sista chansen

Trappa ned, ta det lugnt, återhämta sig. Det är väl sådant som gäller inför en stor kraftansträngning såsom Vasaloppet. Men vilandet är en konst! Man har ju känslan av att förkylningar gärna kryper på om man tar det alltför lugnt. Lagom till semestern och sånt.

Det är också svårt att låta skidorna stå när det varje dag känns som om det är sista chansen för denna säsong. Det töar ju nåt så djävulskt! Nu har det skidats tors-fre-sön-må-tis och sista chansen, ja, det var nog den jag knep igår. Så nu blir det väl ändå lite vila. Bra för högerarmen som är riktigt stakirriterad. Och för Lars fotknöl som fått pjäxallergi, eller nåt sånt. 

Töa lär det förresten göra även i Dalarna. Sex plus, liksom?! Kommer det alls finnas någon snö på söndag? Och hur fasen ska den hålla för 15 000 pers? Jag fattar det inte.

Fattar inte heller hur man ska ta sig fram bland denna hord av människor. Jag är fånigt rädd för andra åkare och vad de hittar på i spåret. Inte litar jag på nån! Vill helst ha helt fritt både framför och bakom innan jag står på i någon backe.

Ja, ni hör. Sju-åtta timmars terapi har jag framför mig.

Men dåså. Ses på andra sidan!