strike

Det händer så mycket att jag blir helt förvirrad. Igår drabbades jag nästan till och med av inre stress, det höll i sig en halvtimme. Jobbigt. Det kröp i benen och jag ville skrika och sparka!

Hade jag bara varit litet yngre kunde jag kanske fått lov att omvandla det inre intermezzot till handling. Ni vet, som små barn, som rasar av sig närhelst det behövs. Jag vill också! Strejka! Slänga mig på golvet! Men. Det är väl bara att inse - I've had my time.

Vissa har många och väldigt tydliga minnen från sina barnaår. Jag minns nästan inget. Fast om jag verkligen anstränger mig, så.. Bröderna Dahl på tv, det var lite läskigt. Och Anita och Televinken, inte läskigt men jag gillade det. Men utöver det, så är det faktiskt inte mycket mer än strejkattackerna som sitter kvar. De var nog rätt många, och vilda. Jag har en känsla av att jag var en besvärlig unge.

Semester i Finland, 81-82-nångång; någon bar mig under sin arm, ut ur en affär. Jag illvrålade, rosa isglass, det var det jag ville ha men inte fick. Fruktansvärt! Jag har aldrig satt min fot på finsk mark igen.

Och stå-på-huvudet-strejken i Sälen eller Trysil; overall i bävernylon och röd Jofaskalle, rätt ned i snön. Jag vet inte vad jag ville - eller inte ville - men ARG var jag! Jätte! Och halsprov med lekis, det var inte nådigt heller. Men då var man ju stor, ju, eller i alla fall större.

Men nu är jag ingen unge längre. När det blir såhär förvirrat får jag lov att göra av med energin på annat vis. Eller, som igår kväll; helt enkelt gå till kojs. Sova!

Vilket jag också ska ägna mig åt nu.

NATTI!