Här är så vackert! Skulle helst lägga upp massa bilder, bara, men kamera och padda är inte kompisar, iaf inte utan en speciell sladd (som man antagligen kan köpa varsomhelst?). Well. Bilder får komma sen.
Vi har varit några dagar i mytomspunna Leadville (alla som läst 'Born to Run' vet vad jag pratar om). Andats tunn luft, campat fint, träffat roliga ekorrar och murmlar (och trevliga amerikaner), ätit burgare, toppturat på Mt Elbert... Höjden påverkade dock mer än man kunnat ana. Leadville ligger 3000 möh. Som vi pustade och flåsade första dagen. Att Lars skulle springa en trailmara bara några dar senare kändes helt galet. Omöjligt! Det var inte bara flåset, heller, som påverkades. Aptit och sömn också- jag som vanligtvis alltid är hungrig kunde gå hela dan på lite frukt och en milkshake? Weird.
Men det gick ju till sig. Lars sprang sin mara, och jag tog mig högt upp på fjället för att heja, utan att flåsa ihjäl. Tacksamt att vara publik i USA. Folk blev SÅ glada! Tänk vad ett 'Good job!' kan göra. Å en high five på det. :) Gladast av alla var en Barefoot Alex som tassade uppför helt bar och nedför i ett par typ flipflops fast med lite mer remmar. Å undan gick det!
Lars var riktigt mör på väg upp, illamående och dyster, men när han passerat vändpunkten och var på väg ned kände jag igen honom igen. 'Nu känns det som om det kommer gå bra det här!' ropade han och struntade i min lilla vätskestation. Gott att höra. Bara för mig att plocka ihop, trava tillbaka till bilen och köra ned till stan och målet.
Ja, det var häftigt.
Men nu är vi i Snowmass, Aspen. Och ska planera vår vidare tripp. Kanske Moab, Utah, får vänta några dar. Värmebölja är inte min grej! Jag vet inte ens hur mycket 120 fahrenheit är.. men det låter för jävligt.
Have a good one!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar