overfired?

I'm young and I'm strong

but I feel old and tired

overfired

well, I've been poked and stoked

there's all smoke there's no more fire

only desire

for you

whoever you are

__________________________________

Dystert, kanske. Men Martha Wainwright, hon sätter huvudet på spiken, hon.

.

Igår var det fest med spanskt tema, paella, sangria, por ariba! Många glada flickor. Jag blev mätt. Mätt och trött. Fredagar orkar man inte så mycket, eller jag orkar inte så mycket. Men vi var i alla fall ute en stund sedan, och tittade på folk. M drack vin för 27:50, det var visst såndär happy hour. Kvällen till ära var åldersgränsen 25+, vilket dock innebar att medelåldern raskt travade uppåt femtiofem. Damer i yviga åttitalsmoves barrikaderade dansgolvet och jag hade inte minsta lust att lägga mig i.

Så vi gick någon annanstans. Konstaterade att de killar som är något att titta på snarare är 25- än 25+. Sorgligt att man ska behöva bli såndär äckeltant redan, men killarna kring trettio får fan ta och skärpa till sig. Bukstinna och skepparkransiga (på HUVUDET!)! Jag menar, vad hände?

Idag blir det fest med alternativt tema, tupperware redux, jag säger inget mer men den försigkomne kan säkert räkna ut vad det handlar om. Gissar att det kommer bli ännu fler glada flickor än igår.

Men först måste jag vila middag.

can't keep it in?

Minns ni den gamla dängan, med Cat Stevens? Den som man blir så glad av?

I can't keep it in, I've gotta let it out
I've got to show the world,
the world's got to see,
see all the love,
love that's in me

Det var en sådan där galen fest, för länge länge sen. Klockan var långt in på småtimmarna, natt till julafton dessutom, men vad gjorde det? Färggranna drinkar blandades, det var ölspel med starkvaror, det var skratt, dans, spyor, ilska. Jag minns mina beige Levi’s, det var modernt då, och den där slinkiga blå blusen. Och jag minns elektriciteten, mellan mig och en M. Inget hände men man kunde skurit luften mellan oss, ja herregud det är så längesen men jag glömmer det aldrig, vilken laddning!

Det var då N ylade till, han hade hittat sin favoritsingel! Cat Stevens. Jag hade nog knappt hört låten förr, men vilken energi och vilken livsglädje! Ns leende och Ms leende och vår märkliga dans, kalvar på grönbete; och Cat, han gick om och om igen. Ljudet av nålen mot vinylen, skrap och rasp. Det söta, egentligen ganska bleka, introt. Skruttibangbang! Man kunde inte annat än att skutta, och skratta!
.

Idag spelades den i tv, i Köpingserien. Jag log, det gjorde jag, men ingen sång och dans, inte idag. Because I worry! Igen! Attans magkänsla och intuition och annan skit, jag vill inte vara med längre!

Ibland tror jag nästan att jag skapar det själv, alltså något att bli ledsen över. Just för att jag är så nedrans rädd för att bli ledsen.

Men enough of that. Nu ska jag provsmaka knubbiga limpor och sedan sova. Knubbiga limpor, visst är det gulligt? Nästan synd att tugga något så rart, ju.

rajraj

När tillvaron blir sådär uppochned så kan man behöva piggas upp. Inte var det bara jag som behövde piggas upp heller, utan de andra girlsen med. Perfekt.

Så vi samlades hos L i Götet; åt gott, drack gott, tog en promenad i kylan och kröp frampå nattkröken in i bastun. Perfekt uppladdning för en Avenysväng.. eller inte! Rödmosiga och trötta slog vi oss sedan ned till krigsråd. Ut eller inte ut?! Det var frågan. Majoriteten röstade ändå FÖR och ansenliga mängder fin- och fuldricka senare (Aberlour, 12-årig, vs Kosken med citron) var vi äntligen i taxin på väg mot stan.

Vi gick på Deep, denna kväll en glest befolkad köttmarknad till toner av sjuttitalsschlager. Sad story, really, men vi gör det bästa av det. Dansar och skrattar och käftar med unge croupieren. Enas om att den enda snyggingen är den långe vakten, men kikar även lite i smyg på han den där randige, han som dansar så. Jag kikar i varje fall. Han har nästan lindysväng på fötterna och ser för skön ut där han glider fram! Han skulle jag velat dansa med!

Andra modigt dansanta denna kväll var L och M. När jag och C ägnade oss åt barhäng kom de två nedför branta trappan i en kalinka (något svajig, mind you), rajrajraaaaj! Vi åskådare höll andan men skrattade oss varma när de var väl nere, vilken syn! Och de är så sant, som M alltid sjunger; e värmlandstôs blir aldrig full för ho blir bare glaaaaa!

Fast lite fulla var de allt. Och vi andra med. Men inte som han den där pulloversnubben som visade röven, paret som buggade M i huvudet.. eller randigt som hånglade upp rutigt á la tjuren Ferdinand (you wouldn't wanna know). Sen var det även en käring som gjorde en hoochie-mama uppe på barbordet. Men hon glömmer vi nu!

Klockan hann bli halv fem på morgonen innan vi var home and safe hemma hos L igen, en uppiggarkväll av klass minsann!

Därför var det också extra gott med en stillsam hemmakväll igår. Att den dessutom ramades in av ett ymnigt snöfall gjorde inte saken sämre! Tänk att få bylsa på överdragskläder och gå ut och leka, som förr i tiden! I just love it!

.

