2012 - det blev som det blev

2012 var ett trevligt år, man kan inte säga annat. Men på sportfronten blev väl det sisådär. Jag hade ju planerat ett och annat, sånt jag inbillat mig skulle vara uppnåeligt. Det skulle bli mera spring och det skulle bli snabbare spring och framför allt så skulle det bli en silvermedalj i Lidingöloppet!

Av allt det där blev intet. Ja, jag sprang rätt långt, förstås, ända till augusti när häck och hamstrings satte stopp. Men fort gick det inte och någon start i Lidingö kom inte på fråga. Sedan tillkom en meniskskada. Plus nån form av främre knäsmärta i andra knät efter att jag stått på näsan, på självaste julafton.

Ja, det blev som det blev, helt enkelt. Och vad tjänar det till att älta?

Det var ju ett bra år ändå. Och "sportiga" höjdpunkter blev det, ett par, under årets första halva. Jag fick ju chans att prova Lars paradgren; bergslöpning. Två gånger till och med, i fantastiska Frankrike! Aldrig kommer jag bli så vidare värst inom detta (heller), men kul var det! Med ardennerben och lite envishet kommer man i alla fall rätt snabbt uppför. Och jag fattar verkligen varför folk blir så bitna.. Så mycket roligare än att nöta mil efter mil på platt asfalt!

För 2013 blir det inga löften. En anmälan till Axa Fjällmaras "öppet spår"-variant kastades in på impuls, så man hoppas förstås att det kommer funka att springa igen. Det är ju ett tag kvar.

Och så hade jag hoppats på snön. Åka längd funkar rätt bra, och efter några dar i Långberget vill man bara ha mer!  Men så for man därifrån och det enda som nu påminner om snö och avverkade kilometrar är en vag träningsvärk i häck och triceps. I Sthlm finns bara barmark och is varvat med en och annan skitig driva. Sorgligt.

vy över Fryken

Det var väl ungefär det jag hade att säg, för nu.

Tja!