cyklisten

Det är det där med min M och hans tjat. Det är cykellampor hit och cykellampor dit, bilväg kontra cykelstig, pendeltrafik och reflexer. Han vill bara väl, jag vet det. Och jag lovar och lovar, (eller lôver å lôver), jag ska köpa baklampa, jag ska cykla cykelväg istället för bilväg, jag ska vara försiktig.

Fast jag skrattar lite inuti och tänker att det är som en skyddad verkstad nuförtiden, det där med cykling. Cykelbanor nästan överallt och man är totalt inbäddad i frigolit, reflexer och andra funktionella material. Hjälm!


Annat var det på cykelsemester i Frankrike, på tiden då det begav sig. Jag minns än idag hur vi stod i den där sportaffären och prioriterade bort köp av cykelhjälm. Nu har vi förfan köpt tält för 200 franc! Någon måtta fick det vara. Vi skulle ju bara cykla hundra mil, varmt var det med.

Några dagar senare, längs vägen, fick vi se en hund som dött trafikdöden. Då blev vi nog lite fundersamma, båda två, även om vi inte sa något. Av bålen att döma så hade det varit en stor en, kanske i samma viktklass som spinkiga Fia. Huvudet hade slitits av och låg ute i vägen. Då tänkte jag på cykelhjälm. En stund.

Sedan dröjde det ända tills bekantskap stiftades med riksväg 61 innan jag verkligen skaffade någon hjälm, men det är en annan historia.

Nuförtiden är i alla fall så inpackad att det är rent löjligt. What could possibly go wrong?

Och det fick jag fråga mig igen, igår. Plötsligt välte jag pladask med cykel och allt, mitt i korsningen utanför jobbet. Ingen halka, ingen krock. Bara jävla skitclips och fötter som sitter fast trots att man snäppt loss dem (tror man).

Det var bara ett litet fall och ingen fara för liv och lem. Men ändå. Det blev en darrig färd hem. Things can go wrong.

.

Imorgon ska jag köpa baklampa till cykeln. Jag lôver.