Mor Stina

Mor Stina, min lilla mormor, har gått bort. Begravningen var hemskt sorglig. Men fin. Det var en strålande dag. En skolad solissa sjöng mormors låtar; En Stad Ovan Molnen och Där Rosor aldrig Dör, till proffsigt pianokomp. Prästen pratade fint. Blomsterarrangemangen riktigt färgsprakande, just som mormor gillar. Gillade. Och Loa sjöng från stereon (mormor var barnflicka hos familjen Falkman i ungdomen och Loa var en evig idol). Sorgligt. Och fint.

Mormor var en förebild, säkert för fler än mig. Hon var stark och rask, hade alltid en massa på gång. Dâ â inte bra å sette, en stelner te! sa mormor. Och jag är helt enig. Jag tycker som mormor, jag. Jag vill vara som mormor, jag!

Vackrare viloplats kan man knappast tänka sig.

Får nog jobba på det.
.

I övrigt är allt bra. Helgen i Värmland var fin. Jag badade i tre sjöar. Vi sprang bortemot fem mil, varav tre var [åriente:rin] - min favoritgren (hrm.. det sista var ett försök till Sthlmsironi).

Det rullar på, liksom. Och jag filosoferar över viktiga frågor såsom När försvann egentligen min superhunger? Varför är man så jäkla mycket mer allergisk i Sthlm än i Värmland? och Varför är rådjuren så skabbiga i Sthlm? I Värmland är dessa små djur föredömligt skygga och fantastiskt fuxfärgade. De ser blanka och friska ut. Här hänger de i gäng, är tossiga i pälsen, dassigt bruna i färgen. Har inte vett att flytta sig för folk. Arv eller miljö?
Världsekonomin får nån annan ta hand om. Mitt huvud är fullt.

Tjing.

Pssst. Tidigare rader om mormor.