hemvändare

Juldagen är en klassiker, ska man gå ut någon gång därhemma så är det denna dag. Så det gör vi. Jag och M och Fripp och C med ny flickvän. Och så alla andra, förstås. Det är tjockt tjockt tjockt, extraöppet åt alla håll och kanter och partybandet har sin årliga reunion. Lokalkändisen och tillika vår stora antihjälte, LB, på scen. Han är så tuff så tuff. Jag filmar en snutt, detta måste dokumenteras; Partybandet tolkar Eddie Meduza, juldagen 2007. :-)





M och jag tänker spela BlackJack men lyckas inte komma i närheten av spelbordet ens. Vi ska bli bjudna redbull-vodka, prata med svågrar och första kärlekar, trängas på dansgolv och försöka papparazzifota snyggingar från förr + olika raggarhäng, bara för att det är så kul. Och så ska vi dansa och skvallras. Mäh, såg du? Så stôgg ho har bleve! Samtidigt smyger glidarna i periferin, backslickade och bukstinna i bländvita cardigans, försöker skaffa ögonkontakt, försöker skapa något. De tycker de är lite förmer, det syns på hela hållningen. På sättet de drar händerna genom håret och hur de alltid grupperar sig ett steg bort eller helst ett steg upp. På balustraden eller kanske i trappan. Med uppsikt.



Hand i hand med den högtravande hållningen går rädslan att göra bort sig, och för den är jag evigt tacksam. Aldrig att glidarna skulle göra ett närmande eller ens komma fram och presentera sig, i varje fall inte med mindre än en uppenbar invit. Och den inviten kommer de aldrig få, inte från mig.


Annars är det bara att konstatera att de allra flesta skiter i om de gör bort sig eller inte där i hembyn. Se bara på lillH som raglar fram med en hel vinare i näven och ögonen i kors, vilken lirare.. Eller F, den evige spjuvern, som ikväll intagit formation vinkelhake med nävarna i ett stadigt grepp kring ett räcke. Ögonen dimmiga men leendet desto bredare när han tittar upp;
fyfanvafulljagärmenduEskilduärlikasnyggvarendagångfyfanihelvetehahahaha!


Faktum är att jag själv nog är en riktig fegis själv för egentligen vill jag säga till honom att han är jävligt snygg han med, för det är han ju. Och skulle jag någonsin ens tänka tanken att bli tillsammans med nån från Kil igen så skulle han vara en given kandidat. Även om han just ikväll råkat fastna i vinkelvolten.


Nu måste jag förresten sticka, middag väntar. Men lite raggare med, åt folket! Håll till godo:

a perfect day

Det är vintersolståndet idag, läste jag i tidningen. Årets kortaste dag, årets mörkaste dag. Sedan vänder det. Gôtt, eller hur? Men jag måste säga att den här vintersolståndsdagen har varit en riktigt fin en, så nära perfekt en dag kan bli!

Inget feed animals in the zoo eller sangria in the park, nätack, men utförsåkning!! Snö, bitande minusgrader och nyvaxad bräda.. Det är receptet!

Sedan hem, lite fika, och ut på löp. Mörkret har fallit, det är tyst och stilla. Rimfrosttyngda trädgrenar och vitkantade vägar; adventsljusstakar, upplysta granar. Över lokala skidbacken, ett moln i eldfärgad orange, suggestivt och skrämmande - för den som inte vet vad som pågår. Jag vet vad som pågår. De gör snö.

Det är årets mörkaste dag men det är ljusare än någonsin. Och jag är så nöjd där jag springer. Så vackert här är!

Och snart är det jul!

And that's all I have to say about that.

nöjd?

Det finns en massa jag skulle kunna skriva. Men jag orkar inte, har inte lust.

Idag är jag så trött.

Det mesta är ok. Livet speedar på, tio dagar till jul och några till till nyår. Snart är det 2008 och året då jag ska fylla trettioett. Jag skulle önska att jag hittat hem by now, men allt är som vanligt. Jag fladdrar fram.

Och jag är så trött på mig själv.

Någon jag kände brukade säga att det inte är något att eftersträva, det där med att vara nöjd. Är man nöjd så har man inte längre någonting att leva för, menade han. I mitt fall skulle det då betyda att jag aldrig någonsin kommer hitta hem och aldrig kommer att slå mig till ro.

Fast det beror på förstås på vad man lägger i ordet. Nöjd.

För som jag ser det så är det just det jag vill bli. Nöjd! Jag riktigt längtar efter det! Vill känna mig trygg, tillfreds, hemma!

Jag fattar bara inte hur det ska gå till?

Tänk er att en morgon vakna och känna; såhär vill jag ha det nu, kanske inte det varar för alltid, men nu! Nu är det helt och fullständigt rätt och there's no place I'd rather be!

Åh vad jag hoppas. Och längtar.

