Den lilla damen är stukad. Den vanligtvis så nätta midjan svullen. Endast under högljudda protester kan hon övertalas att böja sig en smula; uppåt, utåt, åt sidorna. Men framåt, nedåt, näpp! Nothing to discuss. Alla klutar tillslagna.
Man inser hur fantastiskt högerhänt man är. Hur fantastiskt svårt det är att använda handen när inte leden vill vara med. Och hur involverad den är, i allt man gör på dagen - och på natten med, för den delen. Ja, hon håller mig vaken, den lilla damen! Oförskämt.
Jag tycker hon är rätt så besvärlig. Jag tycker hon fanimej får ta och skärpa sig snart.
Så försöker jag göra det jag brukar, bara för att. Ge igen, liksom. Och vissa grejer går; att cykla, springa, göra armhävningar på knogarna. Men finliret är svårt. Diska, borsta tänder, vrida om nycklar. Hälsa i hand! En patient skulle vara lite rolig och hälsa riktigt hårt igår; snacka om förvåning när tuffa sjukgymnasten kved och sjönk ihop i en hög.
På kvällen var vi ute. Jag räckte fram vänster hand när det skulle hälsas, det kändes säkrast. Och aktade noga handen för bôsiga människor, som det där gänget i Marks Havsfiskeklubbströjor. De var inte riktigt kloka, de vattnade varandra (var kom vattenkannan ifrån?), försökte vattna oss, bjöd på öl, delade stolar och ville bugga. Bugga? Jag ryckte åt mig handen, aldrig i livet med den handleden!
Istället försökte vi oss på lite stillsam pilkastning. Det var hur längesen som helst, för oss alla. En hederlig 501:a, riktigt roligt, men handleden som först bara sa aj, höjde till slut rösten, ajajAJAJ!!!, och de sista kasten blev en ren plåga. Jag kastade mig tjock, som ni förstår. Det gjorde dock alla andra med, så det gjorde inte så mycket.
Men nu hinner jag inte skriva mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar