run, girls, run!

Nyss hemkommen från Göteborg. Trött, träningsvärkig och lätt illamående efter tågresa i 35gradig kupé (SJ SJ gamle vän..). Men Göteborg var trevligt, förstås!

Jag och kompisar M och C hade bestämt oss för en tur till Skatås och Finalloppet, så däråt styrdes kosan på lördag morgon. L - hon med magen - transporterade oss förnämligt i sin guldVolvo och agerade fanclub hela förmiddan. Cheerio!

I Skatås har jag aldrig varit innan, där var fint! Trevlig motionscentral, fina springspår. Jag och C skulle springa 10km-klassen, M 5km-klassen. Jag kände mig inte särskilt upplagd. Springa! Idag?! Jag? Bakbenet stelt och knappt hade jag sovit (många Ventolineinhalationer pga Mallens katt!). Jaja. En mil, det klarar man ju. Det tar väl inte ens trekvart. Va?

Mallens start gick och hon lubbade iväg med friska steg, Ta´t lugnt i början nu Mallô! Jag, L och C hann bara en liten promenad innan de första snabba ur denna klass närmade sig målområdet. En ung kille i ensamt majestät, med långa lätta steg i mål på just över 18min. Wow! Sedan var det dags för start för damerna i 10km tävlingsklass och jag och C skyndade dit medan L höll utkik efter Mallen som snart borde närma sig mål. Jag och C ville heja på Eva (http://www.fit-eva.blogspot.com/), men starten gick, fältet passerade, och jag kunde inte se någon färgglad kjoltjej? Nähäpp, hon kanske inte kommit till start? Typiskt.

Så var det dags för mig och C att komma ur överdragskläderna och värma upp. Joggade ett varv, min mage kluckade oroväckande och det kändes sådär. Just innan vi skulle knô oss in i startfållan såg C ett bekant ansikte; Evas man! Han sa att Eva visst var med i tävlingsklassen, men lite längre bak i fältet vid start. Trevligt att få hälsa på honom, hoppas nästa gång att jag får chans att heja på Evan med.

Starten gick. L och M skrek, Kör tjejer, det går skitbra det här! Lite trångt första biten. Allra mest kring en äldre herre som riktigt fällde ut armbågarna för att inte låta någon passera. Särskilt inte mig. En liten stel gubbe med backslick, liksom? Nähädu, in med armbågarna!, morskade jag upp mig, jaha ursäkta, sa han, som om det inte varit medvetet. My ass! Min första km gick iaf på 4:40 och jag kände direkt, fortare än såhär, det kommer inte gå, inte idag. Bara försöka hålla ihop, inte sacka. Herregud, under femtio i alla fall, måste jag!

Har inte så mycket att säga om resterande nio km, det var en fin bana men det var inte min dag. Tog i allt jag kunde men inget hände! Uppför var pest, på platten sprang alla förbi, nedför var enda gången det kändes hyfsat och jag försökte så gott det gick att släppa på och hämta andan.. Det var ett par partier med knixigare stig, ganska korta, inte så hemskt besvärliga, egentligen, men tillräckligt för att stoppa upp en sån som jag. Vid 7,5 var det vätska och jag stannade för att dricka ordentligt. Tror aldrig jag tagit vatten i ett millopp innan (möjligen för att hälla över mig om det varit varmt).

Sedan började folk öka takten och många-många passerade. Pigga ben. Inte mina! Ville gärna hänga på men det gick inte. Målet närmade sig i ultrarapid, L och Ms rop, SPURTA FIA!, och äntligen, äntligen, i mål! Tiden blev 47:53 och jag var helt slut!

Fyfanihelvete. Värre än förra årets Höstmilen, till och med.

Men visst är man nöjd efteråt, även om man inte är nöjd. Ni vet! Nöjd över att få komma hem (till kattjäveln?!), över het dusch, långfika, vila.. Och över att få fixa sig för utemiddag, ta ett glas vin eller två.. Bege sig ut på stan. Trevligt; lite extra trevligt, efter att man tagit ut sig!

Och nu är jag hemma. Ska öva lite gitarr och krama min Lars.

Veckans låt: Rolling in the deep, Adele. Massa jävla barréackord som jag faktiskt börjar bli bra på.