snyggt kaffe

Skiktad blev den, kvällens cappuccino. God. Och lite extra snygg.

Inte snyggare, men ännu godare, var nog apelsinerna. Färskpressad juice, finns det nåt bättre? Skulle kunna bälga flera glas!

Absolut inte snyggast, men godast av allt; JOGG! Hade nu vilat så länge så hela kroppen gått i strejk. Tung och trött. Känning av ryggskott och smärtsamt strama bakben. Men, nåt hände, redan när jag klev i träningskläderna. Springhållning! Sprittande ben! Växte nog ett par cm på kuppen.

Så, ut i friska kvällen, ut i skogen. Visst lättar det i ryggen, direkt? Och benen, lite mjukare? Lätt! Som en fjäder! Stora jag.

Rena healingen. Jogghealing!

Imorn blir det mera.

let's dance

Segdragen förkylning, detta. Det går lite upp, lite ned. I lördagskväll spratt det till benen, försökte mig till och på lite street á la -02.. hade glömt det mesta men rätt kul var det ändå. Pigg! Fast på natten; huvet klart för explosion (var det samma natt jag drömde om självmordsbombare?). Nåt fel. Bihålorna verkar fulla. Äckligt.

Idag slirade jag mig iaf iväg till jobbet. Uträttat en hel del, faktiskt! Bara ett par dar till nu, sen så. Lov! Och nu, vitt, fint, men ännu för milt. Men hoppet finns: skidor på lovet! Yeah!

I alla fall.

Har snart läst klart Life-boken (om Keith Richards). En självgod och tjatig typ, verkar det.. men vilken talang! Och vilket liv. Snacka om att ha varit med - om typ allt! Klart intressant.

Men nu gidder jeg ikke mer.

normaltillstånd?

Nu har jag varit förkyld en vecka. Det där med att träna känns avlägset. Har jag någonsin sprungit? Tror inte det. Bara att cykla Västerbron tar på krafterna - luften räcker liksom inte till. Idag är jag hemma.

Sitter i soffan och filosoferar. Lite tv. Kirschsteiger-pyssel i fyran, Falcon Crest på kanal 9. Brittiska husköpare på åttan. Ganska tråkigt. Kanske jag ska meka ihop nya bokhyllan? Städa lite? Sätta en pepparkaksdeg?

Kanske lite deg ändå. I min juliga sjuklingsoutfit.
.

På träningssajten har jag sett att folk börjat skissa inför för kommande år. Träningsupplägg och planerade lopp. Själv vill jag mest hålla ihop och kunna springa över huvud taget. Inte vara jävla sjuk och ha ont i fötterna.

Sedan inser jag att jag är anmäld till ett tremilalopp, redan i april. Snacka om nåt att bita i. Artonhundra höjdmetrar och bökig terräng, inte alls min cup of tea. Jag har ju stora problem bara på Ursviksspåret, och hur extremt är det? Not at all.

Så, även jag måste planera upp mig. Se till att få ihop mil, många. Och backar långa. Lära att springa på nedför, även i stenskravel. Tur vi bor granne med en slalombacke. Inte är den lång, men åtminstone lite brant!
Men först, bli frisk!

gabba hey, Friday?

Inget gabba-hey, idag. Bara gnäll och elände. Whisky och kaffe, för att kurera halsont. Min L, däremot, var smart nog att klara av förkylningen under veckan, således varit ute och rastat Garmin. Jag är avis.

Men lite gabba, över vädret imorse! Genomdränkt på några få minuter. Händer och knän, frys! Men härligt. Sjöng för mig själv i sadeln, vind i ryggen. Inte alls halt, som igår. Uppför Welanders, nästan framme, armarna mot himlen, enorma, blöttunga snöflingor, miljontals! Mäktigt.

Fan vad de missar, de som trängs i t-banan.

.

Gitarrkursen är slut. Men jag övar på. Skalövningar fick vi, att pyssla med under jul. Snart är jag bättre på gitarr än på piano. Skrämmande! (Tog ju ändå lektioner för en riktig Fûhrer, i tio år).

.

Förresten blev jag alldeles nedtryckt i skorna av jävla På Spåret förut. Cane toad och Brown snake! ropade jag, äntligen lite australiensiska djurfrågor,(geografi och Nobelpristagare är mera Lars område). Men då säger programledarna att det rätta svaret är AGAPADDA och.. och.. ja vadfandenukalladeden. Det såg iaf ut som en brown snake. Den var ju... brun.. och stor?

Ja det är tur man slipper vara med i sådana program och förnedra sig.

Men nu har jag suttit här för länge. Höfterna gör ont.

/S

how would u like to suck my balls?

Eftersom jag ännu inte lärt mig länka direkt eller embedda eller vad det nu heter.. så får ni detta stycke fredagsunderhållning på gammaldags vis. Hoppas ni orkar med ett extra klick, det är värt det! http://www.youtube.com/embed/Fkx8Jyrf6bk

Rätt passade för en sugig fredag som denna, eller va?

Jahapp. Ni andra har säkert en perfekt dag. Men eftersom jag som vanligt mest tänker på mig själv så tycker jag också lite synd om mig själv. Jobb till sent, sedan tvätt, och nu jobbsöknad. Jävligt vad energikrävande det är att söka jobb. Jag hann inte ens ut och kuta.

Nu är jag klar och tänkte sitta framför tvn. Men det är rätt sugigt på tvn med. Kevin Costner springer omkring och larvar sig, klädd i jutesäck. Känns skönt att jag inte uppskattade denna film ens 1991, då var jag ändå fjortis på riktigt, och rätt dum i huvet med.

Apropå film så hyrde vi igår Melancholia. Det var ju också en lustig historia. Koko brud som effektivt gör sig av med sin make på själva bröllopsnatten. Sedan eskalerar det hela och hon blir ännu mer koko, ja, helt apatisk faktiskt. Ända tills melakoliplaneten närmar sig, vill säga. För då blir hon normal, medan alla andra ballar ur. Sedan krockar planeterna och alla dör.

Det är härligt med filmer som ger något. Sånt man bär med sig länge.

- Eric, did u just say the f-word?
- Jew..?

God natt!

lördagsnöje

Fantiskt fin lördag, det var. Klarblå himmel, sex-åtta grader. I november! Sinnsykt. Vi roade oss på olika håll. Lars i Hammarbybacken, jag i Lill-Jansskogen. I Hammarbybacken ordnades ett psychomarathon (eller vad sägs om 23¤uppför denna korta men branta kulle?), i Lill-Jans var det Tömilen och Snöfemman. Lars start gick redan 0900 så jag hann ut och heja en sväng innan det var dags för mig att dra mot KTH. Det var inte värst många dårar som ställt upp i detta "Alpin-maraton", tjugofem kanske, varav tre tjejer. Många såg rätt springovana ut. Många, vet jag nu, gick inte heller i mål (hur vågar man ställa upp?). Lars tuffade på i vanlig ordning. Du ser pigg ut! sa jag. Ja-a, jag leder! Trevligt. Så hade han väl också en femton varv kvar.
Jag hoppade på tuben norrut. Gick till efteranmälan i KTH-hallen, vilade lite. Sträckte ut mig på golvet en stund, spelade spel på telefonen och kikade på löpare av olika slag. Underhållande. Särskilt en liten man med idoga töjövningar och blandade småhopp, en hel timme före start. Han kände sig stärkt av alla blickar, proffsig! Det var uppenbart. Så han tog hela serien en gång till. Och igen. Hade han några krafter kvar sen?

Sedan, toakö, uppvärmning, av med överflödiga kläder. Och start! Ca 300pers var vi, som gav oss ut på milbanan. Förresten var det en 5km-bana som man körde två varv. Jag gillade två-varv-grejen. Och kuperingen. Stigarna, även om de var lövleriga. Det enda jag inte gillade var tvära svängar, som det fanns många av. Riktiga hårnålskurvor, där det blev trängsel, iaf på första varvet. Runt varvning hade jag det jobbigt. Klockan visade 22:50. Som väntat, ingen superfart. Men hålla ihop det, måste hålla ihop - inte tvärdö som i Finalloppet! Och faktiskt, lite uppför och en lång nedför, krafterna återvände. Ryggarna omkring försvann inte i fjärran, jag hängde med! Plötsligt bara en km kvar, och jag visste ju, en liten uppförsknix, sedan ned-ned-ned, ända till mål! Bättre upplägg finns knappt för mig, som inte kan spurta. Vroooom nedför branten, och sedan rulla på, försöka hänga med gänget runtomkring. Nå, nu var det bara killar runtom och alla gjorde en H16-spurt sista hundra metrarna (varpå det blev helt tomt runt mig). Men tills dess var jag med! Sådetså.

Resultatet? 46:00 och tionde dam. Inte mitt livs bästa mil men klart en av de trevligare! En god känsla, lite gensvar från kroppen. Positiva tankar! Skönt.

Väl hemma hade Lars just kommit innanför dörren. Efter 3:59:00 i Hammarbybacken hade han korats till segrare - nästan! En annan snubbe kom nämligen och hävdade annat. God knows vem som hade rätt, bara att konstatera att det inte är helt enkelt att hålla koll på 22 varv!

Hur som helst så var skumbad, kall öl och chips precis rätt för oss båda efter dessa aktiviteter. Mm!

Och nu ôrker jag fanimej inte skriva mer.

Psssssst.

sukkerkald

Alla som följt Drengene fra Angora och deras egen Tour de France vet vad det innebär, att gå sukkerkald. Henning på Alp d'Huez, i vägkanten efter sexti meter, totalt dränerad på energi. Nu är det förstås inte så många här som känner till Drengene, men ett bra ord är det! Användbart, ibland. Sukkerkald. I eftermiddags hände det mig. Det var hemskt jobbigt att cykla med spagettiben. Backarna på slutet. Urk.

Men nu har jag kurerat mig, riktigt bra. Kaffe, bullar, innan dess även smörgås, vila. Ingen träning idag. Nöjer mig med att vinka av min hunchback husband som ska ut på skogsluff, mest för att testa lampan inför helgens Rogaine. Det är nog fint i skogen idag. En fantastisk fullmåne! Lite svalare. Förhoppningsvis blir det höst på riktigt snart. Med kyla! Igår kväll, intervaller på egen hand, på skogsslingan. Många var ute och joggade. De trodde det var höst på riktigt. Mössor, vantar, fladdriga Dobsomdressar. Svettigt! Men intervallerna då? Jo, vanliga 4¤1000, ganska ok med tanke på att jag var själv (med Larsdrag går det snabbare!). Tre stycken på 4:15, en på 4:21. Men nästa gång får det bli någonting på slätt underlag, behöver lära mig hur man springer fort. Jag kan liksom inte.

Det blir nästa vecka. Imorgon räknar jag med tidigt till-jobbet-jogg. På lördag kanske något längre pass, eller BIM med Lena? Vi får se.

/S

run, girls, run!

Nyss hemkommen från Göteborg. Trött, träningsvärkig och lätt illamående efter tågresa i 35gradig kupé (SJ SJ gamle vän..). Men Göteborg var trevligt, förstås!

Jag och kompisar M och C hade bestämt oss för en tur till Skatås och Finalloppet, så däråt styrdes kosan på lördag morgon. L - hon med magen - transporterade oss förnämligt i sin guldVolvo och agerade fanclub hela förmiddan. Cheerio!

I Skatås har jag aldrig varit innan, där var fint! Trevlig motionscentral, fina springspår. Jag och C skulle springa 10km-klassen, M 5km-klassen. Jag kände mig inte särskilt upplagd. Springa! Idag?! Jag? Bakbenet stelt och knappt hade jag sovit (många Ventolineinhalationer pga Mallens katt!). Jaja. En mil, det klarar man ju. Det tar väl inte ens trekvart. Va?

Mallens start gick och hon lubbade iväg med friska steg, Ta´t lugnt i början nu Mallô! Jag, L och C hann bara en liten promenad innan de första snabba ur denna klass närmade sig målområdet. En ung kille i ensamt majestät, med långa lätta steg i mål på just över 18min. Wow! Sedan var det dags för start för damerna i 10km tävlingsklass och jag och C skyndade dit medan L höll utkik efter Mallen som snart borde närma sig mål. Jag och C ville heja på Eva (http://www.fit-eva.blogspot.com/), men starten gick, fältet passerade, och jag kunde inte se någon färgglad kjoltjej? Nähäpp, hon kanske inte kommit till start? Typiskt.

Så var det dags för mig och C att komma ur överdragskläderna och värma upp. Joggade ett varv, min mage kluckade oroväckande och det kändes sådär. Just innan vi skulle knô oss in i startfållan såg C ett bekant ansikte; Evas man! Han sa att Eva visst var med i tävlingsklassen, men lite längre bak i fältet vid start. Trevligt att få hälsa på honom, hoppas nästa gång att jag får chans att heja på Evan med.

Starten gick. L och M skrek, Kör tjejer, det går skitbra det här! Lite trångt första biten. Allra mest kring en äldre herre som riktigt fällde ut armbågarna för att inte låta någon passera. Särskilt inte mig. En liten stel gubbe med backslick, liksom? Nähädu, in med armbågarna!, morskade jag upp mig, jaha ursäkta, sa han, som om det inte varit medvetet. My ass! Min första km gick iaf på 4:40 och jag kände direkt, fortare än såhär, det kommer inte gå, inte idag. Bara försöka hålla ihop, inte sacka. Herregud, under femtio i alla fall, måste jag!

Har inte så mycket att säga om resterande nio km, det var en fin bana men det var inte min dag. Tog i allt jag kunde men inget hände! Uppför var pest, på platten sprang alla förbi, nedför var enda gången det kändes hyfsat och jag försökte så gott det gick att släppa på och hämta andan.. Det var ett par partier med knixigare stig, ganska korta, inte så hemskt besvärliga, egentligen, men tillräckligt för att stoppa upp en sån som jag. Vid 7,5 var det vätska och jag stannade för att dricka ordentligt. Tror aldrig jag tagit vatten i ett millopp innan (möjligen för att hälla över mig om det varit varmt).

Sedan började folk öka takten och många-många passerade. Pigga ben. Inte mina! Ville gärna hänga på men det gick inte. Målet närmade sig i ultrarapid, L och Ms rop, SPURTA FIA!, och äntligen, äntligen, i mål! Tiden blev 47:53 och jag var helt slut!

Fyfanihelvete. Värre än förra årets Höstmilen, till och med.

Men visst är man nöjd efteråt, även om man inte är nöjd. Ni vet! Nöjd över att få komma hem (till kattjäveln?!), över het dusch, långfika, vila.. Och över att få fixa sig för utemiddag, ta ett glas vin eller två.. Bege sig ut på stan. Trevligt; lite extra trevligt, efter att man tagit ut sig!

Och nu är jag hemma. Ska öva lite gitarr och krama min Lars.

Veckans låt: Rolling in the deep, Adele. Massa jävla barréackord som jag faktiskt börjar bli bra på.

lillov!

