Den gamla musiken har idag bestått till stor del av tjejer med pianon. Jag längtar efter piano ibland. När vi köper hus, brukar vi säga, då! Ja vi får väl se.
Den här låten tog mig iaf tillbaks till tiden då det var dags att kasta loss från den västra kusten, det är nåt år sedan nu. Winter! Inte så värst fin i denna snoriga tappning, men ändå.
Det regnar. Och efter flera dagar med snorig, men pigg! är nu läget mera snorig, men inte pigg! Halva personalstyrkan är hemma krassliga och det är högst kännbart - vi är få! Det gäller det att hålla sig på benen, alltså.
.
När jag skrev sist tappade jag helt bort riktningen. Jag hade ju tänkt på nåt särskilt.. men vad? Jo just. Först så var det ju utelunchen, som var så jävla meningslös. En tallrik ris på thairestaurang, med några strimlor paprika, två broccoli- och två blomkålsbuketter. Lite soja. HUNDRA SPÄNN! Ja det var ju mycket ris i alla fall, säkert ett halvkilo.
Sedan så pratade jag med kompis M som var så arg och besviken att hon nästan fick ett utbrott i telefon. Då tänkte jag att det där riset, vad gör väl det? En hundring, liksom. Själv hade hon gått på blinddejt, ordnad av en av våra gamla kompisar. I all välmening. Eller vad var det egentligen? Kan det kallas välmening - att försöka para ihop en av sina vänner från barndomen med en amerikafet man utan varken hyfs eller fason? Som slafsar och pratar med munnen full, som inte ens erbjuder sig att dela notan? Som antagligen aldrig varit på dejt förr?
Killen blev ju över öronen, förstås, där han satt med vårtig dubbelhaka och magen som hängde över byxlinningen. Fan kunde man inte tro att han skulle träffa en så fräsch och trevlig tjej, utan barn dessutom!
Det var rent ELAKT. Mot dem båda! Jag har god lust att ringa och skälla på L, själv. Har hon helt slutat använda hjärnan?
Fyfan ni anar inte vad glad jag är att jag hittade min Lars! Man har haft tur!
 |
| Bolt-ish |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar