väntans tider

Det är nu vecka 23 och jag och magen är riktigt goda vänner. LillTrampe gympar på och verkar ha det bra därinne. I början var det däremot rätt jobbigt, inte för att jag mådde dåligt eller så, men just när magen började ta plats och kontakten med musklerna försämrades. Plötsligt insåg man hur mycket man använder sitt midriff! Att svinga sig upp på cykeln, lyfta nåt tungt, köra stakapparat, armhäva, eller bara sätta sig upp i sängen. Plötsligt fanns inte den där stabila "korsetten" längre. Och så flåsandet på det! Krympande lungor och jag som försökte göra de vanliga körningarna över Västerbron om mornarna... ja till slut fick jag ju bara inse att det är okej att de snabba försvinner i fjärran, och inte bli inte stressad för det. Och nu går det faktiskt helt ok. Men det krävde sin tillvänjningsperiod!

-4 och äntligen lite snö!

I övrigt verkar en viss mammaförsiktighet ha infunnit sig. Man aktar sig för att trilla. När jag är ute på jogg blir det ett väldigt trippande i nedförsbackarna; på sträckan där elljusen är paj saktar jag nästan in till gångfart, jag tjyvhåller på bromsen om asfalten blänker frostigt när jag kommer cyklande.. Så känner jag mig lite larvig och pensionärsmässig. Är det jag som tänker såhär? Bebisen ligger väl så skyddat och fint därinne, vad skulle det göra om jag ramlade? Fast det är väl bra. Att ta det lite lugnt.

Och så läser jag i Ett barn blir till (ärvd från mamma), och tänker att det går nog rätt bra ändå det här. Om man var gravid och rökare 1965 så rekommenderades man att dra ned till 5-7 cigg om dan (hellre än att gå upp för mycket i vikt), man skulle passa sig för hängbröst (bär stadig bysthållare!), använda gummistrumpor om benen svullnade och gärna en grossessgördel också. Och gå i mödragymnastik! Det är en fin bok. Fantastiska bilder, både inifrån magen och på unga blivande mödrar som gympar i kalasbyxor. Men på nåt vis känns det enklare att vara gravid idag. Å andra sidan verkar inte foglossningar ha uppfunnits då. EN fördel alltså. :-)

Men nu åter till lördagsmyset. Mera saftglögg, någon?

/S

höst 13

Veckorna rullar på. Det mörknar mer och mer. Men var är minusgraderna, var är vintern? Jag väntar med spänning. Nu är det iaf vinterstudio på tv så nånstans finns det visst snö. Bruksvallarna, jaja.

Hösten har varit trevlig. Vi har gjort lite av varje:


punkat till oss för fest

designat kläder...

..skaffat modern page



...å kurragömmat en växande mage

Nya tider väntar och allt är väldigt underligt. Man sitter på jobbet och planerar för vårterminen, men jag kommer inte att vara där?

 

Trodde inte min mage kunde bli så stor. Och då är det nästan halva tiden kvar! Hur ska det gå - kommer den explodera? Ja, det spörs.

 

Men nu har jag ingen lust att skriva nåt mer.

 

Ha det fint!

ssSs  

on the road

Provar det här med mobiltfn-bloggande för andra gången. Bökigt! Tar lång tid för ovana fingrar att skriva på låtsastangentbord! Å andra sidan är det just tid jag har gott om idag. X2000 rullar mot Gbg, men inte vanliga vägen utan via Västerås. Restid 4,5h istället för lite drygt tre. Nåja. Sitter ju inte i sjön. Har god lunch, saltisar, och till och med två flaskor cava i ryggsäcken om så skulle vara.

Det var ett frostigt, vitt Stockholm imorse. Väldigt vackert! Nu just lämnat Örebro, lite mildare, lite gråare. Luftade mig på perrongen en stund. Tänkte på att jag pluggat och bott ett halvår där, vilket känns väldigt overkligt. Skulle jag ens hitta tillbaks till Brickebacken idag? Högst osäkert.

Och vad lite jag visste då, att jag tolv år senare skulle bo i Sthlm? Mycket märkligt. Stockholm har egentligen aldrig stått på min önskelista. Möjligen Göteborg. How did it happen? Ja, jag skyller på Lars!

Igår skulle jag vara präktig och göra ren och byta däck på cykeln inför vintern. Satte igång direkt jag vaknade, vilket var tur för det gick helt åt skogen (tog alltså evigheter). Lyckades punka både fram-och bakslang när däcken skulle på! Fråga inte hur det är möjligt, jag fattar det inte själv. Aldrig har jag lyckats med det förr! Självklart hade jag bara en ny slang att byta med, och den andra fick lappas.  En bot som höll till frampå eftermiddagen, när vi hunnit längst bort på Söder. Pyyyyys... Ja, det blev en uppfriskande promenad hemåt i snålblåsten.

Som sagt, Sofia har alltid nåt att gnälla om.

Men nu tror jag minsann det är dags att hugga in på lunchen!

Tja!

uppbyggnad

Jodå man blev allt frisk till slut. Och den vackra hösten rullar på! Visst har det regnat nåt alldeles otroligt lite? Förra helgen var jag ute och joggade på småstigar som denna årstid vanligen är rena lerhålen. Nu tar man sig fram torrskodd, eller, nästan i alla fall.

Det är skönt att vara frisk. Men eftersom jag alltid måste ha något att gnälla över så har jag skaffat ont i menisk-knät igen. Vi var i klätterhallen i söndags och det var förstås jättekul! Men jag tänkte på knät och försökte låta bli stora sneda kliv (det var just så menisken skadades förra året). Men sedan så klättrade vi i ett hörn och det är ju så kul, hörn är min favorit! Jag tänkte mig för där med, tyckte jag. Men nånting var det som hände, för väl nere på marken så var knät plötsligt ömt, och nu är det ett obehag som är svårt att tänka bort. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Trött i knät. Instabil. Ja, det är inte mycket att göra mer än gymma på. Stärka upp. Småjogga försiktigt. Se vad det blir av det. [sluta gnälla]

Annars är det bra. Intensivt på jobbet med två studenter att handleda. Men roligt! Dagen igår avslutades med tapas med kollegorna. Vi lagade och åt och drack. Det är minsann inte ofta vi har något slags AW, men desto trevligare när det blir av! Jag cyklade hem framåt 23-tiden, med ryggsäcken full av överblivna tapas och ett och annat köksredskap (kändes konstigt att trycka ned kökskniven i innerfacket). Det var en skön kväll och så snabbt det går när man är ensam på vägarna!

Fast riktigt ensam var jag förstås inte. Fyllon vid Hornstull och en räv vid Tanto. Kul med räven, han galopperade lite lojt efter mig i sisådär femtio meter. Vad hade den på hjärtat? Skulle man stannat?

Rävar verkar vara riktiga nattsuddare. Jag har bara sett en räv i Sthlm en gång tidigare, en snöig vinternatt. Plötsligt gick den framför mig och Lars och ett gäng andra på väg hem från krogen och t-banan. Kolla en REV! sluddrade nån, och räven travade på, ledde vägen. Mitt i vägen.

Jaha men nu har jag inte nåt mer att säga om det. Ska gå till Konsum och köpa frukost. Väcka min Käre. Blir det en jogg idag, eller gym? Solen skiner ju så vackert. Jogg!

Trevlig lördag!

kroppens förfall

Det där lät inte nåt vidare värst förstås. Men just så känns det efter snart två veckors förkylning! Som om det inte räckte med att huvudet är så täppt att det känns ända ned i tandrötterna? Nej, trött i ryggen ska man vara, onda knät gör ska göra sig påmint, och så lite ischias på det. Den enda fysiska aktivitet jag klarat denna period är att mig till jobbet på cykel, och att vara där förstås. Förresten har jag även fått tumartros av alla apelsiner och grapefrukter som pressats till juice dessa dagar...

Men nu får det vara färdiggnällt. Det är ju bara en förkylning!

Det har hänt bra saker med. Det har varit lite bestyr, med att flytta möbler och bo trångt, men det har det varit värt. För nu är golven slipade och lägenheten som ny!


kök före

 

..och efter
 

Mycket trevligt.

Jag har klippt mig. Nu är det ganska mycket kortare och lite mörkare. Behövligt!

Och hejat fram min pigga träningskamrat som gjorde sin första halvmara på 1.34 förra helgen! Från ett av de allra bakersta leden var det verkligen en prestation - vi stod vid 19km och fortfarande där var det vassa armbågar och zickzackspring. Vilken grej! Kul att heja på lopp. Man vill själv också, helst lika bra.

Det är bara att fortsätta drömma. :-)

Men nu är klockan snart nio. Snart dags för frukost, väl? (När ska man vänja sig vid att vakna 06 varje dag?)

Skön helg på er!

mek och tejp - nu med bilder

Det har varit rätt lugnt i Höjden sedan sist. Ökar på mina små joggar, och det funkar! Men gympass behövs. Knät ömmar emellanåt, och de protesterande hamstringsen är åter. Så nu gymmas det för hela benbaletten, och lite till. Det gör gott! Jag känner't! Nu längtar jag bara efter att springa lite fortare!

Racercykeln har fått stå sen sist, jag blev så sur när jag var så långsam. Vanliga cykeln, däremot, rullar på. Skramlar på, ska jag väl säga. Riktig Edsvallakvalitet* på den där skotten. Snart är varenda pinal som går att byta utbytt, inklusive de underhållsfria bromsarna. Igår var det dags för pedalerna, de satt som plockepinn ungefär. På cykelbutiken trollade expediten fram ett stort verktyg och lite smörjfett så jag kunde utföra ett flygande byte, på plats. Service! (Tyvärr blev bytet inte så värst flygande för jag var tvungen att fumla med fel pedal på fel ställe några minuter först. De är  liksom gängade åt olika håll).

Annat jag försökt meka med sen sist är datorn. Plötsligt en dag var den bara svart och efter telefonrådgivning med farsan vågade jag mig på att öppna upp och plocka ur minnena, ett i taget, för att utesluta att det var något av dem som ställde till det. Det gick jättebra att ta ur dem men lite mindre bra att sätta tillbaks.. Det ena hamnade iaf rätt. Så när datorn sedan kom till en riktig reparatör trodde han att han hittat felet direkt. Minnet sitter ju inte fast! Lite pinsamt för Lars, som fick erkänna att det var frugan som varit framme. :)

Kanske ska låta bli att meka nu ett tag. Någon annan ska däremot få komma hit och meka med våra golv. Ska bli som nya, sägs det! Ser vi fram emot.

Och nu skulle det bli lite sköna mekar- och tejpbilder, men det blev visst värre utan datorn. Skit!

Hejdå!

nu är bilden suddig, annars skulle ni bli impade av tejpvalet. kvalitet! 

* Edsvalla= värmländsk motsvarighet till Gekås.

Stockholmssyndrom del 2

Ensam-hemma-helg. Hade planer på att uträtta tråkiga men nyttiga saker såsom garderobsröj. Det blev inte så mycket av de där planerna. Vädret var för fint! Har badat och solat istället. Tittat på triathleter på stan, varit ute och cyklat. Sprungit. Varit med en kompis på Nordic Military-prova på. Målat byrå.

Jag har nya cykelbyxor, något proffsigare än de gamla, och visst borde de göra mig lite snabbare? Inte? Alltså, jag har försökt nu några gånger att försöka spränga 30km/h-snittet på min vanliga runda, utan draghjälp då. Det går ganska dåligt. Förra veckan hade jag i alla fall ett hyfsat försök när de första tre milen gick på 59 minuter. Sedan ballade det ur. Idag ballade det ur från början. Mjölksyran kom liksom innan jag börjat flåsa, skittråkigt för förra veckan var känslan en helt annan. Jag kunde ta i så jag lungorna stod som ett spjäll, ja så kändes det i alla fall. Kan man skylla på militärträningen?


Ja för hur var den där träningen egentligen? Jo, den hade sina ljuspunkter. Mycket parövningar som var roliga (inte särskilt troligt att jag skulle brottas med en indisk man om det inte var för att jag gått på det där passet ;-). Men ledarstilen med gap och kax, till kängor och kammobyxor? Nja. Höggljudd peppning är en sak, men att gå på med om vilket lag som är snyggast och starkast och lite bättre än de andra..? Hånet mot mannen som jag brottade ned? Visst, det är en jargong, och den får man tåla om man ger sig in i det. Så jag kommer inte ge mig in i det. No NMT for me. Det vart bara för mycket. Sedan blir jag väl extra anti då denna stil påminner om patetiska personer jag känt tidigare i livet.

Träningsvärk blev det i alla fall. Tackar vi för!

När jag rörde mig i kvarteren häromkring fick jag också syn på lite nya tejpobjekt. Nu var det de röda fordonens tur!



stackars lilla moppe

Ja det var den inte så jättespännande hemmahelgen. Därför får jag avsluta med lite skryt över min käre man som haft en slitsam men framgångsrik helg i trakten av Abisko. Fan vad de kan! Nu hoppas jag bara att SAS får hem dem någon gång. Planet skulle lyft 12.45 men det är många timmar sedan nu. Nu tror jag i alla fall att de är på väg!

rapport från Vålådalen

Förra helgen var vi i Köpenhamn, 65mil söderut. Denna helg gick färden 65mil norrut, till Vålådalens fjällstation. Mycket farande, alltså, och ni kan inte ana hur skönt det var att komma hem och sova i sin egen säng inatt... Mm!

Men nu var det Vålå det skulle det handla om. Fjällmaraton stod för dörren för Lars och Jonas, och Korta banan för mig. Jag hade inte sprungit något lopp sedan Champsaurin förra året och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Men från att ha börjat med väldigt blygsamma förhoppningar hade ribban höjts ordentligt innan start (Lars pepp eller min egen hjärnas påhitt?). 13km, det är ju inte mycket. Stora delar av stigen skulle vara lättsprungen. Jag har ju sprungit Ursviks extremebana i under femfart, för fan! (Att det är två år sedan och banan består till hälften av väldigt oextremt elljusspår, det är en annan femma...). Korta banan skulle nog klaras av på 75 minuter! Med marginal?

Starten gick! Väg/skogsväg en bit. En hängbro där var alla var tvungen att gå (den kom i väldig gungning). Sedan, stig! Norrländskt lättsprungen, får man väl säga. Inte alls lättsprungen i mitt tycke. Sten, rötter, lera, växlat med smala, hala spänger. Segt uppför. En balansakt! Jag kunde inte lyfta blicken förrän vid banans enda gångbrant.

Blanktjärns smaragdglitter

Halvvägs. 40 min, huja! Inget vidare. Men nu skulle det vända nedåt, och stigen blir snällare, sa killarna vid vätskan. Andra halvan på 35 kanske inte omöjligt ändå? (Konstigt hur många tankar som hinner snurra, och hur det växlar mellan hopp och förtvivlan, även i ett såhär kort lopp?).

Fast så värst mycket lättare blev det inte med den där stigen. Och jag började bli trött. Passerade visserligen några, men när jag kikade på klockan fattade jag snart att 75 inte skulle gå. Så då tänkte jag 78, ett tag. 78, låter bra! Så var vi tillbaks vid hängbron. Bara väg kvar! Man kan springa på! Men tiden tickade. Och visst var det längre än 400m kvar efter 13-skylten? 78 min var kört.

Det blev 80 minuter.

Men när det landat lite är jag rätt nöjd. Det är idag fyra mån sedan knäoperationen. Jag har inte kommit upp i några springmängder än och bara sprungit en hel mil EN gång inför loppet. Fartträning=noll, och väldigt lite småstig. Så, sexminutersfart och 19 plats, ja, det kunde helt klart gått sämre!

Grattis till mig!

Men Lars då? Och Jonas? Jag tog ett snabbt dopp i badtunnan och sedan ut och vänta in dem vid sista kilometerpasseringen. I skön sol och med omgivningarna fulla av snacks. Och träningsmöjligheter. :-)

nedåttjack, tack!

Det är helknasigt med sömnen här hos familjen Hjulström. Somnade på soffan en halvtimme igår kväll, sedan var det ju bara att (dag-) drömma om att det skulle gå att somna i sängen. Istället, fem avsnitt Spung i tv-soffan. Vid fyratiden började ögonlocken kännas en aning tunga. Strax innan dess hade Lars sprätt upp ur sängen, pigg som en lärka. Minns inte att jag nånsin haft sån jetlag, inte som hållit i sig i flera nätter i alla fall. Varför nu? Och vad ska man göra?

Jag ska sluta klaga. Vi har haft en finfin resa, klart värd några vaknätter. USA överraskade! Jag visste nog att det skulle vara vackert, hade ju sett lite Rockies innan. Men att folk skulle vara så otroligt välkomnande? Tror inte vi gått från en enda bardisk eller ett enda bord som delats med andra utan att ha fått berätta var vi kommer ifrån, vad vi tänkt besöka, vad vi tycker om landet, hur det är i Sverige. Och så vidare. Fantastiskt trevligt.


Hallelujah

Och smått fanatiskt på andra sätt. För visst är det annorlunda. Med nationalsången som ska sjungas, flaggan som ska äras, ständiga hyllningar av veterans och fire-fighters, och så någon liten bön på det. Ja, det är väl fint. Men annorlunda!

Hur som helst.

Vi kört omkring i Colorado och Utah och campat och motellat i diverse småstäder. Befunnit oss på högre höjd och möjligen skaffat lite fler röda blodkroppar. Besökt National Parks och National Forests. Roat oss med att kliva upp på några toppar; Mt Elbert, Mt Sopris, Mt Harvard. Varit på rodeo, klättrat, paddlat kajak i Colorado River, ridit, cyklat mtb. Och sprungit lite. Jag är ju bara precis nystartad men Lars har sprungit lopp, två stycken till och med. Han kan, han!

Och nu ska jag ut och röra på mig. Kan uttröttningstaktiken vara ett medel mot jetlagen? Spring och några mil cykel? Vi får se.

svennar på Mt Sopris



me and my friend Bart

mt Sopris, vid lake Thomson 

cool Colorado

Här är så vackert! Skulle helst lägga upp massa bilder, bara, men kamera och padda är inte kompisar, iaf inte utan en speciell sladd (som man antagligen kan köpa varsomhelst?). Well. Bilder får komma sen.

Vi har varit några dagar i mytomspunna Leadville (alla som läst 'Born to Run' vet vad jag pratar om). Andats tunn luft, campat fint, träffat roliga ekorrar och murmlar (och trevliga amerikaner), ätit burgare, toppturat på Mt Elbert... Höjden påverkade dock mer än man kunnat ana. Leadville ligger 3000 möh. Som vi pustade och flåsade första dagen. Att Lars skulle springa en trailmara bara några dar senare kändes helt galet. Omöjligt! Det var inte bara flåset, heller, som påverkades. Aptit och sömn också- jag som vanligtvis alltid är hungrig kunde gå hela dan på lite frukt och en milkshake? Weird.

Men det gick ju till sig. Lars sprang sin mara, och jag tog mig högt upp på fjället för att heja, utan att flåsa ihjäl. Tacksamt att vara publik i USA. Folk blev SÅ glada! Tänk vad ett 'Good job!' kan göra. Å en high five på det.  :) Gladast av alla var en Barefoot Alex som tassade uppför helt bar och nedför i ett par typ flipflops fast med lite mer remmar. Å undan gick det!

Lars var riktigt mör på väg upp, illamående och dyster, men när han passerat vändpunkten och var på väg ned kände jag igen honom igen. 'Nu känns det som om det kommer gå bra det här!' ropade han och struntade i min lilla vätskestation. Gott att höra. Bara för mig att plocka ihop, trava tillbaka till bilen och köra ned till stan och målet.

Ja, det var häftigt.

Men nu är vi i Snowmass, Aspen. Och ska planera vår vidare tripp. Kanske Moab, Utah, får vänta några dar. Värmebölja är inte min grej! Jag vet inte ens hur mycket 120 fahrenheit är.. men det låter för jävligt.

Have a good one!

Stockholmssyndrom o alternativ träning

Andas ut. Jag är ingen riktig stockholmare. Tejpen höll max 7km, sen var det pang bom! och där hängde den skärmen. Ja men det var väl tur det!

Veckan som gått har varit ganska späckad. Men jag är glad över att ha fått till några riktigt slitsamma träningspass. Det är ju nåt visst med att ta ut sig. Mår man någonsin bättre?!

På gymmet har jag intervallat i stakmaskin och i cykelsadeln jagat Lars rygg i många mil. Även paddlat lite kajak. Men den stora frågan är förstås hur det kommer bli att springa igen?
Man undrar.

Fast denna helg har varit annorlunda. Plötsligt var man på västkustturne, och tränade på att med armen i vinkel föra glaset till munnen. Och snack-snack-snacka förstås. Vagga en och annan baby och äta alldeles för mycket god mat. Sånt har också sina poänger förstås. Det trista var bara att jag plötsligt blev genomförkyld!

Badade förstås ändå. Det är ju det bästa med väst. Bad, och solnedgångar! Bad blev det vid Damernas på Käringön, vid 'min' gamla Apelvik i Varberg, och vid Stången, Uddevalla.

...och allt detta skulle ni fått se bilder på nu om det inte var för att jag skriver på mob och den inte kan komma åt sina egna bilder. Helknäppt.

Nu ska jag ta en tupplur!

S, på tåget

Stockholmssyndrom

Nu har jag bott i Stockholm i snart fyra år, men vänjer jag mig? Nä, jag tycker inte det. Vill inte heller. Det här är något tillfälligt!

Det är för trångt, för dyrt, för hetsigt, för mycket avgaser. Och de har ju så mycket konstigheter för sig, stockholmarna. Springer omkring och trängs i t-banan, sitter i bilköer i timtal varje dag, hetsar fram på exklusiva tvåhjulingar. Ger sig ut på "vandring" i elljusspåret, i nyinköpta vandringskängor och med GPSen i högsta hugg. Lagar saker med eltejp.

Sån vill man ju inte bli.

Särskilt eltejpslagningarna sticker i ögonen. Trodde inte det var sant första gången jag såg en fasttejpad backspegel! Men det dröjde inte innan jag förstod att det är så man lagar grejer här.

rost, vardå?

även en finare beamer får smaka tejp när olyckan varit framme


















Det värsta är, att det ofattbara hänt. För ett par veckor sedan gick jag, helt frivilligt, på konsert, tillsammans med 56 000 andra. Och idag...



plötsligt var skärmen tudelad. vad skulle jag ta mig till?

Åh nej!

Är jag en stockholmare nu?

vår i år!

Det tog sin tid i år, men när det väl hände så hände det snabbt. Jag menar våren alltså. Nu är den här, på riktigt! Från kala träd till knopp till den mest fantastiska ljusgröna nyans, den som är just nu. Storslaget! Och körsbärsblom, tulpaner, pingstliljor. Den pampiga magnolian vid kolonilotterna vid Drakenbergsparken. Man borde fota!

Vardagscykeln har fått sin vårrengöring, sina slicks och sex bars tryck. Det rullar lätt. Ännu lättare rullar lille Wille, racern, som också fått lufta sig ett par ggr nu. Till exempel cyklade vi till Uppsala förra helgen. Packade oss lätt med varsin ryggsäck och gav oss av. (Cykel är verkligen ett överlägset transportmedlet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade en cykel. Dö?).

Efter cykeldagarna är också bonnbrännan grundad, eller kanske snarare cementerad. Sitter antagligen resten av sommaren.

cyklist, javisst!

Knät håller ganska bra för cykling. Längsta turen hittills är sex mil. Det blev då något stelt på kvällen sedan. Men inte ont. Ont däremot efter joggpromenad häromdagen. Får väl låta bli det en stund till.

Nöter på med trista övningar i maskin. Men det går faktiskt ganska bra. Vä ben är lite svagare men balansen är god. Och, jodå, idag hade jag till och med riktigt roligt i gymmet. Det finns ju stakmaskin! Kettle- och bollavdelning! Trx-grej som man kan hänga upp sig i!

Stakmaskinen har jag varit riktigt frustrerad över, men nu börjar det ordna sig. Tänk själv, om man vet att man kan staka en km på fyra minuter "på riktigt", men så tar den kilometern nästan FEM minuter i apparaten? Va! Men. Idag gick det alltså något bättre. Elvahundra m på fem minuter. Fast jag fick kämpa för det! Pustade och frustade visst så till den grad att det roade medgymmarna - särskilt en hårig typ i brottartrikå och njurbälte. Jag var nog lite påverkad när jag raglade från maskinen. Men inte mer än att jag hann uppfatta hans stora smajl.

Ja så kan det vara.

Men nu har jag stirrat länge nog på denna skärm. Är det dags för tv-skärmen istället, en stund? Sen är det väl Kvällen. Redan..

skärmtid

Med påtvingade vilodagar så blir mycket tid framför datorn, tvn, telefonen. Är lite besviken för visst var det väl strålande vårväder utlovat? Så man kunnat sitta ute med ett korsord istället för härinne med datorn i knät. Man blir ju rätt trött på att stirra på den. Ändå svårt att låta bli.

Botaniserar i bloggar. Blir trött på bloggar. Det är så mycket egotripp. Det är väl kanske det som är grejen och hur svårt vore det egentligen att strunta i dem man inte gillar? Ändå dras jag dit. Måste ju kolla. Vad har de gjort sedan sist? Hur mycket har det sprungits? Hur många egobilder, hur mycket nya kläder? Mätt. Man blir mätt! Och deprimerad över sin egen kräftgång. Det är egentligen bara en blogg som har motsatt effekt, som gör mig pigg och glad! En vettig tjej som springer ovettigt mycket och presenterar det på ett värdigt sätt. Det är rock 'n' roll, på riktigt.

Botaniserar i tv-program också. Property ladder, diverse kockprogram och hemska real Houseviwes. Hu. (Men just som bloggarna, svåra att låta bli). Igår var det Mad Men-maraton. En trevlig bekantskap! Stillsam action och stiliga människor. Don Draper och hans kompanjoner. Joan, den sjukt kurviga receptionistan (fascinerande fysik, verkligen - ingen risk för nån löparblogg från det hållet). Men det var igår det.

Vad sänds på tv en vanlig måndag, då? McGyver! Haha, McGyver! Han var modern när jag gick i mellanstadiet men visst var han väl rätt töntig redan då? Han fick hålla på med sina experiment och sin silvertejp utan mig. Knight Rider var ju bättre. David Hasselhoff körde åtminstone en frän bil, en Pontiac TransAm (eller blandar jag ihop det med Nu blåser vi snuten?). Han var nog rätt töntig han med, han är ju David Hasselhoff. Men ändå! Den fullkomliga urballning kom väl något senare, eller va?

Men nu måste jag borsta tänderna. Ringa jobbet.

Cheerio, mates!

på Sophiahemmet

Nu har menisken snitsats till, och jag fick själv vara åskådare på första parkett. Artroskopi, det är fina grejer! Ett prydligt snitt här, ett prydligt snitt där, och från att ha sett rummets inredning på skärmen så dyker vi in i knät. Kamera, verktyg och en massa koksaltlösning. Jag och doktor och två syrror. Det är en värld av rosa och vitt och liksom forsande därinne. Nåt lite mer mörkrosa flyter förbi, en bloddroppe! kvittrar den syster som ser till att jag har det bra (den andra servar doktorn och bänder mitt ben hit och dit).

Man får en guidad tur; här har du femurs ledyta, slät och fin, tibia också, och det som skimrar i pärlemor är laterala menisken. Titta när jag trycker på den, så spänstig! Den där håller! Ja, riktigt fint. Ser ju ut som ett bra knä, det där. Men så kommer vi till medialsidan, och där ser man ju tydligt att det är en något som är trasigt. En flik fladdrar lös. Ganska stor flik med. Man klarar sig utan den fliken, säger doktorn och kör runt med den lilla dammsugande sågtandade manicken och klipsar och snitsar. Han skojar om att det är som att spela Pacman. Det är ju lustigt förstås.. men samtidigt bänder syster benet i koställning och det knakar och brakar och jag ser ju på skärmen att det måste bända lite till för att komma åt där det är som smalast. Nog brassar de på med koksaltet också för det spränger i hela knät. Jag blir alldeles kallsvettig. Syster lägger en hand på min axel och säger att det var bra jag kom för det där hade inte läkt av sig själv. Sedan drar hon en riktig skräckis om hur man gjorde förr i tiden. Man fläkte upp knät, tog bort hela menisken, sedan helbensgips i 6v... Kanske inte det mest pedagogiska storyn där och då, men vid det laget hade Pacman kommit åt den sista lösa "pluppen", mitt ben fick återgå till en mer normal ställning och jag kunde slappna av lite. Faktum är att ingreppet bara tog en knapp kvart. Vips så var sladdarna ute, doktorn försvann, systrarna städade upp och snart fick jag sätta mig upp och se hur knät såg ut på utsidan. Jag blev lätt chockad över att det var jättesvullet, fyrkantigt, och blodigt! Självklart att det skulle vara blodigt, det fattar ju vem som helst. Men jag hade ju inte sett nåt blod nästan alls på skärmen..?

Så var det i alla fall.

På kvällen och nästa morgon läcktes det koksalt under gurglande läten, riktigt obehagligt. Jag följde noga instruktionen om stillasittande/liggande och värktabletter var femte timme och när tabletterna tog slut igår morse väntade jag spänt på att det skulle börja smärta. Men det gjorde inte det! Fortfarande inte. Nu är jag ännu inne i den beordrade tvådygnsvilan, men imorn får vi se. Då får jag röra mig mer, se var den där smärtgränsen är.

Cykla borde ju funka snart i alla fall! Doktorn tyckte jag skulle skaffa SL-kort för denna månad men jag är skeptisk. Jävla ovärt att slänga ut massa pengar på t-bana (som man verkligen inte vill åka!). Å andra sidan ska man inte ta sig vatten över huvudet och riskera att paja något. Ja, jag ska boka tid hos en sjukgymnast som kan detta och lyssna noga på vad han eller hon säger. Alright!

Nu ska jag masa mig ur soffan och försöka fixa KÄK! Middagsgäster på väg!

vuxenlego

Sköna lediga dagar! Gott om tid att ägna sig åt sina hobbies. Vissa bygger lego. Andra pysslar i trädgården. Jag var hos föräldrarna och latade mig. Inget lego för mig men väl en massa skidåkning. Farsan, däremot, pysslade med nåt legoliknande. En gammal klockradio, var det visst. Alltid är det nåt projekt på gång. I garaget en jukebox och i hallen väntar en laptop. Service, vi behöver service! Han får ihop det mesta.






Han är väl ganska ensam i sitt slag. Vem orkar sätta sig in i hur saker funkar, vem bryr sig om att ens försöka? Laga? När det går att köpa nytt! Nä, just det. I vardagsrummet står en 50" tv, ny i mina ögon. Grannen hade bytt upp sig, kanalerna krånglade ju på den här. Vill du ha? Annars åker den på tippen!. Det där med tv-reparationer existerar visst knappt sedan plattv:s intåg.

Sjukt, hur det är. Om man tänker efter.
.
Dagens samhällskritik.
.
Nu är jag iaf tillbaks i Sthlm. Kändes mycket konstigt att imorse äta frukost och sedan sätta sig i solen med kaffekoppen, utan att ha åkt skidor först! Det hann liksom bli lite av en vana, de här fem-sex dagarna. Hoppa rätt i träningskläderna och snabba sig till spåret medan snön fortfarande är kall. Ingen trängsel och strålande sol. Efter några varv dyker fler ansikten upp och det är bara glada miner. Efter passet alltid någon som kommer fram och stri´r. Vad har du vallat med? Ett jävla glid du har! och Hôller femman fortfarande? Gemytligt!

Armbågarna som stakprotesterat ganska kraftigt efter Vasaloppet har hållits i schack med dips - superfunktionellt! Dipsa efter passet och dipsa före, och det går att staka på som vanligt. Mina triceps är som Popeyes nu (fast hans har halkat ned till underarmarna). Inte klokt ju. Mina små hönsarmar.

SISUfemman innan den smälte bort..

 

 Men nu ska jag ta en promenad!

/S

lov!

Skärtorsdagen inleder en veckas ledighet. Mycket ska hinnas. Imorn blir det rivstart redan vid 0625 för en snabb förflyttning i västerled. Om SJ håller måttet ska jag vara i Kil tre h senare och kanske man till och med hinner ut i Sisuspåret innan dagsmejan slår till? Vad vet jag.

Sedan är det födelsedagar och påsk som ska firas och kanske syrran behöver hjälp med flytten (eller var det redan klart?) och lite snick och snack. Träffa släkt och en och annan gammal kompis och sen fyller jag själv år. Fast innan dess har jag nog hunnit tillbaks till Sthlm.

Helgen därpå är det bal och tills dess ska väl kanske en sång komponeras och klänning provas (lyckades svärmor lägga ut den tillräckligt?). Det vore ju ändå häftigt att gå på finfest i en klänning uppsydd 1962, i Italien. Och de fina sidenpumpsen, som redan då kostade 280kr!

Idag var jag förresten snubblande nära att inhandla en annan typ av sko. Fischerpjäxor på Alewalds rea - just vad jag behöver! Tyvärr lyckades varken säljaren eller jag hitta mer än en högersko i min storlek, så det fick vara den här gången.

Annat som skett idag är att jag haft den gamla Falcodängan Jeanny på hjärnan. 1985 var jag åtta år och borde inte fattat så mycket tyska (refrängen är på engelska, versen på tyska), men att det handlade om något läskigt uppfattade jag, någon som försvunnit.. mord? Singelns konvolut; mörkt, regnigt, en övergiven sko.. Stackars Jeanny! Vad hände? Det var starkt. Särskilt förtjust var jag i det desperata vrålet mitt i låten.

Det är fortfarande ett fint vrål. Jag kollar upp låten. Jaha, ja just så var det, wo ist dein Schuh
Du hast ihn verloren, en tappad sko, ett utsmetat läppstift, en bortrövad Jeanny.. I Falcos biografi står det: "Jeanny" was a success but was banned from numerous radio stations due to its controversial lyrics, which could be interpreted as romanticizing of rape and murder. Fifan. Jävla Falco. Men låten tilltalar mig ännu. Vrålet allra mest.

Ja det var allt för idag. Nu är det grötdags! Och packdags.

/Pacman

helg igen!

på Källtorpssjön

Man har det för bra denna strålande vår! Sol och snö, varje dag. Man skidar på. Pjäxorna spricker i sömmarna och armbågarna gnäller. Men vad gör väl det? Mer, jag vill ha mer!


Så kommer man hem, uppfriskad till hundra. Duschar hett, äter gott, ser skidåkning på tv, tupplurar. Tur att det inte ringer på dörren alltför ofta när man travar runt i sina y-fronts. För fan.

Med knät går det inte så bra, men snart ska jag till ArtoClinic och någon ska kika in där med artroskop. Förhoppningsvis är det en lätt match att pilla bort det som skaver. Ja, det ska nog ordna sig. En vacker dag är jag på språng igen! Lagom till sommaren?

Och snart är det påsk. Jag tänker mig lite Värmland och mera skidåkning. Syrran har ju köpt finfina Fischer i år så har jag tur får jag nog sällskap med. Kylan, håll i dig!

Men nu väntar finmiddagen. Biff, potatis i klyftor och vin. Och imorn bitti, en tur till Ågesta. Varför ändra ett vinnande koncept?

Go´kväll.

Ps. Vi var på bio förra helgen och blev inte besvikna. Django unchained. Go see!

jobbväg

Det våras. Ljuset. Dagsmejan. Bästa årstiden!

Vägen till jobbet bjuder särskilt granna vyer dessa kylslagna morgonar. Och eftermiddagar! Ännu är det också lugnt på cykelbanorna, ingen hets och stress. Om en månad blir det andra bullar. Det har väl sin charm, det med, men fri väg! Klart trevligare. 

pimpelfiske på Riddarfjärden

 

Igår var det pimpelgubben. Så nära kanten! Imorse, två skridskoåkare. Kanske ännu längre ut. Såg ut som om de tänkte pröva sig på den nattgamla hinnan. Antagligen visste de vad de höll på med, jag stannade inte för att kolla. 

 

Årstaviken i eftermiddagssol

 Det bästa med jobbvägen är att den erbjuder både storstadspuls och mer rural feeling. Och en del kupering. Tänk när jag cyklade mellan Varberg och Tvååker varje dag, det var nåt annat det. Platt-platt-platt.. och motvind! Det här är klart roligare. 

 

Annat som är roligt är att åka skidor. Dock inte så vidare med snö kvar, och det som finns är som betong. Nåja. Betongsnö kan vara ok det med. Fort går det ju iaf. Imorn försöker vi leta upp ett spår! Det har blivit smått hysteriskt det här med skidåkandet för mig, men så är det när man har ont i knät. Skida på längden, och cykla, det är det som funkar, och man hoppar ju nästan ur skinnet när man inte gör vare sig det ena eller det andra.  

lyckligt omedveten om min kobenthet

 Ja men tjena, då!   

lördag och lite naket

Väntar på middag och vad passar väl bättre än att skriva en rad eller två? Det är melodifestival på tvn men den verkar klara sig utan mig. Puh.

Första helgen på länge med helt fria dagar. Inget inbokat. Man skulle sova så länge man ville och bara ha det gôtt. Alltså vaknade jag 07:15. Inte för att det är nåt fel med det, solen sken ju in, och jag var pigg. Det liknar vår minsann!

Så medan Lars sov bakruset av sig (somliga var ute igår..!) blev det frukost och starta bulldeg. Men det fina vädret ute - man borde ju åka skidor.. Såg dock mörkt ut på skidspår.se, vill man ha bra spår nu så är det visst konstsnöanläggningarna som gäller. Det är ju så meckigt.

Så när Lars piggnat till fick det bli skridskor istället!

Källtorpssjön 

Ja det är ju sådär att åka skridskor. Som med allt annat, inte särskilt kul när man suger på det. Men solen sken ju!

Väl hemma fick jag mess av Lena som tyckte jag skulle hänka till Farsta för lite Kissis&Svettis. Jag är inte vidare förjust i F&S men L lovade cirkelpass med bra ledare. Och det var riktigt bra faktiskt. Plus att stället var riktigt fräscht - ingen unken lukt alls! Ja det var inte fel. En extra cykeltur skadar ju aldrig heller i solskenet, även om vinden var bitande kall.

Vad har hänt mer idag då? Jo svärmor skickade en bild på sin fina aftonklänning från sjuttiotalet, hon vet att jag är på jakt efter en lånestass till en bal i april. Midjemått 64, ja det är väl inga problem. Är det nånstans jag är smal så är det om midjan! Lars hämtade måttbandet. 70cm! Vad i helvete! (Kan det ha med dagens bullintag att göra? Sex stycken, är det för mycket?).

Och sedan har vi tagit varsin whisky och ätit marsipan och lyssnat på lite garagerock och Iggy, sånt som får Lars att dansa. Han är en riktig vilde och kan få den suraste att dra på smilbanden med sin dans. Iggy är nog förresten en idol både musikaliskt och utseendemässigt. Jag tycker mig se en viss likhet, eller vad säger ni? Skinn och ben! Fast jag föreställer mig att Iggy är typ tre dm kortare och ganska mycket lättare. Och så har han väl andra sätt att plåga sig på än att staka sig fram i 90 km eller springa långt i hopplös bergsterräng.



Lars. almost knocks himself out

 Men nu är visst maten klar. Biff, klyftpotatis och vin! Man har det för bra.

post Vasa

Så var det klart. Hur kan en helg, en dag, passera så snabbt? Går det extra fort när man sett fram mycket emot något? Jag tror det.

Lördagen var grådask, plusgrader och vind. Tilltagande vind. Storm. MeteorologPia stod i mässan och pratade väder. Hela tältet höll på att lyfta, ljusramper och tv-skärmar gungade, men hon var lugnet själv. Ja, man blir nästan lite sjösjuk när man står här, men vinden mojnar till midnatt. Arrangörerna ger sig då ut och rensar, och spåren har gott om tid att frysa ihop. Snabbt före kommer det bli! Och solsken! Ja, men det lät ju lovande.

För även om förnuftet sagt att en fin tid skulle vara omöjlig från led 8, så hoppades man ju. Under sju timmar? Med många mils skidåkning i ryggen, och stakningen som lossnat mer och mer. De nya, hårdare stavarna. Isfört! myste jag. Hoppet växte.