Höstledigt i dagar två. Två dar låter inte mycket men man hinner en del. Som att sova lite längre. Känna sig småförkyld men ändå inte. Besöka klätterhallen. Sitta hos frissan två timmar. Kolla möbler på Folkhemmet och jogga jättedåligt med sin man. Göra knäböj i utegymmet. Äta marängsviss. Se tv!

Japp.

Förra helgen var vi i Värmland. Poker och middag för pappa och morbror, som nu båda fyllt pensionär.

Vi hann även med lite skogssightsseing, jag o Lars. Öhmansmilen, den omtalade. Tidigare har jag gnällt om att vi missade höstens lopp där. Now I know better. Satan så gôrigt och dant! För vissa är det enkelt (Lars). För andra (jag) är det hur svårt som helst och man ramlar runt i leran, stukar-nästan foten flera gånger om..

Men fint, så fint! Grönskande mossa i alla tänkbara nyanser, bäckar, stortallar, gammelgranar, kolbottnar, en torpruin.. Vilken trollskog! Så stilla och så ensligt.

Fast sedan var det plötsligt inte så ensligt längre, för vad var det där framme om inte en jägare på pass? Jomen. En riktigt trevlig en, till och med. Visade oss rätt när vi tappat stigen.

Det är nåt visst, ändå, med skogarna därhemma. "Hemma".

?

Well. Imorn tågar jag västerut, till Mallen. Vi siktar på Finallopp på lördag och sedan middag, det blir kul! Känner mig osäker på springformen. I måndags intervallade jag med Lars som hare och det gick rätt bra. Men efter det har det varit stelt, minst sagt - nåt har hänt med höger bak.

Nåja. En mil ska jag väl ta mig runt iaf. Och tiden, den får bli som den blir!

G´night!

höstligt

Jobbveckan var späckad, det känns som om jag knappt fått en gnutta dagsljus. Gladde mig därför särskilt till idag då jag och Lars skulle springa långpass. Dock kom extra festligt födelsedagsfirande - och därmed bakfylla - i vägen. Verkligen synd på en strålande höstdag! Menmen. Det var en kul kväll! Man behöver ju fest med, ibland.

Nåt annat jag är lite sur över är att vi missade Kilterrängen som gick av stapeln idag. I Kils skogar har jag sprungit mycket som ung, och det hade verkligen varit jättekul att hajka runt Öhmansmilen mm! Sedan lyckas vi även missa Tullinge-Tumbaloppet nästa helg (då ska vi till Kil!), och när Finalloppet går av stapeln i Gbg är Lars pojkar här för att fira höstlov.

Frågan är om jag själv ska tåga västerut? Hälsa på kompisar (varav en gravid!) och springa? Det vore ju kul förstås. Sedan kan man ju fundera över hur bra jag skulle kunna göra ett nästan-tvåmila-terränglopp i nuläget. Antagligen inget vidare! Det var inte mycket som blev som jag tänkt detta år.

Å andra sidan hade jag väl inte så himla många mål heller. LL silvertid gick ju åt skogen, likaså Brottby under 1:40. Någon platt mil gav jag mig aldrig på men där kunde jag nog haft chans på mitt under 44-mål. Kanske! Jag är iaf nöjd med Xtremens deltävlingar där min första runda tog 86min, men minuterna sedan kapades och sista gången gick på 73!

Jaja, det är som det är. Nu äppelkaka och tv!

Cheers,
S

springhelg

Mycket spring blir det. I alla fall om man lägger ihop det: Sörmland Ultra, 50km i lördags (Lars), och Hellasloppet, 10km, i söndags (jag).

Fem mil, det är jävligt mycket det. Jag cyklade motsvarande sträcka för att agera hejaklack och höll på att frysa ihjäl i snålblåsten. Mjölksyra fick jag med. Fruktansvärt! Men sen kom jag till metropolen Åva och fick se Lars på pigga ben så då tänkte jag att nu får jag fan skärpa mig. Vände styret mot Rudan och rullade på. Väl där dröjde det inte förrän en bekant figur kom in för sista kilometrarna runt sjön, sjätte man minsann, men med två kufar hack i häl. Hann precis ropa detta efter honom och tänkte nu jävlar...! Riktigt spännande, att stå vid upploppet och vänta. Men YES! Först nedför tokbranten, ut ur skogen, in mot upploppet; Lars såklart, min alldeles egen bergspringare!

Lars Hjulström Rockrunners 1970 03:59:47 H6. I'm proud!

Så efter denna nerve-wrecking day var det bara att ställa in siktet på vad som komma skulle, för min del alltså. 10km, en fis i havet. Om Lars hade klarat 50km i snittfart under 5min/km så skulle väl jag klara 10km dito. ELLER?

Det blev en spänd morgon. Frukost, kaffe, Men älskling, äter du inte för mycket nu när du ska springa? Starten skulle gå kl 13 så jag trodde inte det var nån fara.. men klart jag blev ännu mer nervös då! Vid tolv cyklade vi iväg. Direkt till efteranmälan, fylla i nya fina namnet och betala 225kr. No 513 fick jag, turnummer, eller? Pirr pirr. Alla tjejer såg starka ut, Ingmarie Nilsson (visst heter hon så?), inte minst. Kikade efter pyamastjejen som jag hade en liten dust med förra året (hon sprang i rosa underställ!), men såg henne inte. Snabb uppvärmning, lite för snabb, sedan in i fållan, långt fram, och PANG PANG, två skott för start! Många gick ut stenhårt! Men de flesta verkar vetat vad de gjorde, i alla fall tjejerna - jag passerade nämligen bara en enda under hela loppet. Däremot ganska många killar.

Första fem är ordentligt backiga men jag sprang på så gott jag kunde; sansat uppför, farten uppe när det planade ut och sedan släppa på allt det gick i nedförs. Andas! Nästa fem var övervägande grusväg och något planare, jag försökte hålla i farten då också och se fram emot backarna som jag visste skulle komma vid 7,5 och 9 (att man kan längta efter backar?!). Höll rygg på två killar som sprang i lagom fart, den ene tröttnade dock. Jag och kille nr 1 började då knapra in på en tjej som såg ut att ha stumnat rejält - hon uppbådade dock superkrafter och både hon och kille no1 hängde enkelt av mig när det blev dags för spurt. Då kom även tidigare avhängd kille och spurtade förbi. Jävligt surt. Men jag vet ju att min spurt suger. Faktum är att den inte existerar. Därför extra gulligt att Lars stod och skrek på upploppet, EN JÄVLA SPURT NU ÄLSKLING SÅ GÅR DU IN UNDER 45!

Han hann även ta ett foto. Visst ser det väl ut som om jag skyndar mig, lite? Det ser också ut som jag har en sjuk jävla lårmuskel som är alldeles knölig. Tänk vad man kan ljuga med bilder!

Och tiden då? Jodå, spurtbrist till trots; 44:56. Jag har bara sprungit en snabbare mil en gång, i Karlstad, på platt och asfalt. Så klart jag är nöjd!

Är också nöjd med mina fina rosa skor. Lätta, fina, absolut inget som skaver i hälen.. Sweet!

Det finns dock en sak jag är mindre nöjd med, och det är att jag i resultatlistan fått ett helt annat namn. Inte alls Sofia Hjulström utan SuZanne-nånting. Märkligt.

footsie

Så har de anlänt, dessa märkliga skapelser. Tåskor. Hm. Väldigt konstigt. Tårna i varsitt fodral, liksom fast där. Svårt att få på sig, särskilt lilltårna ville följa med kompisen in i fjärde luckan.

Jag är ganska skeptisk. Kanske jag ska sälja dem vidare?

Nåväl. Får tänka på saken.

Idag har varit en väldigt sömnig dag. Konferensdag. Man har fått mat, lyssnat på diverse Talare, tittat på posters och lyssnat igen. Och kanske slumrat en liten stund i den där sköna biofåtöljen. Sedan var det långa pauser så jag hann även kolla läget i intilliggande shoppingcenter. Och inhandla ett och annat, såsom fingervantar. Höstviktigt.

Så var det idag. Och hemma sedan, bara latmaskerier. Men sånt behövs också.

Nu är det Mitt i Naturen. Do not disturb!

lördagsmys

Nej, jag har inte hängt mig. Men eftersom springet går så sopigt ägnar jag mig numera mest åt fruliga sysslor såsom att göra fint kaffe och koka äppelmos. Sånt som det är rätt lätt att lyckas med.

Fast det stämmer inte riktigt. Igår kväll blev det faktiskt ett intervallpass i skogen, 4¤1000. Shorts- och linne-varmt och knappt en själ ute. Riktigt jätteskönt! Jag sprang på riktigt bra, för att vara jag. Sedan hem till finmiddag, vin, film.. Lyx!

Idag har vi kollat på Sicklaloppet, ett nytt 10km-lopp här i krokarna. Anna Rahm vann, som vanligt, och, som vanligt, på 36minuter. Det är bra gjort! Nästa helg är det Hellasloppet, får se om hon är med där, och vinner? Same procedure as last year? Jag ska springa med, har jag tänkt. Årets första (och sista?) millopp, trevligt i hemmaterräng.

Men nu ska jag spela lite på fina Fendern! Chris Cornell och Oasis på tapeten just nu, ganska kul.

hängning

Sa vid tidigare tillfälle att jag kommer hänga mig om jag inte får silvermedalj på Lidingö. Nu blev det ingen medalj, så jag får väl överväga.. Hrm!

Loppet blev en hemsk historia. Inledningen alldeles för långsam (trodde inte det skulle bli sån trängsel i gr2!), vi stod bokstavligen still! Men när det sedan äntligen öppnade upp sig och det skulle gå att springa på, så började kroppen protestera, ganska så direkt. Jag joggade där och funderade på hur det kändes i andras ben och kroppar, det var ju många som pinnade förbi i härligt snabb fart. I min kropp fanns inget gensvar, inget utrymme för nån fartökning. De positiva tankar jag försökte frammana, höll bara i utförsbackarna. Sen var det nattsvart alltihop. Usch!

Summarum: 2:43:50, och en riktigt bedrövlig upplevelse; långt från förra årets när jag, helt utan förväntningar, zickzackade fram från startled åtta till en sluttid på 2:39. Då var det liksom bara roligt, hela tiden.

Well. Jag försöker glädjas åt dem det gick bra för! Är mycket imponerad över alla silvermedaljister (även om jag just nu försöker tänka, vem fan bryr sig om en sketen silvermedalj). Vet ju att de flesta av tjejerna jag hade runt mig fram till 15-17km klarade det.. Gula Ryssberget, Akele-tanten med armbågarna rätt ut, hon med stora ändan.. Heja er!

skofrågan

Nu är det inte långt kvar, till Lidingöloppet alltså. Jag inventerar skohyllan.

Det går sådär.

NB-skorna är lätta och bra och jag skulle vilja springa i dem. Men de är opålitliga! Plötsligt dyker nya skav upp. Sånt vill man inte vara med om! Sen så har ett par sprillans Adidas just anlänt med posten.. de kommer att bli jättebra! Men kanske inte till Lidingö. Har ju inte ens provsprungit!

Det får väl bli de gamla pjäxorna. Trista men pålitliga.


Så var det bestämt.

Apropå skodon så är det ju för lustigt med Stôckhôlmere och deras gummistövlar. Hela sommarn har de stövlat omkring, på stan såväl som i galleria. I t-bana och botique. I sol och i regn. Inte det minsta ironiskt, ens. Bara knäppt.

Tur det äntligen blivit höst och börjat regna. Så det liksom är lite mer befogat, detta stövlande.

Så blir jag lite full i skratt för i vintras var det någon [Stôckhôlmere] som kommenterade mina vandringskängor. I vinterväglag och många minus, väldigt passande fotbeklädnad - tyckte jag.
Men, smaken är som baken, delad.

See yous,

Natti!

Brottbyrundan 20km

Igår, söndag. Start 10.20. Benen kändes strama (vänster vad!) men efter hela TRE vilodar skulle det nog gå bra ändå. Vi värmde upp med ett par km på spåret, mera gräsigt och "rotigt" än jag mindes, men en fin dag, varmt, lite fuktigt, ja, det skulle nog bli bra!

I startfållan hälsade jag på övriga tjejer (vi var tre!), och sen PANG, där gick starten. Sprang med tjejerna en bit och vi pratade om att detta var en bra runda inför Lidingö, sedan insåg jag att detta ju ändå var tävling, och la på en rem. Det kändes rätt så bra, visserligen backigare än jag mindes, och lite halt/lerigt på sina ställen, men ändå. Varvning gick på 48min och då var det ju bara att fortsätta varv två på samma vis.

Det var inte så bara! Motivation och ork dalade när jag var helt själv i spåret långa sträckor. Sedan kom en tjej ifatt och det piggade upp - en stund. Men vid sista vätskan var jag tvungen att gå lite och där försvann hon! Aj aj.

Ja, jag stolpade mig fram och kom i mål till slut, men fy för sista halvmilen, kroppen var helt stum! Sluttiden blev 1:40:37, en halv min försämring från förra året. Andraplats var förstås trevligt men denna tunga känsla var inte väntad och jag känner mig nu riktigt orolig inför Lidingö! 30km är riktigt jättelångt!

Och här står jag alltså och applåderar åt mig själv (då merparten av publiken - även segrarinnan -redan gått hem). BMI-vågen fick nobben, däremot tackade jag för ett presentkort på ett par Fivefingers.. hmm!

Apropå elände och stumma kroppar, så är det nog inte så konstigt att allt kändes kass i söndags. Dagen innan var nämligen jag och Lars på Axelsons massageinstitut för varsin elevbehandling. Har varit på det en gång tidigare och tyckt det känts ok, mycket massage för billig peng. I lördags var det dock inte fullt så upplyftande, om än rätt komiskt såhär i efterhand. Jag vet nu att jag är både sned, vind och överrörlig, fruktansvärt bålsvag och med nedsatt rörlighet i både höftrotatorer, hamstrings och gastrocnemer. Ett under att jag kan stå och gå, alltså. Springa ska vi inte prata om.

Lars hade det inte bättre han. Ett snabbt böj i en fingerled och så var det konstaterat: "normalrörlig" (han är av den stelare sorten, mildly spoken), det må väl vara, men eleven konstaterade sedan att med tanke på hans huvudplacering kommer det inte att dröja innan han får stora besvär med nacke och rygg.

Jag säger då det! :-)

just married

Nja, det stämmer väl inte riktigt. Vi firar faktiskt tre månader, på söndag! Men fest var det, i lördags, så det är inte utan att man är lite rusig, fortfarande.

Alsters Herrgård, 65 gäster, god mat, fina tal, härlig stämning.. och inte minst en fantastisk vals (till en jazzig tolkning av fröken Spears gamla dänga; Crazy). Vi hade jättekul! Och jag hoppas gästerna likaså.

Inte utan att man blir sugen på mera kalas!
_________________

Någon som inte uppskattade det hela fullt lika mycket var min vänstra vad. Den är som en klump! Tre längre springpass på rad, toppat med en kväll på stilett, ingen vidare kombo för Eskfeldts-, ursäkta, Hjulströmsvad. AJ! På jogg med Lena i eftermiddags var besvärligt, vaden vill särskilt ogärna springa uppför. Nu går jag här med stödstrumpa och gnäller.

