can't keep it in?

Minns ni den gamla dängan, med Cat Stevens? Den som man blir så glad av?

I can't keep it in, I've gotta let it out
I've got to show the world,
the world's got to see,
see all the love,
love that's in me

Det var en sådan där galen fest, för länge länge sen. Klockan var långt in på småtimmarna, natt till julafton dessutom, men vad gjorde det? Färggranna drinkar blandades, det var ölspel med starkvaror, det var skratt, dans, spyor, ilska. Jag minns mina beige Levi’s, det var modernt då, och den där slinkiga blå blusen. Och jag minns elektriciteten, mellan mig och en M. Inget hände men man kunde skurit luften mellan oss, ja herregud det är så längesen men jag glömmer det aldrig, vilken laddning!

Det var då N ylade till, han hade hittat sin favoritsingel! Cat Stevens. Jag hade nog knappt hört låten förr, men vilken energi och vilken livsglädje! Ns leende och Ms leende och vår märkliga dans, kalvar på grönbete; och Cat, han gick om och om igen. Ljudet av nålen mot vinylen, skrap och rasp. Det söta, egentligen ganska bleka, introt. Skruttibangbang! Man kunde inte annat än att skutta, och skratta!
.

Idag spelades den i tv, i Köpingserien. Jag log, det gjorde jag, men ingen sång och dans, inte idag. Because I worry! Igen! Attans magkänsla och intuition och annan skit, jag vill inte vara med längre!

Ibland tror jag nästan att jag skapar det själv, alltså något att bli ledsen över. Just för att jag är så nedrans rädd för att bli ledsen.

Men enough of that. Nu ska jag provsmaka knubbiga limpor och sedan sova. Knubbiga limpor, visst är det gulligt? Nästan synd att tugga något så rart, ju.