devil in disguise

Snö, snö, snö. Lite sol. Lite aspergers. Och mera snö!

Härlig, hård åkning, nysnö, danskar, ölkannor och pjäxdans. Underbart, verkligt! Yrslig färd till stugan, skratt, middag, mera dricka, mera skratt, och så kvällsåk. Luva upp, skidbrillor på, krage upp till näsan, hopkurat och nära i åttaliften, det snöar på längdentvärenbredden och de starka lamporna. Vilka skuggor!

Overkligt, snabbt, suddigt - som i en dröm. Hade jag verkligen varit där? Och vad hände med M och Adolf? Det var ju bara jag och N sista varven, och sedan kom hon den där MN som från ingenstans. Fast utan skidor. Hon var konstig, men väldigt förtjust. N, N, N. Han var helt klar där, om han bara velat.

Nästa dag är det tungåkt. Foten ond, och huvudet. Huvudet!

Men det kommer sig, vid tvåtiden lossnar det. Vi gasar på, möter några av killarna, kör favoritnedfarten igen och igen, no 23, was it? Eller kanske 18. Och sedan, mera pjäxdans, mera öl, mera Uncle Jam - god damn vilken klass! - och ännu en vimsig färd till stugan. Så middag, vin, nattklubb.. Vi är helt färdiga och det märks, nivån sjunker och sjunker. Stackars H från Hedemora skrattar pliktskyldigast när han (för vilken gång i ordningen?) blir utmanad i sten-sax-påse. Handen är helt ingipsad efter något som måste liknat motorsågsmassakern, men vi skrattar så vi viker oss, det är ju jättekul! Eller. Hang loose, hang loose! fnittrar vi och han hytter med näven. Vi vitsar och fnittrar oss sedan hela vägen hem, take it isiiiiiiii! flabbflabbflabb, det är så ju så halt. M pingvinar och jag åker kana på huk. Tätt följd av en stor schäfer, wherever it came from. Märkligheter!

.

Såhär i efterhand kan jag nästan helt se förbi de tråkigheter som faktiskt uppstod. Sällan har jag fräst, snäst och varit irriterad så till den milda grad..! Hur, jag menar HUR kan en enda liten människa skapa sådan förstämning? Utan att ens märka det själv?!

Att jag inte dog.

.

Men, som sagt. Det var ju en hel del ljuspunkter ändå. Och snart blir det kanske Alper med! Det skålar vi för!!