Bådar sådär inför söndagens Brottbyrunda - som ju ska vara det stora Genrepet inför Lidingö. Damn!

Men nu snart, True Blood! ..when u came in, the air went out..

hej fredag!

Efter gnällinlägg är det nu dags för lite positivt. Detta har nämligen varit en väldigt fin vecka, på springfronten. Formen infinner sig, otroligt nog!

Måndag: provspring på stukade foten
Tisdag: Ursviks Xtreme 15km
Torsdag: Bellmansstafett 5km

Fotleden visade sig ok så jag och Sara bestämde oss för att köra i Ursvik. Var dock lite halvmotiverade båda två, S efter en helvetesdag på jobbet och jag allmänt seg och lite oroad över foten. Men vi kom till start och sen var det bara att köra! Kommer höger! Kommer vänster! ropade vi och plockade långsammare löpare, en efter en. Skönt, och ovant - för mig! Milen passerades på 49 och 12 km på 59 och jag tänkte att nu minsann är nog de där sjuttiofem minutrarna inom räckhåll.. och det var de, trots stumma ben på slutet. 73:30!

Och så torsdag och stafett med mitt Karolinska-lag (jobbade där i somras). Jag tyckte jag åkt på en riktig nit som fick sistasträckan, men det var kanske rätt bra ändå. Visserligen dryg väntan men ingen trängsel i spåret. Banan var mycket asfalt, men gräs och grus på slutet vilket var väldigt skönt (shit vad benen stumnade av det hårda underlaget!). Förresten stumnade jag nog lite extra vid 2km-passeringen då klockan visade 8:14 - alldeles för snabbt! Fifan. Rena turen att jag kunde sakta in lite så jag hann se lagkamraterna som hejade vid målet. ;-)Sluttiden 22 blankt, sträckan 5100m.

En inte alltför tokig vecka! Jag måste påminna mig själv om hur annorlunda det var i våras, när allt gick segt och tungt.. det är en helt annan känsla nu! YEAH!

Får jag inte en silvermedalj på Lidingö så hänger jag mig.

fi fan

Om jag var gnällig igår, så är det inget mot vad jag är idag. Var nämligen tjurskallig nog att ge mig ut på spring, så farligt kunde det ju inte vara med det där skavet. Och det var det inte heller, mer än i branta uppförs. Men, sisådär tre-fyra km in i passet skulle jag göra ett spänstigt svanhopp över en lerpöl, och gissa vad som hände då? Jo, jag landade i en vänsterstukning de Luxe! Bara att linka hemåt med svansen mellan benen.

Men det finns saker att glädja sig åt. Jag är på väg till en after wedding-fest! Lars och Jonas är duktiga på fjället - för närvarande tvåa! Folk springer halvmara i Halmstad! Nya datorn är jättefin!

Fast mest spännande förstås killarnas framfart på fjället, mycket pirrigt att följa. Tyckte nog på förhand att de hade lite väl höga ambitioner. Men så påminner jag migsjälv, är det nån som kan det där, så är det väl just de!

Det är rätt lustigt för första intrycket av Lars var att han en typisk djuping, som läste massa böcker och lyssnade på udda musik. Som bara råkade vara lite bra på att springa. Lumpen var väl inget vi pratade om, men om nån frågat mig så hade jag nog sagt, Lumpen? Nej, Lars har inte gjort lumpen..! Det måste tagit ett år innan det framkom att han visst ägnat sig åt sådana ´grabbigheter´, och trivts väldigt bra med det. Och vid en rensning häromveckan kom följande plagg fram:

Jag har fått tänka om. Han är inte en djuping med springben utan tvärtom! Överraskningarnas tid äro ännu ej förbi.

Men nu måste jag fixa till mig, ju! Och, nej, de har halkat ned till tredje plats.. hur ska det gå?????

friday feeling?

Njae. Den är väl inget vidare, tyvärr, den där feelingen.

Egentligen har jag det rätt bra, nyss fått mig lite pestopasta och nu väntar kvällskaffe. Tv och datasurf. Surfet är ju kul, nu när vi har uppgraderat till en LAPTOP (var vi sist i hela världen?)! Och kanske det är nån bra film sen? Riktigt gemytligt, en dyster och mörk kväll som denna.

Så vad är felet?

Jo, det planeras för långpass imorgon bitti, träff vid utegymmet klockan 09. Jag å L å S. Men vad händer, jo, jag springer i nyskorna till jobbet idag och får skav! Skavet har nu utvecklats till den största blåsan i mannaminne och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ta hål på den?

Värre saker har hänt. Men jag behöver mina långpass, det är inte långt kvar till LL.. och det vore ju särskilt trevligt att springa med tjejerna, los Blondinos! Ja, vi får se. Om nån har tips, så, ja tack!

En som definitivt har det värre just nu är min Lars, som springer bergsmara i Björkliden. Någon mara är det väl egentligen inte, utan fjällorientering i sjumilaklassen, tvådagars-, i tvåmannalag. Det verkar jävligt jobbigt. Framför allt verkar det jävligt jobbigt att slå upp minitältet och krypa ned i en tunn sovsäck när det är stormbyar och +3, det är jag inte avundsjuk på (inget annat heller, förresten, jag har aldrig kunnat springa i stenskravel). Jag har i alla fall följt deras framfart via BAMM live (http://www.bamm.nu/), och de ligger fyra efter första dagen. Inte så pjåkigt, minsann!















Men nu ska jag som sagt roa mig med annat. Typ tv. Prova klänning, kanske. En jättefin. Men liten?

springtime!

Det har varit en fin springvecka. Inte så många pass (3), men bra pass!

• Tisdag: Ursvik Xtreme 15km



• Torsdag: intervall 4¤1000



• Lördag: långpass 23 km

Till extrembanan fick jag sällskap av arbetskamrat, Sara, och trodde vi skulle få en maklig skogstur. Sara springer visserligen en del, men aldrig terräng och aldrig med nummerlapp på sig.. Så gissa om jag blev paff när hon satte av i värsta farten! Det var bara till att försöka hänga på, vilket jag klarade i sisådär 4km.. Vilken resa! Jag låg i alla fall på så gott jag kunde och kom i mål sisådär två minuter efter, tid 76:26. Trevlig kväll som avslutades med pizza och öl. Och Sara, hon fick mersmak!

Torsdagens intervall kördes med Lars-hare, på grusväg. Jag tyckte haren bar sig konstigt åt hela första intervallet, då han låg bakom istället för framför.. sedan fattade jag varför - det gick alldeles för snabbt! 3:43, så fort KAN jag faktiskt inte springa. Var också ganska knäckt i kvarvarande tre intervall.. men samtliga gick iaf under 4:10. Väldigt ok för att vara jag!

Och så igår, långpass på kvällskvisten, Nackareservat och Hellasskog. Fint kuperade men bitvis dåligt märkta slingor. Fin kväll i alla fall!

Efter dusch, mat och lite vila stack vi sedan ut på stan och hejade på midnattslöpare. Väldigt jobbigt att stirra på alla orange tröjor (jävla omöjligt att känna igen nån!) men kul att se täten i alla fall. En duktig Hässelbytjej var helt ohotad, 33:55 blev hennes sluttid ser jag nu. Wow!

Övrigt på springfronten: de fina blå skorna har fått gå till sälla jaktmarker (hrm.. de är hos en arbkompis!), något var galet med hälkappan och jag fick ont! Eftersom jag är väldigt less på att bara springa omkring i Adidaspjäxorna så inhandlade jag samma dag ett par snabb-NewBalance till 70% rabatt. Ännu ej provsprungna men känns bra; lätta och inget hårt där bak.

