fields of gold

Jag är ju sådär sentimental av mig, med jämna mellanrum. Det vet ni.

Igår var en sån dag. Inte jättemycket, men lite. Frampå kvällskröken, med lite innanför västen.

Det var den där festen, finfesten, som jag tror jag nämnde häromdagen. Tre trettioåringar som slagit sig ihop och ordnat storstilat kalas. Mat och dryck och bordsplacering och snapsvisor och levande musik. Och så dans efteråt, förstås!

Vi cyklade dit, jag och M. En mil är inte långt när solen skiner och vattenflaskan är fylld (passande nog med Lantvin). Vi cyklade i maklig takt och tog dryckespaus, och sedan även en omklädningspaus. Klackat och klänning tror jag inte på till cykling.

Men en sådan kväll!


Sol, hav, vajande havre och en mild sydväst. Kan ni tänka er något så vackert?!

Och vid hembygdsgården, hundra glada, festklädda människor med höjda glas. En perfekt kväll för ett perfekt kalas.

Samtidigt, ungefär trettio mil bort; ett bröllop. Ett väldigt vackert ett, det vet jag, fast jag inte var där. Brudgummen den stiligaste jag sett och lilla frun säkert matchande. De skulle hållas utomhus, vid en sjö. En perfekt kväll för ett perfekt bröllop! Tanken smiter däråt, flera gånger under kvällen. Det bara blir så.

Men vår fest, då. Alla var där, verkligen alla, och så härligt att se så många bekanta ansikten på en gång! Men oh så många som parat ihop sig och OH så många stora magar..! Det är så kul och trevligt och allt det där men ibland blir jag så gammal och illa till mods. Kan inte hjälpa det, bara.
Än mer illa till mods blir jag när ser S dansa runt på sitt vanliga, glatt obekymrade vis, allas vår önskekavaljer. Flickvännen på en stol en bit bort, en hand på tunga magen. Han har knappt hälsat på mig på hela kvällen men plötsligt är han bakom, kom nu Fia, vi ska dansa och vad ska jag säga? Vi har ju dansat förr.

Två danser, nästan lika kul som sist. Sedan pausar bandet och jag smiter. Artighetspratar med L (such a blonde little brain under all that auburn..!) och A. Och hon den där från hemtjänsten, vad-var-det-nu-hon-hette.. Men sedan det dröjer inte länge förrän jag passar på att smita hela vägen hem, killerpumpsen har jag för längesedan tryckt ned i ryggsäcken och på snabba basketfötter tassar jag ut till cykeln. Inga artighetsfraser, inga hejdån, bara hemåt. Ledd av måne och med trygga sydvästen i ryggen är det en snabbt avklarad tur.

Jag är hemma och i säng kl 01. Väcks närmare 04, kompis M. Hon cyklade från festen två timmar före mig, in till stan för annan fest och senare krogrunda. Hon berättar om sin hemfärd, något mer strapatsrik än min, tre vurpor i diket och en sammandrabbning med en taxichaufför. Först körde han på mig och sedan vägrade han ta med mig i bilen! Tänker du lämna mig här i kolmörkret, en ensam kvinna?!? hade hon gapat åt honom, bara för att sedan bestämt vingla iväg, rätt ned i nästa dike. Så hade han mage att fråga hur det gick?!? JÄVLIGT BRA skrek jag tillbaks!

Allt är som vanligt, alltså.

God natt!