fröken höger

Den lilla damen är stukad. Den vanligtvis så nätta midjan svullen. Endast under högljudda protester kan hon övertalas att böja sig en smula; uppåt, utåt, åt sidorna. Men framåt, nedåt, näpp! Nothing to discuss. Alla klutar tillslagna.

Man inser hur fantastiskt högerhänt man är. Hur fantastiskt svårt det är att använda handen när inte leden vill vara med. Och hur involverad den är, i allt man gör på dagen - och på natten med, för den delen. Ja, hon håller mig vaken, den lilla damen! Oförskämt.

Jag tycker hon är rätt så besvärlig. Jag tycker hon fanimej får ta och skärpa sig snart.

Så försöker jag göra det jag brukar, bara för att. Ge igen, liksom. Och vissa grejer går; att cykla, springa, göra armhävningar på knogarna. Men finliret är svårt. Diska, borsta tänder, vrida om nycklar. Hälsa i hand! En patient skulle vara lite rolig och hälsa riktigt hårt igår; snacka om förvåning när tuffa sjukgymnasten kved och sjönk ihop i en hög.

På kvällen var vi ute. Jag räckte fram vänster hand när det skulle hälsas, det kändes säkrast. Och aktade noga handen för bôsiga människor, som det där gänget i Marks Havsfiskeklubbströjor. De var inte riktigt kloka, de vattnade varandra (var kom vattenkannan ifrån?), försökte vattna oss, bjöd på öl, delade stolar och ville bugga. Bugga? Jag ryckte åt mig handen, aldrig i livet med den handleden!

Istället försökte vi oss på lite stillsam pilkastning. Det var hur längesen som helst, för oss alla. En hederlig 501:a, riktigt roligt, men handleden som först bara sa aj, höjde till slut rösten, ajajAJAJ!!!, och de sista kasten blev en ren plåga. Jag kastade mig tjock, som ni förstår. Det gjorde dock alla andra med, så det gjorde inte så mycket.

Men nu hinner jag inte skriva mer!

aloha

Det är onsdag kväll, vinden sliter i balkongglasen och det regnar. Sova strax, ögat trött!

Veckan har varit fin. Faktiskt så har allting varit rätt fint - efter det senaste bullbaket då. Vad ska man säga, vi har väl alla våra cykler i tillvaron.. Att mina råkar falla sig mera som 'före eller efter bak', snarare än på typiskt kvinnligt vis, ja, det är kanske lite udda. Men jag får väl vara lite udda då.

Nu blir det i alla fall inga bullar på länge! Nu är det happy days!

Först och främst så har jag lagt i en högre träningsväxel. Det känns bra, nästan hela tiden. Igår sprang jag nio gånger över Apelvikskrönet och kände mig urstark! Sedan kom jag hem, slöpratade med löparnördar på nätet, och insåg snart att 9*250m backe är en fis i rymden. Abborrbacken, flicka lilla, Abborrbacken.. Till och med andra löpartjejer flicka-lillade mig, och ville tipsa om steglängd och passande stretchövningar. Det var nästan så jag brusade upp! MEN. Lite ilska kan nog vara bra. De kan ju inte veta att jag är född i en uppförsbacke!

Sedan så försökte jag även lägga i en högre växel på cykeln häromdagen, surprise surprise för mig, för istället för att växla hoppade hela växelarmen av och kilade in sig i hjulet. Tvärnit! Under bär-släpturen till verkstan hann jag tänka flera gånger, that was it, fina Nishiki, that was it.. Vi har rullat kanske tvåhundrafemtio mil ihop men redan; två stora haverier och klippkort på verkstan; nu är det framhjulet i graven..! Men, faktiskt, idag hämtade jag ut den från surfarbror Verkstad, and we're on the roll!

Jag skulle också gärna velat berätta lite om paddlesurfing men det får bli nästa gång. Klockan är snart spöktimma! Huuu!

desperate housewife

Ni har väl kanske hört om mina husmoderliga sidor förr. Manglade lakan, gedigna matlådor, brödbak. Och bullar, inte minst! Fy fan vad jag har bakat mycket bullar genom åren.

Fast själva bakandet har nog egentligen inte så mycket med husmoderligheten att göra, inser jag idag. Där jag står och knådar och boxar, ältar degen och ältar Livet. Känslan i händerna, jaså fortfarande klibbig?, mera mjöl; as simple as that. Alla tankar. Knåda lite till, fem minuter vill den ha, för att bli luftig och fin. Ibland knådar jag in en tår, eller två.

Vanilj, citron, nystött kardemumma och riktigt smör. Och all denna frustration!

If you only knew. Men goda, det blir de!
.

Jag är så rädd för att bli bitter och tråkig, ändå är jag där och tassar och nosar, fäller dumma kommentarer och hyser agg. Gör mig till och med ovän, ibland. Jag är på god väg, mot Surträsk.
.

Så blir jag rädd för mig själv, och sätter en deg. Eller sätter mig på cykeln. Eller löper.

Mina ventiler.
.

Men. Om jag bara kunde få en kram!

little mermaid

Det går i badets tema nu, mest hela tiden. Har snikat mig till lunchbad, kvällsbad, eftermiddagsbad, man får passa på. Det är ju så roligt! Extra roligt att inte bara leka utan att också kunna crawlöva, det är ju lagom temp nu och lugnt och fint. Man kan titta på krabbor och dra i sig tång under tiden man simmar, det känns exotiskt.

