after work

Var på såndär after work i fredags, med några från jobbet. När man är med sina jobbarkompisar är det smart att hålla sig hyfsat städad. Det funkade dock inte så bra i fredags, men jag var i gott sällskap - tror och hoppas jag. Det blev väldigt mycket öl, och gratisöl. Och en salig drinkblandning. Allt från whiskey-sour till Piggelin.

Jag var tvär i humöret och kaxade både hit och dit, inte likt mig. Kanske var det för att kvällen börjat lite surt; först fick jag skäll för att jag lånat en stol från grannbordet och sedan även onda ögat på dansgolvet. Det är inte Societeten, det här! En sur raggarbrud som tyckte att jag och K tog för mycket plats, visst. Två amazondamer och några dreglande tyskar, mer ryms förstås inte på Harrys minidansgolv. Not that we cared, men ändå.

När jag kom hem kastade jag stövlar och kläder rätt av, i hallen. Satte på datorn och hällde i mig lite fil. Och ringde min M för att tala om hur jäkla bedrövligt snurrig jag blivit;
-Tänk om jag missar tåget till dig imorn, buhuuu...!
- Men gumman, jag ringer och väcker dig. Sätt dig nu bara inte vid datorn och skriv en massa trams! Det är bättre du sover!
Pliktskyldigast stängde jag av datorn. Konstigt hur det alltid kryper i fingrarna på nattkröken?

Nästa morgon var huvudet en tickande bomb, men jag tog mig upp och jag tog mig iväg, dock ej i finaste form. På tågresan funderade jag över hur mycket jag egentligen skämt ut mig. Jag kom fram till att det nog inte var så farligt.

Fast sedan insåg jag att jag inte mindes hemfärden. Hur i all sin dar..? Jag cyklar ju alltid genom skogen och särskilt när det blåser kraftigt, som i fredags, brukar man minnas suset i trädkronorna, och månen, om den tittar fram.. Näpp. Inte en susning, ingen månflört. Det var rent kusligt. En minneslucka!

Jag var kallsvettig ända tills M upplyste mig. Du sa ju att du haft följe till Almers med nån Londonsnubbe? Bitarna föll på plats. Inte undra på att jag inte mindes skogen, jag cyklade ju inte där! Istället hade jag fortsatt min kaxkarriär via Västra Vall. Och det var inte dåligt så jag kaxade. Nu började jag skämmas, på riktigt.

Det var den här snubben, bekant till en gymbekant, som visade sig vara på väg i samma riktning. Vi hade pratats lite under kvällen, och han var säkert jättetrevlig. Men det var något jag hängde upp mig på, om det var gubbkepsen eller skinnpajen eller uppsynen, eller alltihop.

Så när han, inte utan stolthet, berättade om sin utlandskarriär, spann jag igång och ondgjorde mig något alldeles otroligt. London, ett sånt jävla skithål till stad, jag tänker fanimej aldrig åka tillbaks dit!! Stackars dig!!!. Asien fick sig nog också en skopa, när jag tänker efter. Så till den milda grad luftade jag, att hans käcka, londonska gubbkeps (rutig dessutom!) flög rätt av och for iväg i riktning Mixen. Var det jag eller var det kulingen? Jag undrar ännu.

Är det det där som kallas dåligt ölsinne?

Upplys mig gärna.

___
Det konstiga är att jag själv trivdes väldigt gott i London, på tiden då det begav sig.

gothenburg

Vi tog en miniweekend i Göteborg, jag och M. Vi cyklade dit. M på Herman, militäriskt järnstaket från 50-talet någon gång, jag själv på en 24-växlad lättviktare av senaste modell. Rättvist va?

Det gick fint. Det var fint väder. Vi körde bara fel en gång, på Kungsbackas golfbana (vad fan man nu skulle där och göra?). Någon punka behövde vi inte laga heller, inte förrän dagen efter i alla fall.



Hade varit lite orolig för min rygg innan. Den har varit lite öm och gnällig av allt cyklande på sista tiden. Jag tänkte att nio mil i fartställning nog kommer knäcka den på allvar. Nu cyklade vi i maklig takt så någon fartställning var det inte tal om. Sedan så cyklade jag fristyre nästan oavbrutet de sista tre milen, snällt både mot rygg och ömma handlovar. Och den uppochnedvända ryggresningen är icke att förglömma! :-) -->

Efter sex timmars färd anlände vi till Haga, härligt rosiga om kinderna och på strålande humör. L kom och hälsade på. Och vi gjorde stan; middag, en stillsam pubrunda, och avslutningsvis lite Aussiehäng på Dancing Dingo. Vilket namn! What a place! Många roliga typer.

