl framme i Berga by uppsöks illaluktande bajamajor och dumpas ryggsäck med skidfodral och frukostrester på ett lastbilsflak. Överdragskläderna kan vi behålla lite till, och det är tur! Minusgraderna är nu femton och riktigt bitande. Vi masar oss in i startfållan, vill gärna ta oss långt fram men folk har varit på plats sedan länge och parkerat sig och skidor. Sedan visar det sig att militärer och folk från WIBE har förtur och att vi vanliga får vänta till kvart över sju. Till slut sticker i alla fall första fältet. Vi plockar av överdraget, slänger vår rosaröda säck in i mitten och hasar så sakteliga framåt, folk är hetsiga redan nu och Lars knuffas med en annan karl, vem får stå i spåret och vem får vara bredvid? Själv känner jag mig varken nervös eller hetsig, men jag fryser! Så, när vi äntligen får starta och Lars direkt gör en utbrytning tvekar jag inte länge innan jag hänger på. Det är hemskt att frysa! Jag vill till uppförsbacken! Vill bli varm!
Lars försvinner strax utom synhåll och jag masar på i min takt, ute på kanten bredvid spåren. Man passerar många, många! Sedan börjar backen och då stoppar det förstås upp. Det är smalt och vindlande, uppuppupp. Men jag har bra fäste, gör mig jättesmal och går mellan spåren. En skåning försöker sätta P - han tycker visst jag är hetsig! -
Nänänä, nu är det STOPP, bräker han,
det kommer bara sluta med att du trampar av någons stav! Han är jättesur. Jag säger jag har fint fäste och behöver inte saxa som honom.
Jag är försiktig! -
SURE! ryter han.
Var inte så sur! säger jag över axeln, varpå han morrar. Men sedan slipper jag se honom mer, skönt.
Efter backen var jag varm! Och sedan dröjde det inte förrän solen gick upp riktigt. Fantastiskt gnistrande vackert över de snöiga myrarna. Och det var bara att staka på, kilometer efter kilometer. Tyvärr kändes det ganska trögt! I nedförsbackarna märkte jag ju att mitt glid var bättre än många andras, men på nåt vis kändes det ändå trögt och kärvt när man skulle staka. Jag diagonalade säkert dubbelt så mycket som alla andra! Å andra sidan vet jag ju att stakning inte är min grej. Nedförsbackar är inte min grej heller, fast den här dagen gick det fint! Det läskigaste var bara att jag gled ifatt många och tvingades byta spår - spårbyten i hög fart är jag inte särskilt tuff på. Men det gick ju det med, med lite snygga armvevningseffekter och sånt.
Jag höll lite koll på milfarten, ända tills klockan gick i strejk. Min snabbaste fram till dess gick iaf på fyrtio! Då hade det såklart varit massa nedför, men jag kände mig ändå nöjd. Vid 45km hade jag varit ute ungefär tre och en halv timme, varpå jag började fantisera om en sluttid under sju timmar! Dessvärre började orken tryta kort därefter.. Ömmande ljumskar och krampkänning kröp på, både i triceps, vader och fötter. Blåbärssoppa och torr bullbit vid varje station gav förstås lite ny energi, men snart dippade man igen och vägen kändes olidligt lång. Alla jävla km-skyltar, fortfarande tvåsiffriga..
Varför gör jag det här? hann jag tänka många gånger. Men så passerades någon som var
riktigt sliten och då tänkte jag:
sådär trött är jag i varje fall inte! Och då gick det lite lättare igen.
Men klockan slutade jag kolla på. Sjutimmarsmålet var long gone, förstod jag. Men kanske jag ändå skulle förbättra mig jämfört med sist? Kilometerskyltarna blev ensiffriga, folk började öka takten, jag blev stundvis ganska ensam i spåret. Orkade inte följa spurtarna och tänkte att nu skiter jag i tiden, bara jag kommer i mål! Först när skylten visade 3km kvar tittade jag på klockan, tänkte för mig själv, nu har jag varit ute i sju timmar, alla gånger. Gissa vad klockan sa, 07:01, jomen. Och jag blev lite glad ändå, för jag fattade ju, att en ganska fin förbättring mot förra gången, det skulle det ändå bli. Vid upploppet stod Lars och ropade,
heja Sofia, spurta-spurta!!!! -Jag orkar inte! sa jag, men glad var jag, inuti! Och på det mycket ovackra fotot som togs.. rimfrosthår som en kvast och tappad hållning de Luxe. :-)
Tiden blev 7:16:45. Och jag är nöjd! Men ännu nöjdare, det var Lars. Läs om hans fina skiddag på:
http://teamrockrunners.blogspot.com/2011/03/oppet-spar.htmlSedan får jag väl också erkänna mig rätt nöjd med min kropp! Den är ju rätt arbetsvillig, trots allt.. måttlig träningsvärk i ljumskar och kring skulderbladen var det enda jag kände av dagen efter denna urladdning. Tack kroppen! Om det blir nån nästa gång ska du defintivt få köra lite långpass innan, längre än två mil i alla fall. :-)
VM i draghund! Wow! Lite ledsna var vi förstås för att knappt få åka nåt själva, men det var verkligen en underhållande gren! Grymt imponerande av alla hussar och mattar att hålla reda på linor, pulkor, djur och sin egen utrustning i denna fart. Det var ju inga blygsamma branter heller, precis. Wow! Eller, VOV! :-) Det fanns dock en jycke som inte var fullt så springglad som alla andra, det ser man direkt på första bilden. Och seda
n blev det total strejk.. stackars vovven! Han fick massa skäll. 
