springa snyggt?

Att min löpning går kräftgång är knappast någon nyhet. Men jag kämpar på i spåret, efter bästa förmåga. Igår följde jag med Lars till Ursvik för ett varv på Extremebanan - dagen till ära lite extra extrem! (Vilket förstås inte passade mig särskilt bra. Knixig stig och många höjdmetrar är besvärligt nog utan "flytande" underlag).

Jag tänkte i alla fall det skulle vara bra att ställa upp en gång nu i vår, för att få ett mått på hur dålig jag egentligen är. Och så återkomma senare och bli glad över att jag förbättrat mig! Ja vi får se hur det blir med den saken, känns ju inte så lovande just nu.
http://www.sik.org/idrottonline/xtreme11/Extreme_inbjudan_2011.pdf

Det som gjorde gårdagen extra extrem var iaf det sjuhelsikes oväder som brakade loss, med åska, hällande regn och svidande hagel. Kläderna satt som klistrade, linserna hotade halka ur och klafs-klafs i asfaltsAdidasen som är klumpiga redan från början.

Jahapp. Lite oväder är ju roligt, till en början. Och det gick lätt att springa, till en början. Även om det inte gick fort. Jag höll humöret uppe med diverse glada tillrop, och lite smågnolande, för mig själv, i mitt huvud. See chameleon, lying there in the sand, all good things to everyone, run run away! (lyrik på hög nivå!!), och när någon sprang förbi; jag är i alla fall inte lika hjulbent/flåsar i varje fall inte lika mycket/ som han där! Och I höst är jag stark! Jag också!

Sedan fick jag också lite trevliga tillrop från förbipasserande. Det ser lätt ut, kör hårt tjejen! och Du är stark! Det går fint! vilket piggade upp. Och så tänkte jag på Eva (http://fit-eva.blogspot.com/) som pratar mycket om att springa snyggt. Det är ju lite svårt att veta hur man själv ser ut när man springer, jag vet bara att jag är rak som en eldgaffel och spretar med lillfingrarna, vilket ju är rätt fånigt.

Men jag försökte hålla kvar det i tanken, snygg-springet, även när det gick allt tyngre. Sista tre km var ofantligt sega och skorna vägde bly, men jag försökte hålla stilen och räta upp mig extra när hukande stofiler och stelbenta damer passerade i högre fart.

Jag tror jag höll mig ganska fint, stilmässigt, men tiden i mål var förstås inte mycket att hänga i granen, 1;26 på 15km. Det var ganska deprimerande att stå i duschen och höra andra tjejerna efteråt, 1;18, 1:22.. fast sedan kom spring-Sofie in (http://trailsofie.blogspot.com/) och hade drämt till med 1:09 och då blev jag stolt! En gång var jag bara fyra minuter efter henne på tävling, och det är inte så hemskt längesen. Fast mycket har förstås hänt sedan dess; hon har gått framåt och jag har gått bakåt!

Men.

Skam den som ger sig!

//S