mrs Dubois

Vågade mig iväg till Myrorna förut, eller Kupan, som det heter här. Min första out-of-doors-upplevelse sedan i tisdags. Det kändes lite som om jag var ute på något otillåtet. Hjärtat slog så konstigt, och folk stirrade. Gick omvägar. Bara för att jag råkade hosta lite, och snörvla. Kunde väl inte jag hjälpa!

Jag åkte hem igen, tillbaks till tryggt territorium. Sängen, filten, boken, mobilen. Gitarren fick också vara med. Det kändes skönt. Tror inte jag ska gå ut något mer nu, på några dagar.

Nu är mrs Dubois på teven, hon som alltid pratar i näsan, som jag gör idag (och igår, och i förrgår). Mediumdamen. Det är en rätt bra serie, men idag lyssnar jag bara. För jag sitter ju här.

Hon drömmer en massa konstigt, den där damen. Det gör jag med, dessa nätter. Igår natt var jag ute på vandring. Plötsligt var det vinter och snö och jag hade bara bikini på, men det gjorde liksom inget eftersom min följeslagare hade ett par trickskidor att låna ut. Mycket logiskt. Jag var så orolig att de inte skulle passa men det gjorde de. :-)

Inatt var det en mera skrämmande dröm; någon förföljde mig, jag sprang på en banvall, klättrade på smal stolpe, det var svårt att andas.. Vaknade till slut, av min egen röst; aaaAAaaargh!. Bliss!

Det är skönt att inte vara ett såntdär medium i varje fall, det verkar jobbigt. Jag vet inte om de egentligen finns, på riktigt. Eller, jag vet till och med en snubbe som är tillsammans med ett medium, på riktigt. Fast jag har aldrig träffat henne. Men jag har ju träffat honom.

Som ni märker var visst slut på det vettiga här idag. Men innan byebye så ska jag lägga med några fina apelsiner. Apelsin är min nya drog, nu när jag inte får endorfin. På Willys kan man köpa typ hundra stycken i nät och det kostar ingenting. Så kan man gå hem och pressa juice hej vilt, det är så gott så man svimmar (om man nu har några fungerande smaklökar).

maple leaves

Blev illa trött på att se Carola. Fram för lite svensk höstglöd istället, go Swedish Maple!

Jag lyssnar på powerballader och är snuvig i ena näsan. Inbillade mig att jag höll på att bli sjuk, men slutade fundera och tog en springtur istället. Så nu är jag frisk! Utom i den där ena näsan då, vill säga. Men det gör inte så mycket.

Säger jag nu. (Sedan, när jag ska sova, kommer jag ligga och noja mig till sömnlöshet. Så är det alltid när jag tränat ofriskt, ångesten frodas och fanihelvetetänkpådedärsomhadeTWAR-dedogjusomflugor! Och plötsligt är det jättejobbigt att andas och hjärtat gör ont och varförvarför skulle jag springa med förkylning.. Jag skulle så gärna vilja leva lite till! Fast sedan somnar jag förstås, av ren utmattning, och nästa morgon, ja.. What was all that about?)
____________

Men till något annat. Tiden är mogen för att kröna 2007 års mest hörda:

Årets dansgubbe måste ju bara vara Timbaland. Snacka om att ha ett finger med i spelet, överallt! Och det är så roligt hur årets tyngsta groove kan ha århundradets lättaste texter; I'm about to strip / and I'm well equipped / can u handle me the way I are? Men rätt kul ändå.

Årets snyftare är inte alls årets, egentligen. Men, heja Eva Cassidy, som plankade Fields of Gold på det allra vackraste vis. Sedan dog hon, songbirden. Why didn't she donate her voice?

Årets uppåttjack; I'm sorry, he's mine, Miss Li. Pianohamrande tvåtakt i sin glättigaste form!

Årets återkomst: Kent. Alltför stor dos ger krupp och depressioner om vart annat, men Ingenting är ju rätt hård faktiskt. Och det självutlösande pianot even better.

Det finns förresten en till dansgubbe i år och det är Justin.

Men nu ska jag lägga mig och inte dö, inte än i alla fall.

Natti!