höstligt

Jobbveckan var späckad, det känns som om jag knappt fått en gnutta dagsljus. Gladde mig därför särskilt till idag då jag och Lars skulle springa långpass. Dock kom extra festligt födelsedagsfirande - och därmed bakfylla - i vägen. Verkligen synd på en strålande höstdag! Menmen. Det var en kul kväll! Man behöver ju fest med, ibland.

Nåt annat jag är lite sur över är att vi missade Kilterrängen som gick av stapeln idag. I Kils skogar har jag sprungit mycket som ung, och det hade verkligen varit jättekul att hajka runt Öhmansmilen mm! Sedan lyckas vi även missa Tullinge-Tumbaloppet nästa helg (då ska vi till Kil!), och när Finalloppet går av stapeln i Gbg är Lars pojkar här för att fira höstlov.

Frågan är om jag själv ska tåga västerut? Hälsa på kompisar (varav en gravid!) och springa? Det vore ju kul förstås. Sedan kan man ju fundera över hur bra jag skulle kunna göra ett nästan-tvåmila-terränglopp i nuläget. Antagligen inget vidare! Det var inte mycket som blev som jag tänkt detta år.

Å andra sidan hade jag väl inte så himla många mål heller. LL silvertid gick ju åt skogen, likaså Brottby under 1:40. Någon platt mil gav jag mig aldrig på men där kunde jag nog haft chans på mitt under 44-mål. Kanske! Jag är iaf nöjd med Xtremens deltävlingar där min första runda tog 86min, men minuterna sedan kapades och sista gången gick på 73!

Jaja, det är som det är. Nu äppelkaka och tv!

Cheers,
S

springhelg

Mycket spring blir det. I alla fall om man lägger ihop det: Sörmland Ultra, 50km i lördags (Lars), och Hellasloppet, 10km, i söndags (jag).

Fem mil, det är jävligt mycket det. Jag cyklade motsvarande sträcka för att agera hejaklack och höll på att frysa ihjäl i snålblåsten. Mjölksyra fick jag med. Fruktansvärt! Men sen kom jag till metropolen Åva och fick se Lars på pigga ben så då tänkte jag att nu får jag fan skärpa mig. Vände styret mot Rudan och rullade på. Väl där dröjde det inte förrän en bekant figur kom in för sista kilometrarna runt sjön, sjätte man minsann, men med två kufar hack i häl. Hann precis ropa detta efter honom och tänkte nu jävlar...! Riktigt spännande, att stå vid upploppet och vänta. Men YES! Först nedför tokbranten, ut ur skogen, in mot upploppet; Lars såklart, min alldeles egen bergspringare!

Lars Hjulström Rockrunners 1970 03:59:47 H6. I'm proud!

Så efter denna nerve-wrecking day var det bara att ställa in siktet på vad som komma skulle, för min del alltså. 10km, en fis i havet. Om Lars hade klarat 50km i snittfart under 5min/km så skulle väl jag klara 10km dito. ELLER?

Det blev en spänd morgon. Frukost, kaffe, Men älskling, äter du inte för mycket nu när du ska springa? Starten skulle gå kl 13 så jag trodde inte det var nån fara.. men klart jag blev ännu mer nervös då! Vid tolv cyklade vi iväg. Direkt till efteranmälan, fylla i nya fina namnet och betala 225kr. No 513 fick jag, turnummer, eller? Pirr pirr. Alla tjejer såg starka ut, Ingmarie Nilsson (visst heter hon så?), inte minst. Kikade efter pyamastjejen som jag hade en liten dust med förra året (hon sprang i rosa underställ!), men såg henne inte. Snabb uppvärmning, lite för snabb, sedan in i fållan, långt fram, och PANG PANG, två skott för start! Många gick ut stenhårt! Men de flesta verkar vetat vad de gjorde, i alla fall tjejerna - jag passerade nämligen bara en enda under hela loppet. Däremot ganska många killar.

