Men det var inte det jag skulle skriva om. Idag skulle jag skriva om lappsjuka. Ni vet lappsjuka? När man känner sig ensam och övergiven?
Jag är svårt drabbad denna vecka.
Kompis M semestrar i Dalarna och finM jobbar, som vanligt. Sedan har jag visst inte så många fler vänner. Inte som jag bara kan fara och hälsa på hur som helst i varje fall.
För sisådär tio år sedan såg jag migsjälv som en ensamvarg. Det egna sällskapet var bästa tänkbara; med näsan i en bok, ute i löpspåret, på cykeln, med pennan i dagboken. Fast det där var ju bara båg, inser jag nu. Eller så genomgick jag en personlighetsförändring.
Under pluggtiden var det kompisboende som gällde, fyra tjejer; sista året till och med i delat rum. Och de olika långreseboendena, alltid delat, aldrig ensamt. Efter det trodde jag att en torpartid skulle göra gott. Äntligen ifred! liksom.Men satan så tråkigt det var! Trots att det var det raraste lilla dockhus man kunde tänka sig, och i de vackraste omgivningarna.
Jag är visst ett flockdjur så det skriker om det. Och nu vill jag flocka mig med mina kompisar. Var är ni? Kom hem!
Faktum är att jag inte pratat med en enda människa utanför jobbet den här veckan (telefonsamtal räknas inte). Nå, det var faktiskt en tjej som pratade med mig på pumpen igår, men ändå. Tre minuter, vad är det av ett liv, liksom?
Sedan så hamnade jag mitt i cruisingen förut, det kan väl ses som någon typ av attackumgänge. Jag åkte inlines och hade dålig koll på den där bilhappeningen i stan, plötsligt var jag mitt i en karavan av amerikanare som spelade Eddie Meduza. Som hemma, fast ändå inte. :-)
Jag vet att jag är fånig och det är inte farligt att vara ensam ibland. Men just nu längtar jag till måndag när jag får träffa arbetskamraterna igen. Och folk börjar komma hem så smått.
Klem
/S
Ps. Den här veckans soundtrack: Lonely Day med System of a Down.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar