måndag 27 maj 2013

Stockholmssyndrom

Nu har jag bott i Stockholm i snart fyra år, men vänjer jag mig? Nä, jag tycker inte det. Vill inte heller. Det här är något tillfälligt!

Det är för trångt, för dyrt, för hetsigt, för mycket avgaser. Och de har ju så mycket konstigheter för sig, stockholmarna. Springer omkring och trängs i t-banan, sitter i bilköer i timtal varje dag, hetsar fram på exklusiva tvåhjulingar. Ger sig ut på "vandring" i elljusspåret, i nyinköpta vandringskängor och med GPSen i högsta hugg. Lagar saker med eltejp.

Sån vill man ju inte bli.

Särskilt eltejpslagningarna sticker i ögonen. Trodde inte det var sant första gången jag såg en fasttejpad backspegel! Men det dröjde inte innan jag förstod att det är så man lagar grejer här.

rost, vardå?
även en finare beamer får smaka tejp när olyckan varit framme


















Det värsta är, att det ofattbara hänt. För ett par veckor sedan gick jag, helt frivilligt, på konsert, tillsammans med 56 000 andra. Och idag...


plötsligt var skärmen tudelad. vad skulle jag ta mig till?
Åh nej!

Är jag en stockholmare nu?

2 kommentarer:

Viktor Winterglöd sa...

Det är ju bara övervintrade ski bums som gått från att tejpa revor på GTX-brallorna, till att hålla ihop familjebilen. De har förmodligen fortfarande hjärtat på rätta stället: "Out there".

Stockholm är ju enligt mitt tycke på väg in i sin vackraste skepnad, sommarens. Men visst, skulle inte byta innerstaden och t-bana mot vårt relativt nya hem i Stenhamra. Tillräckligt nära, men på behörigt avstånd.

s-kils sa...

visst är det en vacker stad! men för trångt. tur det finns förort. :-) ski-bumsetejpare, nja, det vete katten. tror det är mera utbrett än så!