Första fem är ordentligt backiga men jag sprang på så gott jag kunde; sansat uppför, farten uppe när det planade ut och sedan släppa på allt det gick i nedförs. Andas! Nästa fem var övervägande grusväg och något planare, jag försökte hålla i farten då också och se fram emot backarna som jag visste skulle komma vid 7,5 och 9 (att man kan längta efter backar?!). Höll rygg på två killar som sprang i lagom fart, den ene tröttnade dock. Jag och kille nr 1 började då knapra in på en tjej som såg ut att ha stumnat rejält - hon uppbådade dock superkrafter och både hon och kille no1 hängde enkelt av mig när det blev dags för spurt. Då kom även tidigare avhängd kille och spurtade förbi. Jävligt surt. Men jag vet ju att min spurt suger. Faktum är att den inte existerar. Därför extra gulligt att Lars stod och skrek på upploppet, EN JÄVLA SPURT NU ÄLSKLING SÅ GÅR DU IN UNDER 45!

Han hann även ta ett foto. Visst ser det väl ut som om jag skyndar mig, lite? Det ser också ut som jag har en sjuk jävla lårmuskel som är alldeles knölig. Tänk vad man kan ljuga med bilder!

Och tiden då? Jodå, spurtbrist till trots; 44:56. Jag har bara sprungit en snabbare mil en gång, i Karlstad, på platt och asfalt. Så klart jag är nöjd!

Är också nöjd med mina fina rosa skor. Lätta, fina, absolut inget som skaver i hälen.. Sweet!

Det finns dock en sak jag är mindre nöjd med, och det är att jag i resultatlistan fått ett helt annat namn. Inte alls Sofia Hjulström utan SuZanne-nånting. Märkligt.

footsie

Så har de anlänt, dessa märkliga skapelser. Tåskor. Hm. Väldigt konstigt. Tårna i varsitt fodral, liksom fast där. Svårt att få på sig, särskilt lilltårna ville följa med kompisen in i fjärde luckan.

Jag är ganska skeptisk. Kanske jag ska sälja dem vidare?

Nåväl. Får tänka på saken.

Idag har varit en väldigt sömnig dag. Konferensdag. Man har fått mat, lyssnat på diverse Talare, tittat på posters och lyssnat igen. Och kanske slumrat en liten stund i den där sköna biofåtöljen. Sedan var det långa pauser så jag hann även kolla läget i intilliggande shoppingcenter. Och inhandla ett och annat, såsom fingervantar. Höstviktigt.

Så var det idag. Och hemma sedan, bara latmaskerier. Men sånt behövs också.

Nu är det Mitt i Naturen. Do not disturb!

lördagsmys

Nej, jag har inte hängt mig. Men eftersom springet går så sopigt ägnar jag mig numera mest åt fruliga sysslor såsom att göra fint kaffe och koka äppelmos. Sånt som det är rätt lätt att lyckas med.

Fast det stämmer inte riktigt. Igår kväll blev det faktiskt ett intervallpass i skogen, 4¤1000. Shorts- och linne-varmt och knappt en själ ute. Riktigt jätteskönt! Jag sprang på riktigt bra, för att vara jag. Sedan hem till finmiddag, vin, film.. Lyx!

Idag har vi kollat på Sicklaloppet, ett nytt 10km-lopp här i krokarna. Anna Rahm vann, som vanligt, och, som vanligt, på 36minuter. Det är bra gjort! Nästa helg är det Hellasloppet, får se om hon är med där, och vinner? Same procedure as last year? Jag ska springa med, har jag tänkt. Årets första (och sista?) millopp, trevligt i hemmaterräng.

Men nu ska jag spela lite på fina Fendern! Chris Cornell och Oasis på tapeten just nu, ganska kul.

hängning

Sa vid tidigare tillfälle att jag kommer hänga mig om jag inte får silvermedalj på Lidingö. Nu blev det ingen medalj, så jag får väl överväga.. Hrm!

Loppet blev en hemsk historia. Inledningen alldeles för långsam (trodde inte det skulle bli sån trängsel i gr2!), vi stod bokstavligen still! Men när det sedan äntligen öppnade upp sig och det skulle gå att springa på, så började kroppen protestera, ganska så direkt. Jag joggade där och funderade på hur det kändes i andras ben och kroppar, det var ju många som pinnade förbi i härligt snabb fart. I min kropp fanns inget gensvar, inget utrymme för nån fartökning. De positiva tankar jag försökte frammana, höll bara i utförsbackarna. Sen var det nattsvart alltihop. Usch!

Summarum: 2:43:50, och en riktigt bedrövlig upplevelse; långt från förra årets när jag, helt utan förväntningar, zickzackade fram från startled åtta till en sluttid på 2:39. Då var det liksom bara roligt, hela tiden.