Men godnatt på er!

hemvändare

Juldagen är en klassiker, ska man gå ut någon gång därhemma så är det denna dag. Så det gör vi. Jag och M och Fripp och C med ny flickvän. Och så alla andra, förstås. Det är tjockt tjockt tjockt, extraöppet åt alla håll och kanter och partybandet har sin årliga reunion. Lokalkändisen och tillika vår stora antihjälte, LB, på scen. Han är så tuff så tuff. Jag filmar en snutt, detta måste dokumenteras; Partybandet tolkar Eddie Meduza, juldagen 2007. :-)





M och jag tänker spela BlackJack men lyckas inte komma i närheten av spelbordet ens. Vi ska bli bjudna redbull-vodka, prata med svågrar och första kärlekar, trängas på dansgolv och försöka papparazzifota snyggingar från förr + olika raggarhäng, bara för att det är så kul. Och så ska vi dansa och skvallras. Mäh, såg du? Så stôgg ho har bleve! Samtidigt smyger glidarna i periferin, backslickade och bukstinna i bländvita cardigans, försöker skaffa ögonkontakt, försöker skapa något. De tycker de är lite förmer, det syns på hela hållningen. På sättet de drar händerna genom håret och hur de alltid grupperar sig ett steg bort eller helst ett steg upp. På balustraden eller kanske i trappan. Med uppsikt.



Hand i hand med den högtravande hållningen går rädslan att göra bort sig, och för den är jag evigt tacksam. Aldrig att glidarna skulle göra ett närmande eller ens komma fram och presentera sig, i varje fall inte med mindre än en uppenbar invit. Och den inviten kommer de aldrig få, inte från mig.


Annars är det bara att konstatera att de allra flesta skiter i om de gör bort sig eller inte där i hembyn. Se bara på lillH som raglar fram med en hel vinare i näven och ögonen i kors, vilken lirare.. Eller F, den evige spjuvern, som ikväll intagit formation vinkelhake med nävarna i ett stadigt grepp kring ett räcke. Ögonen dimmiga men leendet desto bredare när han tittar upp;
fyfanvafulljagärmenduEskilduärlikasnyggvarendagångfyfanihelvetehahahaha!


Faktum är att jag själv nog är en riktig fegis själv för egentligen vill jag säga till honom att han är jävligt snygg han med, för det är han ju. Och skulle jag någonsin ens tänka tanken att bli tillsammans med nån från Kil igen så skulle han vara en given kandidat. Även om han just ikväll råkat fastna i vinkelvolten.


Nu måste jag förresten sticka, middag väntar. Men lite raggare med, åt folket! Håll till godo:

freak show

Alla helgons blodiga natt blev inte så blodig. Men ganska blöt, för många. Vi var ute och såg oss om, jag och M och några till. Det var liemän, Jasonmasker och spindelväv, men även nätstrumpor och djävulsöron. Hm.

När vi kom ut på krogen noterade jag en brunkrämsinsmord karl i kvinnokläder och tänkte, oj, dragshow ikväll, festligt! Sedan upplyser M mig om att det är stans egen bodybuildarqueen som står där och jag kan inte sluta stirra. En kvinna? En och åttifem lång och med en och en halv meter breda axlar?

I'll be damned.

Sedan möter vi kattsystrarna. De är för roliga, de där två, och alltid fulla av skratt. Den ena har klippt sig och är hur snygg som helst, med luggen lite på sned och lockar i nacken. Hon parkerar sig i baren och vinkar in karlar efter önskemål, herregud, det är nog sant som de säger, blondes have more fun! Vi frågar hur fan hon bär sig åt och M försöker sig på samma taktik, dock med blandad framgång.

Fast på nästa bar nappar det visst, och innan jag vet ordet av står jag ensam och hänger. Det bli dock inte så länge; en av hanjagbrukadeumgåsmedförrs kompisar dyker upp. Vill kolla läget. Egentligen vill han nog kolla om det är fritt fram att uppvakta, precis som alla hans andra kompisar. Jävla arslen! Nobbar han dig fortfarande, M? frågar han med ett hårt flin, och jag stelnar. Det är snart ett år sedan jag slutade träffa den tidens M, men de små omdömen han strött kring sig förföljer mig ännu.

Jag riktigt känner knäna vekna när jag står där med mitt stelnade leende; men herregud det ju evigheter sedan och han har ju sin Å nu! Borde väl du veta?! Och så vänder jag på klacken. Alltså, jag kan väl leva med de där kommentarerna och det är inget som spelar- eller borde spela- någon roll längre. Lik förbannat gör det ont! Jag har aldrig förr mött någon som fått mig att känna mig så totalt betydelselös; en efterhängsen skugga - jag! Suck.

Sedan försöker jag dansa upp humöret igen, Ms arbetskompisar är för goa och svänger om med både mig och henne som vantar, komigennuförfanbrudar! Jag dansar även med en 'mr Randy' men får till slut rädda mig undan. Han blir lite sur men försitter banne mig ingen tid, en liten stund senare sveper han förbi i en vild lambada, en liten blond på höften. Han fixerar min blick och knycker kaxigt på nacken. Jag ler vänt tillbaks, tror han att jag är avundsjuk eller? Minuter senare hånglar han upp lilla blonda mot fönstret och jag knäcker mig. Var det det han tänkte? Att han skulle skyltfönsterhångla upp mig sådär?! Jösses!

Sedan så tänker jag att nu är jag nog ändå vuxen. Ingen lambada och inget offentligt grovhångel, thank you very much.

Nu orkar jag fan inte skriva mer.

/S