Nöjd. Jag vill vara nöjd.

gammelsmurfen

Sist skrev jag om alla glasögon, men glömde ju berätta att jag även har nya linser! Tittar ni riktigt noga så kan ni se dem, eller i alla fall kanten på dem. Fantastiskt nog så funkar det ganska bra, trots ökenögon! Skönt.

Igår var det fest. Jag blev full. Men inte lika full som M, hon tar alla pris, alltid. Det kan bli lite jobbigt ibland men för det mesta är det kul. Jag tror de flesta håller med. Hon bjuder alltid till skratt.

På krogen var det knôkat med folk, men nästan inga bekanta. Dock många trevliga.

_

En snubbe hade bott i Arvika tio år och ville gärna prata Värmland. Några andra ville dansa, och det ville jag med (men inte hela tiden). Och vid spelbordet fick jag några nya partners in crime. Vi gjorde vårt bästa för att skinna croupieren, men sådär väldigt jättebra gick det förstås inte. Inte för oss, alltså. Men croupierdamen var säkert nöjd. :-)

_

På dansgolvet höll en dykfjant i Nitroxtröja hov. Jag pekade på hans tröjlogga och han pös nästan över; fattade aldrig att jag inte var det minsta imponerad av det där dykandet, tvärtom. Jag ville berätta för honom om min M, min fine M, som sitter i tryckkammare efter djupdyk och ringer hem med smurfröst. Hur man skrattar så man kiknar men samtidigt vill fälla en tår för det är så otäckt; det är hans trygga dialekt, hans uttryck och hans harklingar, men rösten..? Det är seriefigur som ringer; en smurf, eller kanske en av mössen i Askungen.

_

Är han verkligen inte lika liten som han låter?

_

Jag vill berätta hur rädd jag är att något ska gå fel. Att nån råkar släppa på trycket för tidigt. Att något tar eld. Eller, än värre, att de skulle bli kvar därnere på djupet, fångna i dykarklockan.

_

Men det är lördag, det är fest, det är glam. Nitroxsnubben fortsätter brösta sig fram, en svans av beundrarinnor efter. Och jag skjuter bort skräckscenarierna.

Och det går fint, för Ullaredsgänget dyker upp, avleder tanken! Jag har aldrig träffat dem förr, men sådana stjärnor! Glada och goa, fulla av Brahms och spex, vi skrattar och busar, hittar varandra direkt. Sus och dus och snus, i en salig blandning! Det kunde inte bli bättre!

_

En av dem får ett lite extra gott öga till mig, det känns. Och hade jag varit singel, fem år yngre och sex centimeter kortare, så kanske.. Men nu är det inte så. Men den Förtjuste och hans vän Kantorn får ändå lov att promenera mig en bit på hemvägen; det är farligt för granna flickor att gå hem mitt i natten! as Kantorn put it. Nu hade jag ju inte ens behövt gå (cykeln var förstås med, som vanligt!), men jag ville gärna.

De var ju så rara, båda.

Fast alla skulle förstås inte hålla med. Polisen, till exempel. A skulle bara kissa lite men det dröjde inte förrän farbror Polis, ivrigt påhejad av onyktra ungdomar, knackade honom på axeln. In i snutbilen och ut igen först femton minuter senare. Matad med förmaningstal och åttahundra kronor i böter.

Skulle inte tro att A kommer att kissa på kyrkan något mer.

.

Nu ska jag gå och lägga mig. Och tänka på finM som sitter i den där hemska lilla kammaren.. buhuu..

knotan

Har återupptäckt mina knotor. Det var längesen jag tänkte på dem, nästan ett år. Men nu känns de sådär extra knotiga igen, them bastards. Ibland undrar jag hur det varit att vara knotig på annat ställe, en knotig häck till exempel? Jag tror det hade varit mera klädsamt. Så kunde man ha modernt gällivarehäng, utan att anstränga sig (å andra sidan är väl Gällivare snart ute).

Mina knotor är mina revben, och de sticker visst ut lite varstans.

Även om jag är rund om kinderna och lite här och där så kan knotorna göra att jag ser helt utmärglad ut. I v-ringat, randigt, till exempel. Sucks.

Bara så ni vet.
.

Annars så går mycket i glasögonens tecken just nu. Jag har till exempel:

1) börjat fingra på mina fina Oakleys!
2) skaffat fartglasögon
3) börjat prova nya vardagsglasögon

Fartglasögon ska jag ha när jag cyklar. De ser ut som svetsglasögon eller kanske kuskglasögon, och har utbytbara glas, flera stycken. Rätt fula men förhoppningsvis ganska bra. Kanske de kan skydda mina torra ögon lite. Vardagsglasögonen ska jag ha på vardagarna. Och Oakleysen i skidbacken förstås.

Var är snön?
.

Nu måste jag gå, Mia och Klara är på tv! Mia Skäringer är bäst, och alldeles särskilt som som trashmorsan Tabitha. Yeah!

the view from the glasberg?