Så söndag natt, uppstigning 03:00, på bussen mot Berga by en trekvart senare. Omkring 5:30 var vi framme och då var det bara till att ställa sig i kö. Till fållorna. Ja, det var kö till alla fållor, även till min, långt där långt bak. Jag hade inte riktigt förstått hur många 15 000 personer är (det är jävligt många, vet jag nu). Så la man in skidorna på ett smart ställe, bredvid en trevlig gubbe, och gick ut för att söka upp Lars som köat till fålla nr3. Så åt man lite smörgås och ägg och så stod man i kö igen, nu till bajamaja. Sedan av med överdragskläder och in i fållan och söka upp det smarta stället (tur jag parkerat bredvid trevlig gubbe, annars hade jag aldrig återfunnit skidorna). Ja, så stod man där och pratade och sedan var det nån som sa, nu har nog starten gått! och jodå, nog rörde det sig därframme. Men inte där bak hos oss.

För det var kö. Det stod still, eller i varje fall så gott som. Så när vi äntligen tog oss upp på myrarna, och man skulle få känna på de hårda fina spåren, ja, då hände absolut ingenting. Det gled inte alls. Det var mjukt och trögt, fastnade i skidorna. Usla spår! Och kö.

Var det såhär det skulle bli? Var det såhär sakta det skulle gå? Jag blev missmodig och dippade direkt. Jävligt hungrig dessutom.

Men efter ett par kontroller med sportdryck och blåbär gaskade jag upp mig. Solen sken ju! Stundvis gav också vinden en skjuts. Man började zickzacka sig fram. Inte kan man bara ge upp så där! Det är kraft i den där stakningen! skrek en skotergubbe till mig och plötsligt kändes det ännu bättre. Fast klockan ville jag inte kolla på.

Inte förrän 45km-passeringen. 4:10. Var det så illa? Missmodig igen. Men funderade, omvärderade. Under åtta timmar, fick jag vara nöjd med.

Och resterande halva blev ändå trevlig, trots många sura miner i spåret. Det var ju kö, som sagt, och när man skulle om var det till att köra emellan eller på sidan av. Inte alltid poppis. Ibland helt omöjligt. Men här och där fanns någon trevlig att växla nåt ord med, bitvis fanns också någon bra rygg att hänga på.

Så närmade man sig mål och hade för omväxlings skull kraft kvar. Bara staka på! När det var några hundra meter kvar gick speakergubbarna på om Anja Pärson och vilken prestation ochochoch, och jag bara undrade varför de skulle snacka om henne, när jag var på väg in? Menar de att riktiga Anja P är här? FÖRE MIG? Och minsann, låg hon inte där och gjorde "sälen" just när jag gled över mållinjen? Jojo. Ja det var ju faktiskt imponerande. Anja P! Nog för att hon är en skiddrottning.. men på tvären? BRA GJORT ANJA! sa jag och hon tittade upp och log. Fast nog undrade jag. Hur var det möjligt?

Ja, tiden då, den blev under åtta med liten marginal. Inte vad jag önskat. Extra surt när käre maken gjort en superprestation och gått i mål 2½h tidigare. Medaljtid! Jag ville ju också göra bra. Lite bra, i alla fall.

Split	Klockan	Tid	Sträcktid	min/ km	km/h	Plac.
Smågan	09:31:32	01:31:32	01:31:33	08:20	7.21	874
Mångsbodarna	10:30:02	02:30:02	58:30	04:30	13.34	716
Risberg	11:22:26	03:22:26	52:24	04:46	12.60	667
Evertsberg	12:23:20	04:23:20	01:00:54	05:05	11.82	565
Oxberg	13:31:44	05:31:44	01:08:24	04:34	13.16	529
Hökberg	14:19:20	06:19:20	47:36	05:18	11.35	495
Eldris	15:07:40	07:07:40	48:20	04:51	12.41	462
Mål	15:49:11	07:49:11	41:31	04:37	13.01	443

Försöker glädja mig åt plockade placeringar och det vackra vädret. Och det känns också lite bättre nu när jag vet att Anja P startade i led fyra.

Och trots första tanken som var aldrig mer, så har jag nu börjat fundera. Hur snabbt behöver jag åka Mattila eller Lindman nästa år för att klara grupp 6? Ja, vi får se.

Men nu, wokdags!

sista chansen

Trappa ned, ta det lugnt, återhämta sig. Det är väl sådant som gäller inför en stor kraftansträngning såsom Vasaloppet. Men vilandet är en konst! Man har ju känslan av att förkylningar gärna kryper på om man tar det alltför lugnt. Lagom till semestern och sånt.

Det är också svårt att låta skidorna stå när det varje dag känns som om det är sista chansen för denna säsong. Det töar ju nåt så djävulskt! Nu har det skidats tors-fre-sön-må-tis och sista chansen, ja, det var nog den jag knep igår. Så nu blir det väl ändå lite vila. Bra för högerarmen som är riktigt stakirriterad. Och för Lars fotknöl som fått pjäxallergi, eller nåt sånt. 

Töa lär det förresten göra även i Dalarna. Sex plus, liksom?! Kommer det alls finnas någon snö på söndag? Och hur fasen ska den hålla för 15 000 pers? Jag fattar det inte.

Fattar inte heller hur man ska ta sig fram bland denna hord av människor. Jag är fånigt rädd för andra åkare och vad de hittar på i spåret. Inte litar jag på nån! Vill helst ha helt fritt både framför och bakom innan jag står på i någon backe.

Ja, ni hör. Sju-åtta timmars terapi har jag framför mig.

Men dåså. Ses på andra sidan!

på skidor genom landet..

Vinter är trevligt och bra. Man åker skidor, mest varje dag. Man kladdar med valla och funderar över teknik. Man går med i en klubb, bara för att få åka tävlingsklass. Inte för att jag är nån skidåkare på riktigt. Men ändå! Bättre blir det ju, för varje tur. Nuförtiden åker jag iaf fortare än jag springer. :-)

För några helger sedan fick jag låna syrrans tjejpimpade Kurt för en tur till Mattila och deras skidmaraton. Det var första gången jag var så långt nordväst i Värmland och landskapet var verkligen fascinerande, fullt av skogsklädda knallar av varierande (imponerade!) storlek. Fantastiskt. Dystrare var det att se så många gårdar och fina gamla hus i förfall. Avfolkningsbygd.

Fint. Men nervöst. Inte blev det bättre när man kom fram och testade skidorna, inget glid alls! och såg alla norrbaggar och skidtuffa värmlänningar i tävlingsdress och med egna vallastationer bredvid starten. Men sedan, ett dassbesök och en titt på stackarn som värmde sportdryck, och jag bestämde mig för att skärpa till mig. Bara att göra så gott man kan!

