springhelg

Mycket spring blir det. I alla fall om man lägger ihop det: Sörmland Ultra, 50km i lördags (Lars), och Hellasloppet, 10km, i söndags (jag).

Fem mil, det är jävligt mycket det. Jag cyklade motsvarande sträcka för att agera hejaklack och höll på att frysa ihjäl i snålblåsten. Mjölksyra fick jag med. Fruktansvärt! Men sen kom jag till metropolen Åva och fick se Lars på pigga ben så då tänkte jag att nu får jag fan skärpa mig. Vände styret mot Rudan och rullade på. Väl där dröjde det inte förrän en bekant figur kom in för sista kilometrarna runt sjön, sjätte man minsann, men med två kufar hack i häl. Hann precis ropa detta efter honom och tänkte nu jävlar...! Riktigt spännande, att stå vid upploppet och vänta. Men YES! Först nedför tokbranten, ut ur skogen, in mot upploppet; Lars såklart, min alldeles egen bergspringare!

Lars Hjulström Rockrunners 1970 03:59:47 H6. I'm proud!

Så efter denna nerve-wrecking day var det bara att ställa in siktet på vad som komma skulle, för min del alltså. 10km, en fis i havet. Om Lars hade klarat 50km i snittfart under 5min/km så skulle väl jag klara 10km dito. ELLER?

Det blev en spänd morgon. Frukost, kaffe, Men älskling, äter du inte för mycket nu när du ska springa? Starten skulle gå kl 13 så jag trodde inte det var nån fara.. men klart jag blev ännu mer nervös då! Vid tolv cyklade vi iväg. Direkt till efteranmälan, fylla i nya fina namnet och betala 225kr. No 513 fick jag, turnummer, eller? Pirr pirr. Alla tjejer såg starka ut, Ingmarie Nilsson (visst heter hon så?), inte minst. Kikade efter pyamastjejen som jag hade en liten dust med förra året (hon sprang i rosa underställ!), men såg henne inte. Snabb uppvärmning, lite för snabb, sedan in i fållan, långt fram, och PANG PANG, två skott för start! Många gick ut stenhårt! Men de flesta verkar vetat vad de gjorde, i alla fall tjejerna - jag passerade nämligen bara en enda under hela loppet. Däremot ganska många killar.

Första fem är ordentligt backiga men jag sprang på så gott jag kunde; sansat uppför, farten uppe när det planade ut och sedan släppa på allt det gick i nedförs. Andas! Nästa fem var övervägande grusväg och något planare, jag försökte hålla i farten då också och se fram emot backarna som jag visste skulle komma vid 7,5 och 9 (att man kan längta efter backar?!). Höll rygg på två killar som sprang i lagom fart, den ene tröttnade dock. Jag och kille nr 1 började då knapra in på en tjej som såg ut att ha stumnat rejält - hon uppbådade dock superkrafter och både hon och kille no1 hängde enkelt av mig när det blev dags för spurt. Då kom även tidigare avhängd kille och spurtade förbi. Jävligt surt. Men jag vet ju att min spurt suger. Faktum är att den inte existerar. Därför extra gulligt att Lars stod och skrek på upploppet, EN JÄVLA SPURT NU ÄLSKLING SÅ GÅR DU IN UNDER 45!

Han hann även ta ett foto. Visst ser det väl ut som om jag skyndar mig, lite? Det ser också ut som jag har en sjuk jävla lårmuskel som är alldeles knölig. Tänk vad man kan ljuga med bilder!

Och tiden då? Jodå, spurtbrist till trots; 44:56. Jag har bara sprungit en snabbare mil en gång, i Karlstad, på platt och asfalt. Så klart jag är nöjd!

Är också nöjd med mina fina rosa skor. Lätta, fina, absolut inget som skaver i hälen.. Sweet!

Det finns dock en sak jag är mindre nöjd med, och det är att jag i resultatlistan fått ett helt annat namn. Inte alls Sofia Hjulström utan SuZanne-nånting. Märkligt.