på Sophiahemmet

Nu har menisken snitsats till, och jag fick själv vara åskådare på första parkett. Artroskopi, det är fina grejer! Ett prydligt snitt här, ett prydligt snitt där, och från att ha sett rummets inredning på skärmen så dyker vi in i knät. Kamera, verktyg och en massa koksaltlösning. Jag och doktor och två syrror. Det är en värld av rosa och vitt och liksom forsande därinne. Nåt lite mer mörkrosa flyter förbi, en bloddroppe! kvittrar den syster som ser till att jag har det bra (den andra servar doktorn och bänder mitt ben hit och dit).

Man får en guidad tur; här har du femurs ledyta, slät och fin, tibia också, och det som skimrar i pärlemor är laterala menisken. Titta när jag trycker på den, så spänstig! Den där håller! Ja, riktigt fint. Ser ju ut som ett bra knä, det där. Men så kommer vi till medialsidan, och där ser man ju tydligt att det är en något som är trasigt. En flik fladdrar lös. Ganska stor flik med. Man klarar sig utan den fliken, säger doktorn och kör runt med den lilla dammsugande sågtandade manicken och klipsar och snitsar. Han skojar om att det är som att spela Pacman. Det är ju lustigt förstås.. men samtidigt bänder syster benet i koställning och det knakar och brakar och jag ser ju på skärmen att det måste bända lite till för att komma åt där det är som smalast. Nog brassar de på med koksaltet också för det spränger i hela knät. Jag blir alldeles kallsvettig. Syster lägger en hand på min axel och säger att det var bra jag kom för det där hade inte läkt av sig själv. Sedan drar hon en riktig skräckis om hur man gjorde förr i tiden. Man fläkte upp knät, tog bort hela menisken, sedan helbensgips i 6v... Kanske inte det mest pedagogiska storyn där och då, men vid det laget hade Pacman kommit åt den sista lösa "pluppen", mitt ben fick återgå till en mer normal ställning och jag kunde slappna av lite. Faktum är att ingreppet bara tog en knapp kvart. Vips så var sladdarna ute, doktorn försvann, systrarna städade upp och snart fick jag sätta mig upp och se hur knät såg ut på utsidan. Jag blev lätt chockad över att det var jättesvullet, fyrkantigt, och blodigt! Självklart att det skulle vara blodigt, det fattar ju vem som helst. Men jag hade ju inte sett nåt blod nästan alls på skärmen..?

Så var det i alla fall.

På kvällen och nästa morgon läcktes det koksalt under gurglande läten, riktigt obehagligt. Jag följde noga instruktionen om stillasittande/liggande och värktabletter var femte timme och när tabletterna tog slut igår morse väntade jag spänt på att det skulle börja smärta. Men det gjorde inte det! Fortfarande inte. Nu är jag ännu inne i den beordrade tvådygnsvilan, men imorn får vi se. Då får jag röra mig mer, se var den där smärtgränsen är.

Cykla borde ju funka snart i alla fall! Doktorn tyckte jag skulle skaffa SL-kort för denna månad men jag är skeptisk. Jävla ovärt att slänga ut massa pengar på t-bana (som man verkligen inte vill åka!). Å andra sidan ska man inte ta sig vatten över huvudet och riskera att paja något. Ja, jag ska boka tid hos en sjukgymnast som kan detta och lyssna noga på vad han eller hon säger. Alright!

Nu ska jag masa mig ur soffan och försöka fixa KÄK! Middagsgäster på väg!