Mor Stina

Mor Stina, min lilla mormor, har gått bort. Begravningen var hemskt sorglig. Men fin. Det var en strålande dag. En skolad solissa sjöng mormors låtar; En Stad Ovan Molnen och Där Rosor aldrig Dör, till proffsigt pianokomp. Prästen pratade fint. Blomsterarrangemangen riktigt färgsprakande, just som mormor gillar. Gillade. Och Loa sjöng från stereon (mormor var barnflicka hos familjen Falkman i ungdomen och Loa var en evig idol). Sorgligt. Och fint.

Mormor var en förebild, säkert för fler än mig. Hon var stark och rask, hade alltid en massa på gång. Dâ â inte bra å sette, en stelner te! sa mormor. Och jag är helt enig. Jag tycker som mormor, jag. Jag vill vara som mormor, jag!

Vackrare viloplats kan man knappast tänka sig.

Får nog jobba på det.
.

I övrigt är allt bra. Helgen i Värmland var fin. Jag badade i tre sjöar. Vi sprang bortemot fem mil, varav tre var [åriente:rin] - min favoritgren (hrm.. det sista var ett försök till Sthlmsironi).

Det rullar på, liksom. Och jag filosoferar över viktiga frågor såsom När försvann egentligen min superhunger? Varför är man så jäkla mycket mer allergisk i Sthlm än i Värmland? och Varför är rådjuren så skabbiga i Sthlm? I Värmland är dessa små djur föredömligt skygga och fantastiskt fuxfärgade. De ser blanka och friska ut. Här hänger de i gäng, är tossiga i pälsen, dassigt bruna i färgen. Har inte vett att flytta sig för folk. Arv eller miljö?
Världsekonomin får nån annan ta hand om. Mitt huvud är fullt.

Tjing.

Pssst. Tidigare rader om mormor.

hungrig

Att vara hungrig, det är rätt jobbigt. Jobbigare för mig, tror jag, än för andra. Nu har jag varit hungrig i flera dar - hela den här veckan i alla fall.

Frukosten mättar inte, inte lunchen, och sen tar man mellis och det är bara som nån jävla aptitretare. MATGEMIGMAT! Innan jag tagit mig hem med cykeln har jag nästan tuppat av.

Hur är den där känslan egentligen, när man är riktigt jätteproppmätt? Äckligt mätt? Jag vet inte, minns inte.

Är det en allvarlig sjukdom? Binnikermask?

Stegräknaren. Det måste vara stegräknarens fel. Vi har fått sådana på jobbet och jag gillar det inte! Å andra sidan har jag den knappt på alls.

Nä. Då vet jag inte.

Caesar. Som han ser ut i Cannes

Efter den här fina salladen var jag väl ändå riktigt ordentligt mätt? Eller? Minns inte. Det är ju snart två veckor sen.

övning pågår

Jag fick hopprep när jag fyllde år, i april. Nu har jag äntligen börjat använda det. Från barndomen minns man långrep och hur man hoppade hela rasterna. En-en-två, två-en-två, tre-en-två... och det gick ju bra. Alla kunde det där. Nu ska man hoppa själv och utan dubbelhopp och faktum är att det går riktigt uruselt! Igår lyckades jag hoppa kanske 20s i sträck. Nu har jag satt upp ett mål. Kunna hoppa till 3½ minuts Telephone med Lady G. Helt utan avbrott och helst med några specialeffekter såsom typ korsade armar, enbens- och lite sånt. Jag har inte satt upp någon deadline, och inga delmål. Kanske jag borde. Vet ju hur viktigt det är för framgång.

Det finns också en annan sak jag vill lära mig och det är att stå på händer. Varför kan jag inte det?

Men nu. Måste jag. Till mitt andra hem. Konsum. MAT!

På vårt Konsum jobbar ett udda gäng. Tanter från Polen som alltid skriker i falsett och yngre herrar i olika tappning. En som snackar som en riktigt dryg Söderkis på femtiotalet. Vare bra, så´ra?, en som ser ut som Beatles..et c.

Off I go!

ett öga rött

Det skulle ju bli lite gôtt, sådär. Tillbaks till vardagslunken efter sköna dagar i Cannes med omnejd; lagomt solbrun och sådär go´ i kroppen som man bara kan bli efter diverse bergsaktiviteter.

Istället väntade pollenchock deLuxe och jag fattade ingenting. Fattar fortfarande ingenting. Såhär mycket allergisk har jag inte varit på år och dag, eller iaf inte sedan jag träffade Mallens katt (var det i mars?). Ett oavbrutet snorande och kliande och svårt att andas. Men värst av allt är ögonen. De är alldeles lysande. Röda. Folk stirrar och jag förstår dem. Jag stirrar med, varje gång jag går förbi en spegel.

.

Det var trevligt i Frankrike iaf. De har inga björkar, iaf inte där vi var. Vi sprang TBA (Trail des Balcons d'Azur), jag och Lars och ett helt gäng andra svenskar. Sprang är väl att ta i, iaf när det gäller mig. Jag har trippat TBA. Gått uppför, joggat på flackerna och trippat nedför. 33km tog nästan fem h. Då fattar ni. Stenig stig nedför är väl ungefär det allra sämsta man kan sätta mig på, jag tror alltid fotlederna ska gå av och knotorna flyga. Så tar man det lugnt och efteråt typ den enda som inte har minsta skråma, inte ens ett skav. Många är de som stått på näsan både två och tre ggr.

I am chicken!

Det roliga var iaf att det var en jättefin bana. Jag gillar att sega mig uppför sega backar, det är jag bra på. Vädret var perfekt med fuktigt, mulet och skön temperatur. Man träffade trevligt folk längs banan. Allra rarast var de fyra gubbar som dundrade förbi mig i varje nedförs. Vi följdes åt sista milen och lagom till röda mattan (slutspurten) vinkade de fram mig. Madamen ska minsann först över mållinjen! Hur ofta händer det i Sverige?

Jag är stolt över min Lars som kom på 19plats i sin 52km. Han kan det där! Jag är också mäkta imponerad av Amanda, Mimmi och Camilla som knep pallplatser i 33km och 52km. Det finns svenska tjejer som kan det där med berg! Wow!


Nu ska jag iaf ut och jogga lite. Benen är, märkligt nog, pigga. Pollenet till trots.

Salut!