Och här en nymornad Fia på väg ut på morgonjogg på Mare a monti-leden på Korsika.

Vi hörs!

skor!

Sneakershyllan får ständigt nya tillskott. Många färger blir det! Nästan så vi måste planera nu, när vi ska på stan ihop. Vem får ha sina Dragons på sig? DUDE, IT'S MY TURN!

Sandaler är en annan skotyp, en ganska tråkig sådan. Fast när det är som hetast kan det vara bra att ha ett par.. och på jobbet, förstås. Jag har behövt nya rätt länge. Mina Cats (som jag bloggade om för sisådär tre år sen) har verkligen gjort sitt. Men alla var så fula. Särskilt Tevasandaler. Vem fan köper Tevasandaler? Vem fan ritar Tevasandaler?

Så svor jag i varje sport- och fritidsbutik. Ända tills vi kom till klätterbutiken i Corte och jag fick syn på ett par käcka skapelser i cerise! Teva! Teva? Hur är det möjligt?!

Grattis Teva, äntligen!

Sedan finns det skor som ställer till bekymmer. Mina fina blå springskor, mina nyaste.. någonting är fel med bakkappan, den är för hård. Det blir ont i hälen! Och kryper upp mot hälsenan. Aj!

Nu har jag lärt mig av mäster Rune att man kan utföra vissa operationer på sina skor. Det kräver nog viss händighet, så jag är lite tveksam.. men det är synd på dyra fina skor, att inte använda dem, eller hur? http://www.loparlarsson.se/content/view/45/55//45/55/ Det känns inte heller särskilt kul att ta på de gamla trötta Adidasskorna som är ungefär hur klumpiga som helst. Pjäxor!

Men nu måste jag nog lägga mig. Arbetsdag imôra.

Och här är jag, i Teva! :-)

la Corse

Så har man tvättat Medelhavet ur håret för denna gång. Konstigt så mjukt och flygigt det blev, håret. Och luktar gott. Känslan är skön, men looken? Nja. Salt gör faktiskt bra för mitt hår. Skruvarna blir perfekt skruvade; rubbas inte av väder och vind. Strävt, hårt och totalt oborstbart är en annan sida av saken.

I alla fall så var det inte vilken resa som helst, det här. Det var Korsika, le GR 20, och västkust, nordkust, sol och bad. En fin ö! Exklusiv! Många spektakulära vyer, många spektakulära priser! Vad sägs t ex om en sandwich bestående av två skivor formfranska med en skiva ost emellan, 8euro (72kr). Eller bikinin som faktiskt passade perfekt (efter mycket spring och funderande för boutiquemadamerna), 75euro! Trés exclusif! OUI!

En speciell resa!

En veckas svettande i bergen. Några timmar upp, någon timme ned. Och så upp igen! Branta etapper var vår melodi, då var vi snabbare än de flesta. På slätten var det segare. Fast slätt var det inte så ofta. Ibland var det riktigt jättebrant så man fick klänga i kättingar och klättra på stege. Smått spännande, särskilt för stavgångande fransoser av äldre modell.

Sedan blev jag väldigt seg när temperaturen steg över trettio, tål inte värme så bra. Turligt nog fanns det ibland bra svalkställen!

Sedan en veckas rundresande, med tåg, buss, bil. Lite sightseeing, mycket bad, en båttur till Scandola naturreservat. Mycket vackert. Fast det där med att åka runt och bara titta, att ta det lugnt och "bara vara", blir snart långtråkigt. Måste blandas upp med lite spring, kajak eller annan aktivitet. Så det gjorde vi!

En väldigt skön resa.

Vår smekmånad!

komfortträsk, bye bye!

Värmen försvann, foten blev hel, och, vet ni vad, jag är på gång!

Dumt att ropa hej för tidigt, men nu har jag iaf lyckats tre veckor på rad att få till kilometerintervall i både terräng och på platt (inte fler än fyra-fem per gång, men ändå!)- med tider under 4:20. Hjärtat har nästan hoppat ur kroppen, särskilt i kväll.. men man hämtar sig snabbt! Och vill mer!

Och Xtremebanan har jag varit på igen, två gånger till och med, och det gick åt rätt håll hela tiden. Från 86 minuter till 77 på de kvistiga femton, sista gången med förnämlig draghjälp av Lars. Men det finns kanske mer att hämta? Tror nog det går att springa snabbare utför, när stukfoten är helt stabil.. hoppas! Xtreme, i höst!

Har även blivit mycket inspirerad av min käre Man, som sprang skogsmara i Oslo i helgen. Jag skulle agera hare sista fem kilometrarna men fick vackert "hara" åt långsammare typer medan Lars rygg försvann i fjärran. Hur fan kan man vara så pigg efter 38km? Fantastiskt att se i alla fall, jag bara skrattade. http://teamrockrunners.blogspot.com/2011/06/nordmarka-skogsmaraton.html

Ja nu jävlar. Nu får det vara slut på komfortjoggandet, även för mig!

Bye for now!

/S

heja sverige!

Nationaldag i vackraste väder. Fast jag är lite gnällig, tål inte värme så bra. Sen så går det inte att springa, fotleden svullen. Och cykla, jodå, men det blev sex mil igår, det får räcka. Sticka till Eriksdal och simma lite? Kanske. Eller, ôrker jag? Inte riktigt.

Så jag sitter här inne och tittar på bilder från helgen. Vi hade besök från westside (Varberg) och hann med allt från Gröna Lund till rundpingis. Med vissa inslag av grillat. Och vin, förstås.

Okej då. Hejdå, träna på, alla krya!

stukad

En sådan lördag, varm, blåsig, hela 25 grader i skuggan! Långpass på schemat, tre timmar, eller åtminstone bortemot. Så långt har jag ju inte sprungit på evigheter och var osäker på om jag skulle orka.. men Lars lovade att möjlighet att kliva av efter ca 2,5h. Så det skulle nog funka! Jag såg fram emot det hela. En svettig tur i reservatet, kan det bli bättre?

Så vi joggade väl iväg, så smått. Slingan eller stigen? frågade Lars (slingan= elljusspår, stigen= smal, knixig). Stigen! sa jag, för jag håller på att träna mig på besvärligt underlag och tycker jag börjar klara det rätt ok.

Då hände det, inte ens fem minuter in i passet. Snedtramp på en rot och pang i backen. Med ett läskigt knäpp i fotleden! AJ!

Jag blev skiträdd! Trodde nåt gått av, minst! Försökte ordna högläge, sittandes på stigen, och kompression med händerna, medan Lars ryckte hem efter linda.

Sedan föll det sig som så att de miljarder mygg som fanns där i dälpan gav sig på mig, så jag var bara tvungen att ta mig därifrån. Så jag ställde mig upp, tog något prövande steg. Och sedär, det gick ju fint. Ömt, förstås. Men jag kunde ju gå. Vilken lättnad!

Så kom bandaget, vi lindade hårt, jag linkade hem och Lars började passet på nytt. Nu har jag höglägat en timme och så pysslat maränger till kvällen (grillfest!), och foten, ja, den är öm, vill inte vickas i sidled. Men inte svullen, inte blå. Det var inte så farligt, alltså!

Jag måste verka värsta mesen, men faktum är att jag under mina 34år aldrig stukat foten, aldrig någonsin. Trampat snett, visst, men aldrig att det blivit sådär svullet och blått och hemskt. Nu trodde jag det var kört, flera gånger om, jag blev jätterädd!

Jahapp. Så kan det vara. Ledsen över missat långpass men glad att det gick bra ändå. Till veckan springer jag igen!