Jag skriver aldrig om vad jag känner och tycker. Förr skrev jag nästan bara om sådant, om det mest hjärtenära. Först i dagbok, sedan på nätet, på Lunar (I was a freak, för dem som lyckats missa det). Gillar man inte att prata om saker så kan det kännas skönt att skriva ned dem istället. Fast jag skrev för mycket, det blev dumt. Jag fick sluta.

Och nu blir mest yta. Jag vet inte hur roligt det kan vara att läsa om kroghäng och andra fritidssysslor, å andra sidan så vet jag inte om det är någon som läser heller. Det är det väl kanske inte.

Men för att bryta trenden lite, om än bara lite försiktigt, bara för just precis nu (och bara just för min egen skull).. så vill jag plita några ord om min M; min Man, min Martin. Han har inte fått många rader här och inte någon annanstans heller, men han finns faktiskt på riktigt. Just nu långt härifrån, längre än vanligt, men högst verklig.

När det gäller förhållanden så är det inte ofta jag är säker. Det knappt någonsin hänt att jag vetat eller trott mig känna, här hör jag hemma. Och de få (två?) gånger jag trott att jag hamnat rätt har uppenbarligen varit helt åt pipsvängen.

Jag är inte säker den här gången heller.

Men vi förstår varandra, jag och M, och det är en bra start. Vi kan prata om allt och skratta åt nästan allt. Det känns skönt. Fast allra mest skönt är att jag har lov att vara precis som jag är; han diggar den Fian, den riktiga. Inte bara den upptågande sidan. Det är bra, för det är svårt att hålla liv i något som bygger på ett skådespel - don't I know it?

Sedan så är vi lika glada i kramarna, båda. Det är också viktigt. Jag känner mig övergiven om jag inte får sova på armen, så är det bara.

Det är Tryggt. Fullt av stort Tycke och Tillit. Tro och Trohet.

Kanske är det Kärlek, till och med? Jag kan inte sådant, och kan komma på mig själv med att längta efter något mer himlastormande, fortfarande. Men det är nog inte så det fungerar, det där riktiga, det hållbara. Det borde jag fattat förr, jag som passerat bäst-före, för längesen.

Men jag är inte som alla andra. Jag är jävligt dum i huvudet, hela huvudet.

Konstigt nog så är jag rätt bra på matte. :-)

Hejdå.

panelhöna

Med jämna mellanrum är jag med i en såndär webbaserad tyckarpanel. Det tar lite tid, men man får ju ersättning - ibland flera kronor! Om man tycker tillräckligt mycket, vill säga. Det kan handla om allt från tv-vanor till apotekets utbud av värktabletter, fast just idag var det om ett nytt varumärke. Mellanmål och frukostgröt med garanterat lågt GI och garanterat högt nyttighetsinnehåll. Det låter ju väldigt bra.

Fast jag är väldigt negativ i tyckarsammanhang. Det finns så mycket skit och jag även om jag visst gillar sunt och sånt så kan GI and its likes verkligen få mig att se rött. Idag tyckte jag dock litet synd. Tanken var ju god men produkten hade fått ett konstig namn och förpackningarna var fula, åttiotals. Layouten inte särskilt tilltalande. Hela alltihopet osade typ öst och Liedl.

Lik förbannat satt jag idag där och kryssade snällt i omdömesrutorna "förtroendeingivande", "känns svenskt", "jag kommer troligtvis att köpa denna produkt" (d'oh). Vilket hyckleri! Bara för att jag tyckte synd om dem. För att de lagt ned sig så. Ansträngt sig med GI-värde och låg sockerhalt. Satt en nordisk fäbodjänta på förpackningen. För att namnet var så östeuropeiskt det kunde bli.

Precis som om det fina omdömet från mig kommer hjälpa dem att sälja mer. Hm.

.

Sedan så vill jag berätta om mitt äckliga hår. Jag tyckte inte det var så farligt imorse men allt eftersom dagen led kändes det läskigare och läskigare, till slut ville jag inte ta av mössan. När jag ändå tog av den så stannade frisyren på plats, en riktig backslick! När jag tänkte efter så var det väldigt många dagar sedan jag tvättade det sist. Äckligt, tänker ni! Ja, det tänker jag med. Men i vanliga fall är jag en riktig torris och jag har ju lärt av frissan att man ska undvika tvätta varje dag.

När jag kom hem tänkte jag att jag ju måste föreviga detta fettrekord (men hu ett sånt ord - tur att ingen fattar värmländska här!). Det märkliga är bara att det inte alls ser så farligt ut, eller vad tycker ni? Det är väl mest lite modernt flikigt, så som jag har sett att vissa kändisar har på tv - fast de är nytvättade. Uma Thurman, till exempel, och det klädde henne verkligen! (Hon har även typ strl 43 på fötterna, det har jag läst!)

Nå. Vad jag ville säga var bara att ni inte ska bli förvånade om jag hädanefter enbart tvättar håret till jul!


G'natt!