stukad

En sådan lördag, varm, blåsig, hela 25 grader i skuggan! Långpass på schemat, tre timmar, eller åtminstone bortemot. Så långt har jag ju inte sprungit på evigheter och var osäker på om jag skulle orka.. men Lars lovade att möjlighet att kliva av efter ca 2,5h. Så det skulle nog funka! Jag såg fram emot det hela. En svettig tur i reservatet, kan det bli bättre?

Så vi joggade väl iväg, så smått. Slingan eller stigen? frågade Lars (slingan= elljusspår, stigen= smal, knixig). Stigen! sa jag, för jag håller på att träna mig på besvärligt underlag och tycker jag börjar klara det rätt ok.

Då hände det, inte ens fem minuter in i passet. Snedtramp på en rot och pang i backen. Med ett läskigt knäpp i fotleden! AJ!

Jag blev skiträdd! Trodde nåt gått av, minst! Försökte ordna högläge, sittandes på stigen, och kompression med händerna, medan Lars ryckte hem efter linda.

Sedan föll det sig som så att de miljarder mygg som fanns där i dälpan gav sig på mig, så jag var bara tvungen att ta mig därifrån. Så jag ställde mig upp, tog något prövande steg. Och sedär, det gick ju fint. Ömt, förstås. Men jag kunde ju gå. Vilken lättnad!

Så kom bandaget, vi lindade hårt, jag linkade hem och Lars började passet på nytt. Nu har jag höglägat en timme och så pysslat maränger till kvällen (grillfest!), och foten, ja, den är öm, vill inte vickas i sidled. Men inte svullen, inte blå. Det var inte så farligt, alltså!

Jag måste verka värsta mesen, men faktum är att jag under mina 34år aldrig stukat foten, aldrig någonsin. Trampat snett, visst, men aldrig att det blivit sådär svullet och blått och hemskt. Nu trodde jag det var kört, flera gånger om, jag blev jätterädd!

Jahapp. Så kan det vara. Ledsen över missat långpass men glad att det gick bra ändå. Till veckan springer jag igen!

//S

Ps. Mina DS Trainer fick iaf en provtur igår och de kändes mycket lätta och fina.
Ps II. Lägger med lite härlig bonnbränna, så kan det bli efter en dag på cykel alternativt en dag på Grönan.