Ibland pratar man om grundskoletiden, hur det var då. Hur fult man kunde spela! Par om par, alltid par om par. Och alltid någon som blev över. Killarna tog till knytnävarna, men vi tjejer, vi var mera slipade än så. Ni känner säkert igen det.
De där takterna, de sitter allt kvar. Kanske något mera subtilt, men inte alltid.
Häromdagen satt jag med några kompisar och kom plötsligt på mig själv med att spela spelet. Kompisarna var onyktra men djupa och L riktigt grävde ned sig i en relationsutläggning. Jag och M satt och hummade och nickade instämmande men utbytte samtidigt en blick i stil med; så jävla dumt det är ju precis så hon gör själv varenda gång och nu är hon ju helt knäpp?!.
Relationsfunderingarna gled strax över i framtid, samboskap och eventuella avkommor och då landade ögonblicken mellan två andra. Som ensam oförfriskad kunde jag inte undgå det, och nog fattade jag innebörden alltid.
Inget att bry sig om, jag vet. Men visst är det intressant, hur man på ett ögonblick kan ramla sisådär tjugo år bakåt i tiden? Och hur känslan är precis densamma..?
Det är vi tjejer, det!
Men nu måste jag sova, igen.
Fast först vill jag tipsa om söta Sofia Karlssons version av Flickan och Kråkan, helt fantastiskt!
G'natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar