Brottbyrundan 20km

Igår, söndag. Start 10.20. Benen kändes strama (vänster vad!) men efter hela TRE vilodar skulle det nog gå bra ändå. Vi värmde upp med ett par km på spåret, mera gräsigt och "rotigt" än jag mindes, men en fin dag, varmt, lite fuktigt, ja, det skulle nog bli bra!

I startfållan hälsade jag på övriga tjejer (vi var tre!), och sen PANG, där gick starten. Sprang med tjejerna en bit och vi pratade om att detta var en bra runda inför Lidingö, sedan insåg jag att detta ju ändå var tävling, och la på en rem. Det kändes rätt så bra, visserligen backigare än jag mindes, och lite halt/lerigt på sina ställen, men ändå. Varvning gick på 48min och då var det ju bara att fortsätta varv två på samma vis.

Det var inte så bara! Motivation och ork dalade när jag var helt själv i spåret långa sträckor. Sedan kom en tjej ifatt och det piggade upp - en stund. Men vid sista vätskan var jag tvungen att gå lite och där försvann hon! Aj aj.

Ja, jag stolpade mig fram och kom i mål till slut, men fy för sista halvmilen, kroppen var helt stum! Sluttiden blev 1:40:37, en halv min försämring från förra året. Andraplats var förstås trevligt men denna tunga känsla var inte väntad och jag känner mig nu riktigt orolig inför Lidingö! 30km är riktigt jättelångt!

Och här står jag alltså och applåderar åt mig själv (då merparten av publiken - även segrarinnan -redan gått hem). BMI-vågen fick nobben, däremot tackade jag för ett presentkort på ett par Fivefingers.. hmm!

Apropå elände och stumma kroppar, så är det nog inte så konstigt att allt kändes kass i söndags. Dagen innan var nämligen jag och Lars på Axelsons massageinstitut för varsin elevbehandling. Har varit på det en gång tidigare och tyckt det känts ok, mycket massage för billig peng. I lördags var det dock inte fullt så upplyftande, om än rätt komiskt såhär i efterhand. Jag vet nu att jag är både sned, vind och överrörlig, fruktansvärt bålsvag och med nedsatt rörlighet i både höftrotatorer, hamstrings och gastrocnemer. Ett under att jag kan stå och gå, alltså. Springa ska vi inte prata om.

Lars hade det inte bättre han. Ett snabbt böj i en fingerled och så var det konstaterat: "normalrörlig" (han är av den stelare sorten, mildly spoken), det må väl vara, men eleven konstaterade sedan att med tanke på hans huvudplacering kommer det inte att dröja innan han får stora besvär med nacke och rygg.

Jag säger då det! :-)