meningen med livet?

Det här med att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet för mig. Jag har liksom haft fullt upp med att roa mig själv och trivts bra så. Kanske tänkt litegrann att det där med föräldragener är nåt som saknas i min kropp. Och definitivt vänt mig mot snacket om att familjebildande skulle vara nåt slags plikt. Eller livets mening. Så kan det säkert vara, men inte för alla! Inte för mig.

Men föräldragenen fanns visst där, om än sent vaknad. Och nu är det redan månad sju! Med kickar och hicka gör sig lillTramp redo för världen. Påminner oss (eller åtminstone mig) ständigt om sin existens. Visst är det ett litet under!

Jag är mycket fascinerad. Sitter och pratar med och puffar tillbaks på magen som böljar hit och dit. Liten blir stor. Och stark! Ibland får man sig en spark så man nästan trillar av stolen.

Och tänker på allt det där jag hört och trott innan, som inte alls stämmer. Magens hud som skulle brista, alla åderbråck man skulle få, hur tung och otymplig man skulle vara, med ryggsmärta och läckande bröst och gud vet allt. Nu ska du passe på å ligga på sôffa å äte praliner, Fia!

Vilket mardrömsscenario!

Tur det inte var så det blev. Kroppen fixar ju detta galant! Visst är magen stor, enorm faktiskt, med mitt perspektiv. Och visst i vägen när man ska snöra kängor eller plocka grejer från golvet. Men inte skumpar den, tvärtom! Den ser bara till att dra ihop sig ännu lite mer om man utsätter den för kvicka rörelser eller extra skump, såsom när man ger sig på ett danspass eller joggar nedför en slalombacke. Åderbråck hade jag redan innan och de verkar inte blivit fler. En lite konstigt stel och samtidigt instabil känsla i bäcken och höft  kommer och går, men hålls i schack med rörelse. Det må jag säga. Kroppen är verkligen fantastisk! Nästan så det verkar som om det är meningen, det här. På riktigt?

Nu hoppas jag bara att lillen har det lika bra som det verkar därinne i sin vattenballong, och kommer till världen glad och piggelin. Det ska verkligen bli kul att mötas! 1 april?
.

Annat som hänt på sistone, av mindre positiv karaktär, är att jag, eller Scotte, drabbats av en punkaepidemi. Alltid bakhjul, alltid på väg hem från jobbet. Tre ggr på tre veckor, är det väl nu. Ska det fortsätta såhär så börjar jag snart åka t-bana frivilligt! (Nä, det där var en överdrift).

Så har även hänt att jag klippt mig, och blivit riktigt missnöjd. Jag ser ut som en tant. Inte blev det mer upplyftande att komma hem och få följande kommentar från Lars: äldre!

Tyvärr har han rätt. Superkort page var inte vad jag hade i åtanke när jag sa kort nacke men längder kvar fram! Jag såg ju det precis framför mig, så som jag hade efter hårmodellande typ 2002. Medan frisören såg något hon lärt sig på kurs i London förra veckan. Värst var att hon verkligen gick igång, engagerade sin kollega, de båda putsade och filade till oändlighet.. och där stod jag och bara längtade efter att trycka på både mössa och cykelhjälm och dra hemåt fort som fan. Helst inte ta det av förrän nackhåret växt ut igen.

Men nu orkar jag inte sitta och stirra på skärmen här längre.

TJA! från en som nu är såhär tjock: