Stockholmssyndrom del 2

Ensam-hemma-helg. Hade planer på att uträtta tråkiga men nyttiga saker såsom garderobsröj. Det blev inte så mycket av de där planerna. Vädret var för fint! Har badat och solat istället. Tittat på triathleter på stan, varit ute och cyklat. Sprungit. Varit med en kompis på Nordic Military-prova på. Målat byrå.

Jag har nya cykelbyxor, något proffsigare än de gamla, och visst borde de göra mig lite snabbare? Inte? Alltså, jag har försökt nu några gånger att försöka spränga 30km/h-snittet på min vanliga runda, utan draghjälp då. Det går ganska dåligt. Förra veckan hade jag i alla fall ett hyfsat försök när de första tre milen gick på 59 minuter. Sedan ballade det ur. Idag ballade det ur från början. Mjölksyran kom liksom innan jag börjat flåsa, skittråkigt för förra veckan var känslan en helt annan. Jag kunde ta i så jag lungorna stod som ett spjäll, ja så kändes det i alla fall. Kan man skylla på militärträningen?


Ja för hur var den där träningen egentligen? Jo, den hade sina ljuspunkter. Mycket parövningar som var roliga (inte särskilt troligt att jag skulle brottas med en indisk man om det inte var för att jag gått på det där passet ;-). Men ledarstilen med gap och kax, till kängor och kammobyxor? Nja. Höggljudd peppning är en sak, men att gå på med om vilket lag som är snyggast och starkast och lite bättre än de andra..? Hånet mot mannen som jag brottade ned? Visst, det är en jargong, och den får man tåla om man ger sig in i det. Så jag kommer inte ge mig in i det. No NMT for me. Det vart bara för mycket. Sedan blir jag väl extra anti då denna stil påminner om patetiska personer jag känt tidigare i livet.

Träningsvärk blev det i alla fall. Tackar vi för!

När jag rörde mig i kvarteren häromkring fick jag också syn på lite nya tejpobjekt. Nu var det de röda fordonens tur!



stackars lilla moppe

Ja det var den inte så jättespännande hemmahelgen. Därför får jag avsluta med lite skryt över min käre man som haft en slitsam men framgångsrik helg i trakten av Abisko. Fan vad de kan! Nu hoppas jag bara att SAS får hem dem någon gång. Planet skulle lyft 12.45 men det är många timmar sedan nu. Nu tror jag i alla fall att de är på väg!

rapport från Vålådalen

Förra helgen var vi i Köpenhamn, 65mil söderut. Denna helg gick färden 65mil norrut, till Vålådalens fjällstation. Mycket farande, alltså, och ni kan inte ana hur skönt det var att komma hem och sova i sin egen säng inatt... Mm!

Men nu var det Vålå det skulle det handla om. Fjällmaraton stod för dörren för Lars och Jonas, och Korta banan för mig. Jag hade inte sprungit något lopp sedan Champsaurin förra året och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Men från att ha börjat med väldigt blygsamma förhoppningar hade ribban höjts ordentligt innan start (Lars pepp eller min egen hjärnas påhitt?). 13km, det är ju inte mycket. Stora delar av stigen skulle vara lättsprungen. Jag har ju sprungit Ursviks extremebana i under femfart, för fan! (Att det är två år sedan och banan består till hälften av väldigt oextremt elljusspår, det är en annan femma...). Korta banan skulle nog klaras av på 75 minuter! Med marginal?

Starten gick! Väg/skogsväg en bit. En hängbro där var alla var tvungen att gå (den kom i väldig gungning). Sedan, stig! Norrländskt lättsprungen, får man väl säga. Inte alls lättsprungen i mitt tycke. Sten, rötter, lera, växlat med smala, hala spänger. Segt uppför. En balansakt! Jag kunde inte lyfta blicken förrän vid banans enda gångbrant.

Blanktjärns smaragdglitter

Halvvägs. 40 min, huja! Inget vidare. Men nu skulle det vända nedåt, och stigen blir snällare, sa killarna vid vätskan. Andra halvan på 35 kanske inte omöjligt ändå? (Konstigt hur många tankar som hinner snurra, och hur det växlar mellan hopp och förtvivlan, även i ett såhär kort lopp?).

Fast så värst mycket lättare blev det inte med den där stigen. Och jag började bli trött. Passerade visserligen några, men när jag kikade på klockan fattade jag snart att 75 inte skulle gå. Så då tänkte jag 78, ett tag. 78, låter bra! Så var vi tillbaks vid hängbron. Bara väg kvar! Man kan springa på! Men tiden tickade. Och visst var det längre än 400m kvar efter 13-skylten? 78 min var kört.

Det blev 80 minuter.

Men när det landat lite är jag rätt nöjd. Det är idag fyra mån sedan knäoperationen. Jag har inte kommit upp i några springmängder än och bara sprungit en hel mil EN gång inför loppet. Fartträning=noll, och väldigt lite småstig. Så, sexminutersfart och 19 plats, ja, det kunde helt klart gått sämre!

Grattis till mig!

Men Lars då? Och Jonas? Jag tog ett snabbt dopp i badtunnan och sedan ut och vänta in dem vid sista kilometerpasseringen. I skön sol och med omgivningarna fulla av snacks. Och träningsmöjligheter. :-)