toppen is nådd

Semestern är över. En vecka i norr, utgångspunkt Kiruna. Den klassiska vandringen från Nikkaluokta till Kebnekaise, och tillbaks, förstås. Det klassiska bad- och bastubesöket i simhallen. Sedan strosande i butiker och på Kirunas höstmarknad. Och, förstås, ett givet besök i LKABs Kiirunavaara (gruvan).

Det är litet av en annan värld. Så mycket träd, så små träd. Knotiga björkar och skrana granar. Sjö efter sjö, mera skog. Och emellanåt någon stuga. Renar. Tjejren heter vaja (fast det lärde jag mig i ett korsord, inte i Lappland).

Folk är så trevliga. Fåordiga och tvära, säger vissa, men jag håller inte med. Lite sävligt ibland, möjligtvis. När vi just anlänt till Kiruna och lite planlöst strosar runt bromsar en buss in; Ska ni med 15:50- till Nikkaluokta? Släng in väskorna där bak, jag ska bara en tur till Jukkas så kommer jag och plockar upp er sedan! Va!? Vilken omtanke!

I Kebnes toppstuga (den lilla, för den är mycket renare och trevligare), blandas bygdens söner med katiga Stockholmare, och vi i Skånegänget blir någon slags motpol. Eller jämvikt, jag vet inte. Vi språkas en del, allihop, fast mest prat blir det med de trygga Kirunakillarna. De är tre; två röda, en brun. Jobbar i gruvan. De röda är bröder, gissar jag. De tinar vant en skopa snö i sitt Trangiakök, kaffe får man ha. Visar film från gruvans innersta, det är läskigt, stenskott och hela block som rasar, mobilens ljud är inget vidare men det sprakar och brakar och riktigt viner om stenarna. Nackhåren reser sig. En person dog förra året och man är besvikna på ledningen som låter folk fortsätta arbeta i en sådan miljö. De gamla rävarna vägrar, men de unga, de går dit, vill vara till lags.. och behöver lönen, förstås.


Sedan går vi, eller småspringer, upp till toppen - Kebnekaises sydtopp. Det snöar ymnigt och graderna är långt under noll, om man stannar fryser man fötter och händer av sig, det går inte. Jag ruschar upp och ned medan killarna valhänt handskas med skumpaflaskan, fingerfärdigheten bortblåst med vinden, men till slut så. Slutligen öppnar också moln- och snöridåerna upp sig och vi får en glimt norröver, vi fotar utsikt och vi fotar varandra. Sedan öppning söderut och så grant det är! Att man inte åkt hit förr!


Den natten sover vi inte mycket, vinden viner, rycker och sliter i tältduken, det slår och krumbuktar, och kallt, så kallt. Men morgonen efter var vacker! Om än fortfarande kylslagen.

Där finns mycket mer att berätta men nu är det läggdags, som vanligt.

Kram godnatt.

Ps. Boken jag skrev om sist; Kamratliv och äventyr på Kanadas prärier, skriven av Karl Gunnarson (pseudonym för Gunnar Schulze). Good stuff.