//S

Ps. Mina DS Trainer fick iaf en provtur igår och de kändes mycket lätta och fina.
Ps II. Lägger med lite härlig bonnbränna, så kan det bli efter en dag på cykel alternativt en dag på Grönan.

a room with a view

..det är vårt kök, det!

Tjejen mitt över, henne kollar vi på varje kväll, där hon sitter i sin soffa, med datorn i högsta hugg. Om soffan någon gång är tom blir vi oroliga! Var är tjejen ikväll? Och hipsterparet, som gräver i rabatterna varje helg och fikar frukost på gården. Till toner av Cornelis och småbarn. Men kolla in den här snubben, var kom han ifrån? Tar han inte tänjandet lite väl långt?

Den här jävla joggingvågen börjar gå till överdrift.

Men håll med om att årets skor är snygga! Hittills enbart provpromenerade, men känslan är finfin! DS Trainer heter modellen. Test imorgon, kanske?

Natti!

fast and furious?

Var ute och kollade på marathonfolk i helgen. Riktigt frysligt var det, på Västerbron. Fin utsikt, visst, men en snål nordväst som pustade på ordentligt. Brrrr! Händerna domnade av i kylan, alla applåder och inga vantar.

Det var många roliga typer. Otroliga stilar. Lite kul kläder. T-shirten nedan tyckte jag var rätt fin, men obs för killen framför - springer och snackar i mobil! Såg även flera som fotade/filmade sig själva och kringvarande, under vägen. Löpteknik i modern tappning? En snubbe stannade också till och tog Lars i hand, Känner du inte igen mig? Det är ju jag, naprapaten! Lars undrar fortfarande vem han var. Fast sedan var det ju ett par bekanta ansikten med, Krisse från Karlstad och så en ur rockrunners; Jonas. Roligt att få heja fram dem!

Men allra roligast var förstås de snabba tjejerna! Isabella, min idol!

Inte utan att man blev lite inspirerad. Vem vill inte vara riktigt snabb?

Så på söndagen satte vi oss på cyklarna för att få vara lite snabba. Sju mil, vad är väl det? We'd do it really fast! Eller.. Nähäpp. Regn, motvind och massa frys gav en jäkla seg cykeltur. Jag borde inte klaga som kunde få lä bakom Lars ryggtavla, men faktum är att man blev ordentligt duschad av hans bakhjul - grusvatten rann längs kinderna!

När vi äntligen kom fram (målet var Lars föräldrar) var i alla fall ovädersmolnen som bortblåsta, bara att hoppa ur alla blöta kläder och slänga sig raklång på altanen; solvarm trätrall, så gôtt! Tina fötter och räta ut ryggarna.

Efter dusch och fika och middag och fika igen satte vi oss åter på hojarna och, se, då fick vi känna på hur det är att vara snabb! Med uppehåll och vind i rygg kunde vi rulla furiously, stundvis i farter över 40km/h - på platten! Nästan ingen biltrafik och bara däckens sus, vilken känsla! Fast, ovan som jag är, mjölksyran gjorde sig påmind i alla uppförslut och fyra mil fick räcka. Pendeltåg från Västerhaninge, ja tack!

Tjings!

S

sugar high

Blev erbjuden ett hälsotest genom jobbet; koll av blodvärden och kondis. Tänkte först skita i det. Jag vet ju att jag har bra kondis och rätt goda livsvanor, eller vad man säger. Fast så tackade jag ja ändå, bara för att det kunde vara kul. Har aldrig gjort något sådant test innan. Och det var ju bra att gjorde det, annars hade jag aldrig fått veta att mitt blodsocker är högt!

Allt annat var lågt, i alla fall det som skulle vara lågt. Blodfetter, kolesterol, blodtryck, vilopuls, vikt... Sedan så blodsockervärdet, i rött. SUGAR HI! That's me.

Min första tanke, tänk om de kollat när jag var o'boyberoende tonåring!

Fast, lite konstigt ändå. Visst, jag gillar kanelbullar, småkakor, choklad, lakrits.. men vräker väl inte i mig? Men tillsammans med ms Hälsocoach fick jag gå igenom en vanlig matdag och vad jag brukar stoppa i mig. Och oh. Lingongrova. Varsågod. Solklart. Och allt vad de heter, de där mjuka bruna bröden som är så goda och ser så hälsosamma ut. De har mycket socker i sig, visst. Och många smörgåsar blir det på en dag, jag är ju så hungrig!

Men nu har jag fått tips om andra sorters bröd och alternativa mellanmål och det ska nog ordna till sig.

Och att testa konditionen var ju väldigt smärtfritt. Sex minuters cykling på ergometercykel genererade höga fina staplar i datorn och ms Coach var mycket belåten. Bästa tjejvärdena hittills! Syreupptag, konditionstal och vad det nu var, jag minns inte så noga.

Jag tar det med en nypa salt. För de där fina värdena är inget jag märker av, så värst jävla lätt går det inte med spring och cykel i verkliga livet. Näpp.

Fast jag får väl erkänna att det nog funkade som en liten sporre ändå. Tillräckligt för att fira helg med spring fre-lör-sön, varav söndagens runda innehöll 4¤1000m terräng. How about it?

Jahapp. Nu ska jag se tv och INTE äta mackor.

//S

Ps. Om nån undrar varför söta Hammarbybacken är på bild så är det för att jag var där och hejade fram min bergspringarsambo och hans fellow runner i Rogers bergstävling( http://www.laget.se/sldk/) i måndags. Litet lopp men kul att kolla på, inte utan att man blev sugen på att delta!

springa snyggt?

Att min löpning går kräftgång är knappast någon nyhet. Men jag kämpar på i spåret, efter bästa förmåga. Igår följde jag med Lars till Ursvik för ett varv på Extremebanan - dagen till ära lite extra extrem! (Vilket förstås inte passade mig särskilt bra. Knixig stig och många höjdmetrar är besvärligt nog utan "flytande" underlag).

Jag tänkte i alla fall det skulle vara bra att ställa upp en gång nu i vår, för att få ett mått på hur dålig jag egentligen är. Och så återkomma senare och bli glad över att jag förbättrat mig! Ja vi får se hur det blir med den saken, känns ju inte så lovande just nu.
http://www.sik.org/idrottonline/xtreme11/Extreme_inbjudan_2011.pdf

Det som gjorde gårdagen extra extrem var iaf det sjuhelsikes oväder som brakade loss, med åska, hällande regn och svidande hagel. Kläderna satt som klistrade, linserna hotade halka ur och klafs-klafs i asfaltsAdidasen som är klumpiga redan från början.

Jahapp. Lite oväder är ju roligt, till en början. Och det gick lätt att springa, till en början. Även om det inte gick fort. Jag höll humöret uppe med diverse glada tillrop, och lite smågnolande, för mig själv, i mitt huvud. See chameleon, lying there in the sand, all good things to everyone, run run away! (lyrik på hög nivå!!), och när någon sprang förbi; jag är i alla fall inte lika hjulbent/flåsar i varje fall inte lika mycket/ som han där! Och I höst är jag stark! Jag också!

Sedan fick jag också lite trevliga tillrop från förbipasserande. Det ser lätt ut, kör hårt tjejen! och Du är stark! Det går fint! vilket piggade upp. Och så tänkte jag på Eva (http://fit-eva.blogspot.com/) som pratar mycket om att springa snyggt. Det är ju lite svårt att veta hur man själv ser ut när man springer, jag vet bara att jag är rak som en eldgaffel och spretar med lillfingrarna, vilket ju är rätt fånigt.

Men jag försökte hålla kvar det i tanken, snygg-springet, även när det gick allt tyngre. Sista tre km var ofantligt sega och skorna vägde bly, men jag försökte hålla stilen och räta upp mig extra när hukande stofiler och stelbenta damer passerade i högre fart.