 

in i dimman

Så det gjorde jag. Och det gick helt ok. Jag var långt efter de riktigt duktiga tjejerna, men så himla många riktigt duktiga var det ju inte. Det blev en sjätteplats.

Såntdär ger ju mersmak. Och smittar!

Så helgen efter blev det en tur till Gimo i Uppland. 30 respektive 50km Lindmanslopp för mig och Lars. Det var DM så där var vi verkligen outsiders där vi stod vid bagageluckan och höftade till med lite blå swix för fäste. Utan vare sig tävlingsdräkt eller vallaställ. Gubben i bilen intill skakade på huvudet. Blått? Det är ju bara -2!

Spåren visade sig vara riktigt lösa och glidet var uselt även denna gång. Men nervositeten var inte så farlig. Det är ju bara att göra så gott man kan!


team rockskiers?

Så det gjorde vi. Och det blev ju rätt bra det med. Lars tia av ganska många gubbar, och jag femma av inte så många tjejer (åtta..). Jamenvadfan. Kul var det!

Denna helg slö-töåks det bara hemma i Nackareservatet. Men kanske vi hittar på någon mer spännande utflykt innan säsongen är över?

Vi får se!











Missa förresten inte detta klipp.. Mycket nöje!  



sköna söndag

Har tänkt skriva nåt smart hela veckan men inte haft tid. Så när man plötsligt har tid, har man inget att skriva om. Var tog inspirationen vägen?

Vet i fan.

Nåt ska jag iaf säga om skidåkning! I jul fick jag av tomten Lars ett par längre stavar och om det är tack vare dem eller tack vare ett plötsligt teknikframsteg kan man aldrig så noga veta. Men fortare går det! Sånt är trevligt. Får väl erkänna också att poletten till slut föll ner vad gäller stakning med frånskjut. På riktigt har jag tänkt att den där lilla benfjutten var mest för syns skull.. Ja så är det med mig. Lite småtrög. :-)

Igår åkte vi i Ågesta. Där fanns en fantastiskt fin skogsslinga! Och ett långt golfbanespår. Enda felet med Ågesta är att man behöver bil för att ta sig dit. Jaja. Man får vara glad för det man har. Det finns ju spår i princip utanför porten här, de är bara i lite risigt skick.

Avslutar med en bild från brorsans födelsedag. Tror detta överraskningsparty kommer hålla status som Årets Fest ett bra tag. Kanske rent av hela året?

Ha det gôtt!

..höften får den rätta darren när det rungar i gitarren...

roadtrip

Sitter på fik i Östersund, suger på en kopp kaffe o roar mig med blogg från mobil för första gången. Tar lite tid!

Lars är på möte. Under helgen tänker vi oss några skidmil, och så träffa Eskil förstås, Lars stora kille. Haken är bara att det är så kallt! -22 just nu. Så näsborrarna vill frysa ihop. Man är inte van, ju. Så om vi inte är tbx i stan på måndag morgon så vet ni. Vi har frusit ihjäl i skidspåret!

Hade funderingar på att boka tekniklektion, för längdåkning alltså, för både mig o Lars. Det är ju ingen av oss som tar sig fram med någon vidare grace (även om det, iaf för Lars, kan gå rätt fort!). Det hade varit intressant. Man vet redan att man knäar för mycket, har för dåligt frånskjut och missar att utnyttja glidet.. Men vad man gör åt det? Ja inte vet jag. Jag vet bara att jag just nu fryser vid blotta tanken på kurs utomhus. Ska man ut i denna temp är det nog bäst att hasa i sin vanliga, oekonomiska stajl - man får iaf upp värmen. :)

Det är trevligt att bila fram genom landet. Bortsett från att vi denna gång fick en onödigt stor (+slö och bränsletörstig!) skitFord, så har det bara varit trevligt. Vi sov i Sundsvall inatt, på Södra Stadsberget, vilket faktiskt var ett riktigt BERG! Mycket trevligt. Och idag, fantastisk rosa morgonhimmel över E14s snöklädda vyer. Här skulle man bo! Eller?

Sen har jag lite att berätta från förra helgens festligheter.. Men det får bli senare.

Tjings!

loj

Det är svårt, när man inte kan röra sig som man är van. Framför allt Lars brukar vara rätt snabb på att deprimera sig när den vanliga veckospringdosen uteblir. Men jag får säga att vi klarat det riktigt bra denna höst och vinter. Jag har inte alls blivit galen. Inte han heller.

Bara väldigt loj. Och uppgiven.

Vi har ju haft annat att tänka på också.

Men det är det som är Livet, förstås. Saker går upp och ned. Plötsligt springer man igen, som om inget hänt! Man längtar efter den dagen. Ut och lufta sig! Bli svettig och gôrig. Ta en såndär riktigt skön dusch och äta när man är sådär riktigt hungrig. Allt liksom höjer sig ett snäpp, efter en springtur. Det vet alla inbitna.

Och nu väntar middag här, kreolsk gryta. Det blir gott. Men inte lika gott som efter Spring.

.

2012 - det blev som det blev

2012 var ett trevligt år, man kan inte säga annat. Men på sportfronten blev väl det sisådär. Jag hade ju planerat ett och annat, sånt jag inbillat mig skulle vara uppnåeligt. Det skulle bli mera spring och det skulle bli snabbare spring och framför allt så skulle det bli en silvermedalj i Lidingöloppet!

Av allt det där blev intet. Ja, jag sprang rätt långt, förstås, ända till augusti när häck och hamstrings satte stopp. Men fort gick det inte och någon start i Lidingö kom inte på fråga. Sedan tillkom en meniskskada. Plus nån form av främre knäsmärta i andra knät efter att jag stått på näsan, på självaste julafton.

Ja, det blev som det blev, helt enkelt. Och vad tjänar det till att älta?

Det var ju ett bra år ändå. Och "sportiga" höjdpunkter blev det, ett par, under årets första halva. Jag fick ju chans att prova Lars paradgren; bergslöpning. Två gånger till och med, i fantastiska Frankrike! Aldrig kommer jag bli så vidare värst inom detta (heller), men kul var det! Med ardennerben och lite envishet kommer man i alla fall rätt snabbt uppför. Och jag fattar verkligen varför folk blir så bitna.. Så mycket roligare än att nöta mil efter mil på platt asfalt!

För 2013 blir det inga löften. En anmälan till Axa Fjällmaras "öppet spår"-variant kastades in på impuls, så man hoppas förstås att det kommer funka att springa igen. Det är ju ett tag kvar.

Och så hade jag hoppats på snön. Åka längd funkar rätt bra, och efter några dar i Långberget vill man bara ha mer!  Men så for man därifrån och det enda som nu påminner om snö och avverkade kilometrar är en vag träningsvärk i häck och triceps. I Sthlm finns bara barmark och is varvat med en och annan skitig driva. Sorgligt.

vy över Fryken

Det var väl ungefär det jag hade att säg, för nu.

Tja!