Dagen efter var det kultur för hela slanten, och sedan hemfärd. Oh Gothenburg!


Idag har jag känt mig lite halvvissen. Om man känner sig halvvissen så är det rätt fint att ge sig själv en riktig genomkörare. Jag tänker att endera så bryter då en eventuell förkylning ut, eller så försvinner den. Enkelt!

Jag gav mig själv en riktig genomkörare. Jag cyklade som fan till och från jobbet. Sedan sprang jag. Och sist var jag på tantpump på gymmet, det var längesen. Och väldigt gôtt. Nu känner jag mig pigg, fast det är sovdags.

Måste bara förundra mig lite över alla typer i springspåret. Bara för att det råkar vara september månad så har man visst slutat tro på sina termometrar - idag var en orgie i långa ärmar och långa ben, och vindtätt ovanpå. Snacka om självplågeri! Och så stirrar de på mig som om JAG vore UFOt?! Hallå eller? Linne och halvlånga tights är snudd på i överkant när temperaturen är över tjugo och sydvästen vindar smeksamt. Tokfransar!

Godnatt hörrni!

sport

Mina fina löpskor pajade efter bara fyra månaders användning. Jag gick tillbaks till butiken och gnällde, fast bara lite. Jag är inte så duktig på att gnälla sådär offentligt. Min M blev sur på mig; jag borde inte bara gnällt utan skällt också, sa han. Han hade väl rätt. Skorna kostade 1300 kronor och ska ju inte paja sådär.

Butiksbiträdena höll med om att skorna inte borde gå sönder bara sådär, men de höll inte med om att jag borde få ett par nya, inte helt gratis i varje fall. Jag bjäbbade lite men böjde mig, såklart. Trehundra fick jag lägga för ett par nya, av samma modell som de gamla, fast ny färg. Jag gillar dem fast jag gillade de gula bättre, lightning blabla, vad de nu hette. De var skitsnabba. Nu blir jag lite långsammare.

Sedan så har jag fått låna min Ms fina cykel. Den lyder precis, växlar när den ska och rullar som en vind. Väger inget heller. Jag är i cykelbytartagen så det är bra att få provköra lite annat för att jämföra.. Har även fått låna riktiga cykelskor av en arbetskompis. Ska prova dem till jobbet imorgon, när jag har hjälmen på. Det är visst svårt det där, om man inte hinner lossa fötterna innan man stannat. :-)

Det här blev en jäkligt trist not, men så är det.

Imorgon är det måndag. Bäst att sova nu.

c'est la vie, say the old folks

Det kliar i skrivfingrarna, även om det är mitt i natten och jag är småförfriskad. Orden flyter liksom lättare, även om de kanske blir rart stavade emellanåt.

Den här helgen har jag hamnat på lokal varje kväll, trots att jag inte skulle och inte ville. Fast när det väl kom till kritan ville jag ändå, hellre än att sitta hemma och stirra i väggen.

På fredagen, ett sent inhopp på Ms firmakalas. Ett glas vin och en tequila och dansformen kom som ett brev på posten. SurfT överraskade, nu jävlar Fia ska vi ha kul! Jag visste inte att han kunde dansa? Och musiken! Liveband med fin repertoar, allt från Chuck Berry och Elvis till U2, fina grejer. Folk backade och beredde plats, bäst vi passar oss, här händer det grejer! Vi sjöng och svingade, en sådan stämning!

Ikväll, middag hos B. B själv inte hemma, men M2 hade lånat hans lägenhet och bjöd mig och M på käk och vin. Och whisky, kaffe och god musik till efterrätt. Vi stassade oss duktigt men när vi äntligen kom ned på stan hade fötterna redan självdött. AjajAJ! Jävla finskor. Taxi eller gympaskor nästa gång, så är det bara.

