Idag besöker jag och min kollega ett syskonpar på en fantastiskt vacker gård inåt landet. Faluröda uthuslängor, gräddvitt boningshus. Grusade gångar, vändplan framför entrén. Stengärdesgårdar, fruktträd, grönskande hagar. En effektfullt planterad häck med omväxlande blodröda och gröna buskar.
Vackert så att det gör ont. Men det är som om tiden stannat.
Allt är så tyst. Farstun och sedan det rejält tilltagna bondköket. Kammaren bakom, där kanske pigan huserade en gång. Salen med sitt vackra trägolv och den stora klockan. Tick-tack, tick-tack.
Tickandet dominerar ljudbilden. Här finns ingen skvalande radio och ingen tv.
Bara en bror och en syster. Hemtjänsten har ställt fram kaffe på termos, och så skorpor. Rollatorerna parkerade, en vid kökssoffan, en i hörnet.
De är i nittioårsåldern båda två.
Och det är så tyst här. Men hur var det när de var nitton? Eller ännu tidigare? För åttiofem år sedan?
När alla åtta syskon fortfarande fanns hemma på gården, när tio kor råmade i ladugården och barnen fick plocka ägg i hönshuset? När de två nordsvenska stona spändes för plogen och Far lärde sönerna att hantera lien? Den torra, varma doften av häst, de stora hovarna. Mor som skyndar med mjölkflaskor, minstingen tultandes efter. Bräkande får, drängar som stänglsar inför sommarbetet.
Om jag blundar lite och tar ett djupt andetag, därute på gårdsplanen, kan jag nästan höra ljuden, känna dofterna.
Och sedan, ljuva tonår. Hur såg de ut, de två som sitter vid köksbordet nu? Idag böjda och fårade. Insjunkna kinder och håret tunt, tunt. Men då, rakryggade, ståtliga, det ser jag på familjefotot. Höga kindben. Och skärpan i blicken, den finns där än idag. Den vackra blå nyansen! De glittrar då de berättar.
Jag undrar vad som hände. Varför var det just de här två som blev kvar? De andra syskonen prövade sina vingar och flög ut, bildade egna familjer. Fanns det ingen att hålla kär? Blev det ingen över? Eller kände man sig kanske förpliktigad att stanna hemma och sköta gården? Ta hand om Mor och Far när de blev gamla?
Det finns så mycket att fråga om. Men vi har inte tid att stanna, klockan i salen markerar, tick-tack, tick-tack, snart är arbetsdagen slut och vi har långt att köra.
Snart har de vandrat klart på jorden, på gården, i sitt kök. Med åldern har gångsträckan kortats och den dagliga rutten innefattar inte längre några rundor på ägorna. Ut, visst, någon enstaka gång, när orken räcker och en ung, frisk arm finns som stöd.
Den värld som med dagens mått mätt var ganska så begränsad har nu krympt ytterligare. Sängkammaren-köket-toaletten. Och någon sväng in i salen för att vattna de livskraftiga fredskallorna, de största jag sett. Och för att dra upp klockan.
Tick-tack, tick-tack. Som alltid. Eller i alla fall som sedan 1846 - nästan detsamma som alltid.
Vackert så att det gör ont. Men det är som om tiden stannat.
Allt är så tyst. Farstun och sedan det rejält tilltagna bondköket. Kammaren bakom, där kanske pigan huserade en gång. Salen med sitt vackra trägolv och den stora klockan. Tick-tack, tick-tack.
Tickandet dominerar ljudbilden. Här finns ingen skvalande radio och ingen tv.
Bara en bror och en syster. Hemtjänsten har ställt fram kaffe på termos, och så skorpor. Rollatorerna parkerade, en vid kökssoffan, en i hörnet.
De är i nittioårsåldern båda två.
Och det är så tyst här. Men hur var det när de var nitton? Eller ännu tidigare? För åttiofem år sedan?
När alla åtta syskon fortfarande fanns hemma på gården, när tio kor råmade i ladugården och barnen fick plocka ägg i hönshuset? När de två nordsvenska stona spändes för plogen och Far lärde sönerna att hantera lien? Den torra, varma doften av häst, de stora hovarna. Mor som skyndar med mjölkflaskor, minstingen tultandes efter. Bräkande får, drängar som stänglsar inför sommarbetet.
Om jag blundar lite och tar ett djupt andetag, därute på gårdsplanen, kan jag nästan höra ljuden, känna dofterna.
Och sedan, ljuva tonår. Hur såg de ut, de två som sitter vid köksbordet nu? Idag böjda och fårade. Insjunkna kinder och håret tunt, tunt. Men då, rakryggade, ståtliga, det ser jag på familjefotot. Höga kindben. Och skärpan i blicken, den finns där än idag. Den vackra blå nyansen! De glittrar då de berättar.
Jag undrar vad som hände. Varför var det just de här två som blev kvar? De andra syskonen prövade sina vingar och flög ut, bildade egna familjer. Fanns det ingen att hålla kär? Blev det ingen över? Eller kände man sig kanske förpliktigad att stanna hemma och sköta gården? Ta hand om Mor och Far när de blev gamla?
Det finns så mycket att fråga om. Men vi har inte tid att stanna, klockan i salen markerar, tick-tack, tick-tack, snart är arbetsdagen slut och vi har långt att köra.
Snart har de vandrat klart på jorden, på gården, i sitt kök. Med åldern har gångsträckan kortats och den dagliga rutten innefattar inte längre några rundor på ägorna. Ut, visst, någon enstaka gång, när orken räcker och en ung, frisk arm finns som stöd.
Den värld som med dagens mått mätt var ganska så begränsad har nu krympt ytterligare. Sängkammaren-köket-toaletten. Och någon sväng in i salen för att vattna de livskraftiga fredskallorna, de största jag sett. Och för att dra upp klockan.
Tick-tack, tick-tack. Som alltid. Eller i alla fall som sedan 1846 - nästan detsamma som alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar