onsdag 27 februari 2013

sista chansen

Trappa ned, ta det lugnt, återhämta sig. Det är väl sådant som gäller inför en stor kraftansträngning såsom Vasaloppet. Men vilandet är en konst! Man har ju känslan av att förkylningar gärna kryper på om man tar det alltför lugnt. Lagom till semestern och sånt.

Det är också svårt att låta skidorna stå när det varje dag känns som om det är sista chansen för denna säsong. Det töar ju nåt så djävulskt! Nu har det skidats tors-fre-sön-må-tis och sista chansen, ja, det var nog den jag knep igår. Så nu blir det väl ändå lite vila. Bra för högerarmen som är riktigt stakirriterad. Och för Lars fotknöl som fått pjäxallergi, eller nåt sånt. 

Töa lär det förresten göra även i Dalarna. Sex plus, liksom?! Kommer det alls finnas någon snö på söndag? Och hur fasen ska den hålla för 15 000 pers? Jag fattar det inte.

Fattar inte heller hur man ska ta sig fram bland denna hord av människor. Jag är fånigt rädd för andra åkare och vad de hittar på i spåret. Inte litar jag på nån! Vill helst ha helt fritt både framför och bakom innan jag står på i någon backe.

Ja, ni hör. Sju-åtta timmars terapi har jag framför mig.


Men dåså. Ses på andra sidan!

lördag 16 februari 2013

på skidor genom landet..

Vinter är trevligt och bra. Man åker skidor, mest varje dag. Man kladdar med valla och funderar över teknik. Man går med i en klubb, bara för att få åka tävlingsklass. Inte för att jag är nån skidåkare riktigt. Men ändå! Bättre blir det ju, för varje tur. Nuförtiden åker jag iaf fortare än jag springer. :-)

För några helger sedan fick jag låna syrrans tjejpimpade Kurt för en tur till Mattila och deras skidmaraton. Det var första gången jag var så långt nordväst i Värmland och landskapet var verkligen fascinerande, fullt av skogsklädda knallar av varierande (imponerade!) storlek. Fantastiskt. Dystrare var det att se så många gårdar och fina gamla hus i förfall. Avfolkningsbygd.
Fint. Men nervöst. Inte blev det bättre när man kom fram och testade skidorna, inget glid alls! och såg alla norrbaggar och skidtuffa värmlänningar i tävlingsdress och med egna vallastationer bredvid starten. Men sedan, ett dassbesök och en titt på stackarn som värmde sportdryck, och jag bestämde mig för att skärpa till mig. Bara att göra så gott man kan!
 
in i dimman

Så det gjorde jag. Och det gick helt ok. Jag var långt efter de riktigt duktiga tjejerna, men så himla många riktigt duktiga var det ju inte. Det blev en sjätteplats.

Såntdär ger ju mersmak. Och smittar!

Så helgen efter blev det en tur till Gimo i Uppland. 30 respektive 50km Lindmanslopp för mig och Lars. Det var DM så där var vi verkligen outsiders där vi stod vid bagageluckan och höftade till med lite blå swix för fäste. Utan vare sig tävlingsdräkt eller vallaställ. Gubben i bilen intill skakade på huvudet. Blått? Det är ju bara -2!

Spåren visade sig vara riktigt lösa och glidet var uselt även denna gång. Men nervositeten var inte så farlig. Det är ju bara att göra så gott man kan!

team rockskiers?
Så det gjorde vi. Och det blev ju rätt bra det med. Lars tia av ganska många gubbar, och jag femma av inte så många tjejer (åtta..). Jamenvadfan. Kul var det!

Denna helg slö-töåks det bara hemma i Nackareservatet. Men kanske vi hittar på någon mer spännande utflykt innan säsongen är över?

Vi får se!











Missa förresten inte detta klipp.. Mycket nöje!