Många konstiga människor ute. Men M2, hon mötte sina drömmars man, tror jag (såg det ut som, i varje fall!). Själv dansade jag mycket, så mycket det gick, tror jag. Med Helsing- och Göteborg, Varberg och Derome. En randig typ griper bryskt min vänsterhand, granskar ringfingret; borde det inte vara dags att stadga sig snart?! Jag drar mig loss, rappar tillbaks, själv då!? Han är ganska många år äldre och jag blir förbannad, varför får killar leka hur som helst, hur länge som helst? När vi tjejer så tydligt förväntas hålla oss hemma och producera? Bah!

Som sista låt spelas Hotel California, ni minns, Eagles powerballad från 1976. Jag var inte ens född då, men på högstadiet var det min bästa-bästa låt (hade den på singel, men hann inte lyssna sönder innan brorsan pajade med boll och innebandyklubba.. deliberately, I guess). Hur som, så fick lite nostalgikänning ikväll. Och när MG bjöd upp kunde jag inte riktigt med att tacka nej, även om jag tycker han är lite läskig. Jag brukar inte vara rädd för folk, men den där blicken, underligt genomskådande. Han fångar in mig med en hand i nacken och en stadig arm om livet, som i ett skruvstäd. Hjälp och bevars, helst vill han slänga mig över axeln och röva mig hemåt, inga dolda budskap här inte. Men jag fredar mig och det funkar. Tack och bock, trevligt att dansa, men en dans är ingen dans och fler kommer det aldrig bli!

Så är det och så var det.

Och nu sömn, som vanligt. Klockan är 03:31! Gosh.

toppen is nådd

Semestern är över. En vecka i norr, utgångspunkt Kiruna. Den klassiska vandringen från Nikkaluokta till Kebnekaise, och tillbaks, förstås. Det klassiska bad- och bastubesöket i simhallen. Sedan strosande i butiker och på Kirunas höstmarknad. Och, förstås, ett givet besök i LKABs Kiirunavaara (gruvan).

Det är litet av en annan värld. Så mycket träd, så små träd. Knotiga björkar och skrana granar. Sjö efter sjö, mera skog. Och emellanåt någon stuga. Renar. Tjejren heter vaja (fast det lärde jag mig i ett korsord, inte i Lappland).

Folk är så trevliga. Fåordiga och tvära, säger vissa, men jag håller inte med. Lite sävligt ibland, möjligtvis. När vi just anlänt till Kiruna och lite planlöst strosar runt bromsar en buss in; Ska ni med 15:50- till Nikkaluokta? Släng in väskorna där bak, jag ska bara en tur till Jukkas så kommer jag och plockar upp er sedan! Va!? Vilken omtanke!

I Kebnes toppstuga (den lilla, för den är mycket renare och trevligare), blandas bygdens söner med katiga Stockholmare, och vi i Skånegänget blir någon slags motpol. Eller jämvikt, jag vet inte. Vi språkas en del, allihop, fast mest prat blir det med de trygga Kirunakillarna. De är tre; två röda, en brun. Jobbar i gruvan. De röda är bröder, gissar jag. De tinar vant en skopa snö i sitt Trangiakök, kaffe får man ha. Visar film från gruvans innersta, det är läskigt, stenskott och hela block som rasar, mobilens ljud är inget vidare men det sprakar och brakar och riktigt viner om stenarna. Nackhåren reser sig. En person dog förra året och man är besvikna på ledningen som låter folk fortsätta arbeta i en sådan miljö. De gamla rävarna vägrar, men de unga, de går dit, vill vara till lags.. och behöver lönen, förstås.


Sedan går vi, eller småspringer, upp till toppen - Kebnekaises sydtopp. Det snöar ymnigt och graderna är långt under noll, om man stannar fryser man fötter och händer av sig, det går inte. Jag ruschar upp och ned medan killarna valhänt handskas med skumpaflaskan, fingerfärdigheten bortblåst med vinden, men till slut så. Slutligen öppnar också moln- och snöridåerna upp sig och vi får en glimt norröver, vi fotar utsikt och vi fotar varandra. Sedan öppning söderut och så grant det är! Att man inte åkt hit förr!


Den natten sover vi inte mycket, vinden viner, rycker och sliter i tältduken, det slår och krumbuktar, och kallt, så kallt. Men morgonen efter var vacker! Om än fortfarande kylslagen.

Där finns mycket mer att berätta men nu är det läggdags, som vanligt.

Kram godnatt.

Ps. Boken jag skrev om sist; Kamratliv och äventyr på Kanadas prärier, skriven av Karl Gunnarson (pseudonym för Gunnar Schulze). Good stuff.