39+2

..men ingen baby i sikte ännu. Fast en och annan förståsigpåare menar att det snart är dags. Någon tar det på magens utseende, en annan på min blick, en tredje på hur pass rörlig jag varit de här nio månaderna. Å andra sidan träffade jag arbetskompisarna igår, och av dem var det ingen som trodde att hen skulle komma ut före utsatt tid. Ja, vi får se vem som får rätt.

Arbetskompisarna har förresten bettat om kön, vikt, längd och födelsedatum, så nu måste jag tänka ut nåt bra pris till vinnaren (förslaget om att den som gissat närmast ska få välja namn är jag inte helt med på..). Förresten så var chefens gissningar mest underhållande, hon tror jag ska gå över tiden och sedan föda en minikubikare på 3,5kg och 40cm! Det kan säkert hända att fullgångna bebisar är så pass korta men nog vore det högst förvånande med tanke på de långskånkade föräldrarna? Nå. Helt säker kan man förstås inte vara.  

Apropå arbete så är det nu färdigjobbat för min del. Det känns mycket konstigt och tomt att vara hemma, särskilt om morgnarna. Man vaknar som ett ljus klockan 06 och sprätter ur sängen. Vad ska jag göra nu?! liksom. Så det blir att hålla Lars sällskap vid frukost och sen röja omkring med nåt projekt.. och sen.. sen dippar jag mer än vanligt. Idag tupplur redan kl 11! Så det är bra att vara hemma såklart, orken är inte som vanligt - även om jag gärna vill tro det.

Timmarna före tuppluren idag var iaf väldigt trevliga. Solen sken så grant och plötsligt flög ett joggsug på. Jag trodde jag hade lagt ned det efter en ganska bedrövlig runda förra helgen. Men idag blev det annorlunda, det gick fint att trava på en hel halvmil. Sakta, förstås, väldigt sakta, men ändå! Gissa om frukost no2 smakade bra sedan?!

Men nu måste jag nog ändå börja fundera över lunch, klockan är ju snart fyra.

Ska lägga med en bild, bara, på sånt jag tror jag kommer att hinna med under närmaste tiden. Både lite tjejigt romantiskt och lite annat. Tidningsprenumeration är nåt annat jag funderar över. Vore ju trevligt!

formtoppning?

Det rimmar väl ändå inte riktigt, det där med lugn och ro och vila, inför det som ofta omnämns som den allra största fysiska utmaningen i livet för oss kvinnor. Varva ned, visst, inte utsätta sig för stress, okej. Men sofflocksläge i veckor, vilken sorts formtoppning är det? Ska man tro på barnmorskan kräver förlossningsarbetet så mycket som femhundra kalorier i timmen, redan från tidigt skede, och om det är sant blir det bara ännu svårare att förstå på vilket sätt det skulle vara bra att ha slappat bort det mått av styrka och kondis man ändå lyckats behålla under graviditeten. Nej, det rimmar inte nåt vidare, i mina öron.

Så jag gör som passar mig. Förstås. Kroppen och lillTramp gillar när det rör på sig, och tillsammans ser de till att nivån blir passande. LillT och de nya, rundare formerna, väger en del, och lungorna har ont om plats. Då kan det inte bli annat än lagom. Smart ordnat. Och efter ett sådant lagomt pass tar vi gärna en lur på soffan. Aktivitet och vila varvat, det tror jag på.

Sedan återstår det att se, om sisådär sexton dagar, hur denna formtoppning funkat. Vad blir det för en målgång? Sällan har man varit så oviss inför något.

Ja det är ingen idé att grubbla. Det blir som det blir.

//S

Ps. imorse nös jag så lillTramp började hicka! Stackars liten.