lördag 21 september 2013

kroppens förfall

Det där lät inte nåt vidare värst förstås. Men just så känns det efter snart två veckors förkylning! Som om det inte räckte med att huvudet är så täppt att det känns ända ned i tandrötterna? Nej, trött i ryggen ska man vara, onda knät gör ska göra sig påmint, och så lite ischias på det. Den enda fysiska aktivitet jag klarat denna period är att mig till jobbet på cykel, och att vara där förstås. Förresten har jag även fått tumartros av alla apelsiner och grapefrukter som pressats till juice dessa dagar...

Men nu får det vara färdiggnällt. Det är ju bara en förkylning!

Det har hänt bra saker med. Det har varit lite bestyr, med att flytta möbler och bo trångt, men det har det varit värt. För nu är golven slipade och lägenheten som ny!

kök före
 
..och efter
 
Mycket trevligt.

Jag har klippt mig. Nu är det ganska mycket kortare och lite mörkare. Behövligt!

Och hejat fram min pigga träningskamrat som gjorde sin första halvmara på 1.34 förra helgen! Från ett av de allra bakersta leden var det verkligen en prestation - vi stod vid 19km och fortfarande där var det vassa armbågar och zickzackspring. Vilken grej! Kul att heja på lopp. Man vill själv också, helst lika bra.

Det är bara att fortsätta drömma. :-)

Men nu är klockan snart nio. Snart dags för frukost, väl? (När ska man vänja sig vid att vakna 06 varje dag?)

Skön helg på er!

1 kommentar:

Viktor Winterglöd sa...

Visst är det lätt att känna sig som slaktavfall när alla kroppsliga eländen sammanfaller, men det kommer en dag...