Jag tror jag höll mig ganska fint, stilmässigt, men tiden i mål var förstås inte mycket att hänga i granen, 1;26 på 15km. Det var ganska deprimerande att stå i duschen och höra andra tjejerna efteråt, 1;18, 1:22.. fast sedan kom spring-Sofie in (http://trailsofie.blogspot.com/) och hade drämt till med 1:09 och då blev jag stolt! En gång var jag bara fyra minuter efter henne på tävling, och det är inte så hemskt längesen. Fast mycket har förstås hänt sedan dess; hon har gått framåt och jag har gått bakåt!

Men.

Skam den som ger sig!

//S

mean elbow

För längesen var jag och kompisar H och M på äventyr i Bangkok. Det var ingen trevlig stad. Skitigt och alldeles för mycket folk och fyrtio grader varmt på vårt hostel. Det jag minns bäst är åskmoln över Khao San Road, billig fotmassage, wokade grönsaker till frukost, och, förstås, de roliga skyltarna. Lustigt felstavat det mesta. Vad sägs till exemepel om att ringa correct call? Kampsport var också hett och vi fick flyers för olika matcher hela tiden. En flyer sparade jag länge, den där man kunde läsa om den efterlängtade duellen mellan Fearless Knee och Mean Elbow. Tyvärr utan bilder, men ändå! Man kunde ju se dem för sitt inre öga; små män med stora shorts och vassa armbågar.

Blir påmind om detta när jag tittar på min egen armbåge. Riktigt vass och riktigt bad-looking, om jag får säga det själv. Så kan det gå när man varit på ett helt vanligt athleticspass, en helt vanlig onsdag lunch. Mean Elbow, that's me!

Apropå nåt helt annat så har nu både jag och Lars sålt av våra Vätternstarter, vilket känns som en lättnad! Dock gick min start till tråkigt underpris - till den troligen allra mest snikna finnen i vårt avlånga land. Först vågade han knappt lägga ett bud av skräck för att bli lurad, sedan började han gnälla om vilket mobilabonnemang jag använder och att det blir dyrt det här (ungefär som mormor som inte ville ringa "riks" på åttiotalet), sedan la han till slut ett skambud, som jag nu ångrar att jag accepterade. Ja, ni hör, jag varvar upp mig bara jag tänker på det!

Innan han la budet var han tvungen att resonera fram och tillbaks med sig själv om hur han skulle kunna kontrollera min identitet (vilket han läst på VRs hemsida att man borde göra!) och först efter min predikan om vinnare och förlorare i denna affär (person a köper en start för 1150kronor, säljer den för under halva priset och tar dessutom på sig avgiften för namnbytet= biiiiig loser!), blev affären äntligen avgjord.

Och nu sitter jag här och morrar. Jävla idiot. Hoppas han kör vält!

Jahapp. Nu ska jag se tv.

shopstop

Fina, vårliga dagar, fågelkvitter, kattslagsmål och doften av.. ja, vad är det nu igen..? Hägg! Fantastiskt.

Fast jag får erkänna mig rätt påverkad, allergiskt. Jag brukar inte fördjupa mig i snorandet och kliandet, men just idag har det varit lite jobbigt, och igår kväll, när jag kliade så ögonen nästan trillade ut. Struma-style. Och trött och hängig, förstås. Tupplur efter jobb brukar vara lösningen men idag men idag funkade det inte, ville bara sova mer. Lars fick ut och springa på egen hand. Det passade iofs bra, så han kunde han ge sig på lite orientering - när jag försöker hänga med på sånt blir det bara gnäll (från mig då, eftersom jag suger på obanat).

Igår blev det i alla fall en liten racertur, med stopp för fika och shopping, Tyresta och Plantagen. Lite udda att knôka väskan full med Marguerit och Lobelia, men, se där! Funkade ju finemang!

I övrigt springer jag på intervjuer och funderar över viktiga saker i livet, såsom att cykla runt Vättern. Är anmäld men dåligt (inte alls!) förberedd.. och det känns ju inte något vidare.

Jag var ju inte så lite "revanschsugen" efter förra gången (i en alltför långsam grupp!), men för att kunna göra det bättre hade det förstås krävts lite mil i benen. Hittills har jag ca 6. Visserligen kanske 100 på vanlig cykel, men det är liksom inte detsamma!

Sånt är det som rör sig i mitt huvud, alltså.

Men nu, mot tvättstugan!

/S

brake free

Fortsätter tjejbloggandet med ett litet inlägg om bromsar. Bromsklossar, viktiga grejer. Viktiga gummibitar. Vid det här laget har nog provat alla sorter som finns, och några till, och inga varar längre än tre månader. Vad de än säger, de där försäljarna.

Dock gick jag på snacket ännu en gång, idag, och köpte fyra bitar gummi av bästa blandning, ja vadfan ska man göra, man måste ju bromsa ibland. 500 spänn, byebye! Får väl ser hur de ser ut om tre månader, såhär kanske?

Fast jäkla skitSaccon måste väl vara extra B, eller vad tror ni? De har även gjort fula repor i bakfälgen. Jätterepor! Har aldrig sett på maken.

Jahapp. Nu är det popcorntime här!

/S

vårhår

Eftersom det går så jäkla sopigt på träningsfronten får jag lov att fortsätta på det inslagna tjejbloggsspåret; med dagens outfit, veckans frisyr och knoppande grönsaker. Roligare än så blir det alltså inte, just nu.

Orkidén har nu blommat sedan oktober, och nya knopp fyller på hela tiden - någonting måste jag gjort rätt, jag som inte alls har hand med blommor. Egentligen.

Och i söndags lärde jag mig fläta på snedden, lite vårlikt, med tillhörande knorr. Passar väl rätt bra för ovårdat hemmaslingat hår?
















Förresten så blir det lite träning med, även på annat än hårflät och klädprovning. Det går trögt, förstås, men i lördags jogg-sprang jag faktiskt med Lena, ca 18km. Inte så tokigt även om jag var som en elefant bredvid L som pinnade på så alert! Är väldigt glad att inte jag är anmäld till Lidingö Ultra nästa helg.. Hu! Ibland undrar jag, kommer det någonsin att gå lätt att springa igen?

Idag har jag även cyklat lite mer än tre mil, fast på vanlig cykel och i transportsyfte. Då räknas det ju inte. (Fast jag frös som en hund så det räknas kanske lite då.. Två grader, isande nordan och en hagelskur som jag faktiskt lyckades missa!).

Och nu står Lars och stampar i hallen, vi ska ut på kvällstur. Heja!

tJa!

vårrus

Härlig helg för vårrus, för den som ville och kunde. Själv var jag förkyld och fick lov att följa Lars långpass på cykel (han sprang, alltså). Det var jäkligt jobbigt. Det borde inte vara så jobbigt att rulla lite lojt bredvid en joggare, men det var rätt kuperat och stenigt, jag är fortfarande ganska svag, och sedan så blev jag även ganska hungrig. Stackars mig! Efter två mil vände jag styret hemåt (jag lovar, jag var den av oss som hade högst puls!) medan Lars knep en mil till, på oförskämt pigga ben.

På eftermiddagen blev det så god mat och en välförtjänt tupplur. En kvart, sådär, sedan kunde jag ägna mig åt att dokumentera Finn of the Year (årets finne), medan L sussade vidare. Fast, VA, den är ju nästan borta?! Bara en röd prick? Wow! Gårdagens whisky måtte tagit kol på den.

Livet kan fortsätta.

Sedan då? Nja, inget särskilt. Men nu ska jag förbereda mig för imorgon. Intervju!

Och kolla här då.. vårens bästa!