Well. Jag försöker glädjas åt dem det gick bra för! Är mycket imponerad över alla silvermedaljister (även om jag just nu försöker tänka, vem fan bryr sig om en sketen silvermedalj). Vet ju att de flesta av tjejerna jag hade runt mig fram till 15-17km klarade det.. Gula Ryssberget, Akele-tanten med armbågarna rätt ut, hon med stora ändan.. Heja er!

skofrågan

Nu är det inte långt kvar, till Lidingöloppet alltså. Jag inventerar skohyllan.

Det går sådär.

NB-skorna är lätta och bra och jag skulle vilja springa i dem. Men de är opålitliga! Plötsligt dyker nya skav upp. Sånt vill man inte vara med om! Sen så har ett par sprillans Adidas just anlänt med posten.. de kommer att bli jättebra! Men kanske inte till Lidingö. Har ju inte ens provsprungit!

Det får väl bli de gamla pjäxorna. Trista men pålitliga.


Så var det bestämt.

Apropå skodon så är det ju för lustigt med Stôckhôlmere och deras gummistövlar. Hela sommarn har de stövlat omkring, på stan såväl som i galleria. I t-bana och botique. I sol och i regn. Inte det minsta ironiskt, ens. Bara knäppt.

Tur det äntligen blivit höst och börjat regna. Så det liksom är lite mer befogat, detta stövlande.

Så blir jag lite full i skratt för i vintras var det någon [Stôckhôlmere] som kommenterade mina vandringskängor. I vinterväglag och många minus, väldigt passande fotbeklädnad - tyckte jag.
Men, smaken är som baken, delad.

See yous,

Natti!

Brottbyrundan 20km

Igår, söndag. Start 10.20. Benen kändes strama (vänster vad!) men efter hela TRE vilodar skulle det nog gå bra ändå. Vi värmde upp med ett par km på spåret, mera gräsigt och "rotigt" än jag mindes, men en fin dag, varmt, lite fuktigt, ja, det skulle nog bli bra!

I startfållan hälsade jag på övriga tjejer (vi var tre!), och sen PANG, där gick starten. Sprang med tjejerna en bit och vi pratade om att detta var en bra runda inför Lidingö, sedan insåg jag att detta ju ändå var tävling, och la på en rem. Det kändes rätt så bra, visserligen backigare än jag mindes, och lite halt/lerigt på sina ställen, men ändå. Varvning gick på 48min och då var det ju bara att fortsätta varv två på samma vis.

Det var inte så bara! Motivation och ork dalade när jag var helt själv i spåret långa sträckor. Sedan kom en tjej ifatt och det piggade upp - en stund. Men vid sista vätskan var jag tvungen att gå lite och där försvann hon! Aj aj.

Ja, jag stolpade mig fram och kom i mål till slut, men fy för sista halvmilen, kroppen var helt stum! Sluttiden blev 1:40:37, en halv min försämring från förra året. Andraplats var förstås trevligt men denna tunga känsla var inte väntad och jag känner mig nu riktigt orolig inför Lidingö! 30km är riktigt jättelångt!

Och här står jag alltså och applåderar åt mig själv (då merparten av publiken - även segrarinnan -redan gått hem). BMI-vågen fick nobben, däremot tackade jag för ett presentkort på ett par Fivefingers.. hmm!

Apropå elände och stumma kroppar, så är det nog inte så konstigt att allt kändes kass i söndags. Dagen innan var nämligen jag och Lars på Axelsons massageinstitut för varsin elevbehandling. Har varit på det en gång tidigare och tyckt det känts ok, mycket massage för billig peng. I lördags var det dock inte fullt så upplyftande, om än rätt komiskt såhär i efterhand. Jag vet nu att jag är både sned, vind och överrörlig, fruktansvärt bålsvag och med nedsatt rörlighet i både höftrotatorer, hamstrings och gastrocnemer. Ett under att jag kan stå och gå, alltså. Springa ska vi inte prata om.

Lars hade det inte bättre han. Ett snabbt böj i en fingerled och så var det konstaterat: "normalrörlig" (han är av den stelare sorten, mildly spoken), det må väl vara, men eleven konstaterade sedan att med tanke på hans huvudplacering kommer det inte att dröja innan han får stora besvär med nacke och rygg.

Jag säger då det! :-)