När lillA och jag badade häromsistens, plockade han upp en krabba, den största jag sett! Flera (c)m mellan ögonen! Efter det ville jag inte sätta fötterna på botten igen, någonsin.. Fast till slut blev jag tvungen, eller; jag satte händerna på botten i alla fall, vi skulle ju träna handstående. Men jag tittade noga efter, så där inte var något ivägen.

En dag träffade vi även på ett gäng sjöjungfrur. Detta var den minsta, och ivrigaste. Inte kunde hon simma, men vad gjorde det? Hämningslöst slängde hon sig, än åt höger, än åt vänster. Attackkullerbyttor hit, handstående dit; det stora cyklopet på trekvart och håret innanpå eller utanför eller i alla fall alltid i vägen. Sedan sprang hon upp på land, snodde in sig i ett badlakan och skakade tänder med hela kroppen. Fia, ge mig ett kex! Så liten men redan så självklar. Och konstigt vore väl annat, ordergivandet ärvt i rakt nedstigande led. :-) Ain't she sweet?

.

go my own way

Folk vill så väl. Det ska tipsas och rådas och analyseras, åt alla håll och kanter. Är det inte maten så är det träningen, vilan, festerna.. och tjärleken, förstås. Och, det är väl okej, om man själv bett om det. Annars, nej tack.

Fast alla vill inte väl. Vissa vill platta till snarare än att hjälpa, särskilt nej tack till dem!

What good does it do? Blir de lyckligare?

Jag blir det definitivt inte. Fast jag försöker att inte ta åt mig.

.

Till något annat.

Vi badade idag, jag och lillA. Efteråt skulle vi sitta på klippan och äta popcorn och ha det bra. Vilket vi också gjorde. Men när jag skulle hoppa ur badkläderna upptäckte jag plötsligt att höger långfinger var kaputt, vitt som krita och ingen känsel - från mellanleden och upp! Besynnerligt. Jag raspade med fingret mot klippan, gjorde mun-mot-mun, försökte värma.. men så konstigt livlöst! Och så dödens vitt! Jag blev rädd.

Var det krabban som nypt mig? Crawlförsöken? Hårsnodden om armen? Blodgivningen?

Jag tänkte amputation och tangentarbete, hur skulle det gå; kan man få protes på ett finger, nog kan man väl det.. Och så kom jag på hon i Pianot, som spelade med metallfinger där i slutet, hon var ju så söt i sin hätta, Holly Hunter, eller vem fan det nu var.. Men då vaknade det till igen, fingret, återfick färgen och blev som vanligt. Puh!

.

Apropå film så har jag fått lust att gå på bio! Lite av en happening, bara det. My Blueberry Nights heter filmen, och jag tror att den skulle kunna väcka min filmlusta igen. Kanske! Säker kan man såklart inte vara. Jag har inte varit på bio på tre år, förstår ni, då var det Tom Cruise och Samurajerna; kanske en av de sämsta filmerna i världshistorien. Jag blir så arg och frustrerad så det liknar ingenting.

Sedan kan jag sitta och se Top Secret femhundra gånger, och fortfarande skratta huvudet av mig. Det rimmar inte riktigt.. :-)

// Latriiiiiine!

apropå inget.

wheels & wings..

Idag är det lite trött och slitet, det lilla livet. Det började dock rätt så alert, redan före sju. Frukost och tidning, och lite Erlend Loe (Doppler, komisk så det förslår!). Men efter lång förmiddagsspringtur och så lite stadsstrapatser var energidepåerna totalt tömda. Pust!

Det är så mycket folk i stan den här helgen, det är den där hjulvingsfestivalen. Motorburen ålderdom när den är som bäst - eller sämst. Exempelvis så var det idag kö för att komma in på Systemet! Nå, jag ska inte klaga. Det är ju roligt att det händer något i stan, även om det händer i skinnväst och myggjagare. Och faktiskt så är det en hel del fina bilar - inte enbart ölekipage, som hemmavid..


Annars har jag inte så mycket att berätta. Jag grubblar litet för mycket. Och jag har en helt osann finne, mitt på kinden. Ou.

Sedan så vill jag rekommendera en roman av Anna Gavalda, på norska heter den Saman er ein mindre aleine, and I just loved it. Fast den fick mig att grubbla än mer.

Men. Nu ska vi se om jag vågar mig ut bland folk.

//S

didn't I?

Roar mig med karlar på nätet (för vilken gång i ordningen?). De är så dumma. En har arton miljoner höns och söker en tjej som är endera beläst eller streetsmart. Vad ska han med en streetsmart tjej på landet, va?! Jag ska banne mig fråga.

Kompis A och jag skrattar rått, och han säger att det ju skulle passa mig, en grepe i näven, bara - jag som är född på "landet". Och jomenvisst då, nog kan jag väl mocka lite dynga.. men då finge det ju vara för en riktig karl; inte för en oklippt lönnfet mummy's boy, nätack.

Usch, fy och skäms, så elak jag är!

Förlåt.

.

Folk har semester! Jag med, förra veckan. Vi gick på långpromenad, jag och min gamla vän, hon med samma namn. En riktigt jättelång långpromenad! Med tält och stormkök och allt man kan behöva. Genom sol, snö, dimma; över berg och genom fors. Det var så vackert och vi blev så starka. Men hungriga! Efter fem dagar var nästan all maten slut. Vi köpte knäckebröd, ett litet paket, 38nok. Sedan hade vi sju kronor kvar, kan vi få köpa havregryn för resten? funderade vi ynkligt.

Men sedan kom Göteborgskillarna till undsättning, de bar minst tio kilo mat och var bara glada över att få lätta packningen lite. Lucky us!

Til topps, bestefar!

(Visst är det löjligt vackert?)

.