till minne

Det är inte så ofta man möter riktiga partners in crime. Alltså, människor man omedelbart känner för och bara gillar. Rakt av, sådär! Det är inte så ofta, inte för mig i alla fall.

I tidiga tjugoår fanns en J i bekantskapskretsen. Vi var aldrig särskilt nära, umgicks aldrig bara vi två, utan snarare i varsin kant av gänget. Men där fanns ändå ett slags gemenskap. En dragning! Mellan honom och mig. När vi var på samma fester dansade han runt mig som ingen annan, och vi skrattade och skrattade. Alla andra skrattade också, för ingen annan hittade på så mycket lur och bus som J. En sann entertainer, verkligen!

Men man kan inte räkna med att folk ska finnas alltid. Han omkom, J, en trafikolycka, mycket tragiskt. Jag minns så tydligt när vi stod där i blomsterhandeln, jag och kompisen. Vi skulle skicka kondoleans till begravningen, men visste inte hur. Vad säger man, vad ska där stå? Till slut kom L på, Tack för alla skratt! Mera rätt kunde det inte bli, fast tårarna. De rann och rann.

.

Jag blev påmind om det här idag, för jag fick veta att en annan ung man gått ur tiden, på Valborgsmässoafton. Det var ingen jag kände väl, eller knappt alls; vi hade bara mötts en gång. Men han var en partner in crime, minsann, och länge ska jag minnas påskaftonen. Äggmålartävlingen - inte minst hans prisvinnande kyckling!- och hur han buntade ihop mig på hallgolvet. Som jag skrattade!

Sedan så känner jag ett stygn, jag sa ju aldrig hejdå. Askungebussen, den gick 01:15, och jag bara rusade. Han var i baren eller på toa just då, och nog tänkte jag svänga därom, vi hade ju trots allt kivats i flera timmar.. Men, truth to be told, jag var lite rädd för hans långa armar. Det var jag.

Fast han visste nog. Ändå.

http://www.youtube.com/watch?v=z2YkhFPYSN4

Som sagt, I didn't know the guy. Men jag tror att han kanske skulle gillat den här.

420 km

Fyra dagar på cykel, det ni! Man kan tro att man efter en sådan tur är farligt

trött på att cykla.. men faktum är att vi fick blodad tand, alla tre! Även om det var jobbigt, så jobbigt att till och med Ironwoman fick ont i knät! Jag alltså. :-)

Backe upp, backe ned, på slättan, på grus, i dammoln, i pollenmoln, på hetångande asfalt. Till ringklocksmorse, marschmusik, snapsvisor, gnäll och inte minst andliga toner. Halle-luja, hallE-lujA, hallE-lujA, hallE-lujaAa! En rullande frälsningsarmé! Rullande och svärande, förresten. Fast allra mest skrattade vi.

Som när vi lämnat svårt solsvedda L i skuggan och gått på sightseeing vid akvedukten. Bekymrat skyndade vi tillbaks, tänk om hon självantänt? Väl åter kunde vi dra en lättnadens suck, ingen liten askhög utan gamla vanliga L, livsandarna åter; mjukglass i ena näven och mosbricka i andra. Snälla tjejer, kan ni inte köpa en bulle till mig med, jag törs inte gå fram till luckan en gång till?

Eller när jag skulle berätta om den gamle mannen i västvärmland, han som varvade upp bilen i sitt lilla garage så att det jämt dure i väggene (för att sedan tvärsläppa kopplingen och komma utbackandes i fyrtio km/h). Först skrattade vi åt historien, sedan åt durandet. Igen och igen. Ett användbart ord, visade det sig! Var det någon som släppte väder så jämt dura de te i blöja (vi pratar cykelbyxvaddering, mind you), och när M passerade i nedförsen så var det något som dura te.. Och så vidare.

Sedan, nästan hemma, kaffestopp på pizzahak; har ni tsiklat lång, tjejer? -Tja, Varberg, sa vi, lite lagom avspänd, förstås. Jaja, Vålberg, åtta tjilometer!

There's much more to tell. Men jag måste sova!

nakenchock

Efter flera år här i stan har jag slutligen (äntligen?) gjort premiär på nakenbadet. Nakenbad är stort här, det är lätt att förstå. Det finns både Käringhålan och Damernas, och man hör på snacket att det är litet av en grej.

Å andra sidan går det bra att näcka på nästan vilken klippa som helst, det är inte så noga. Visst finns det de som försöker gömma häcken bakom någon buske (eller busken bakom häcken), men oftast är det väldigt oblygt, allting. Både bra och dåligt, kan väl jag tycka.

Hur som helst. I was there, på det riktiga Damernas! Är ni imponerade?

Jag är inte så imponerad. Mera chockad. Alla Damer; alla Valar. Så många kroppar som liksom svämmat över. Som ligger i drivor! Jag tänker, vem visar de sina bruna rumpor för?, och blir full i skratt fast det egentligen är mest läskigt.

Visst är det skönt att bada naket, det tycker jag med. Men att strosa omkring sådär.. Sitta och umgås, fika - utan en tråd på kroppen? Näe, jag blir nog aldrig en av dem. Lika bra det!

S, keeping clothes on.

ögonblick

En riktig skitdag, skulle det kunnat vara. Allt var liksom bara fel från början. Svårt att vakna. Huvudvärk. Motvind. Och sen, gnäll på telefonsvararen, chefstjafs, för klen matlåda, övertid.. Så mycket fel, på en gång!

Men ändå ganska rätt.

Hemväg; vinden i ryggen och A-ha i öronen, galet jäkla åttiotal.. men tillsammans lyfter vi. Believe me.. the sun always shines on TV! Morten Harket och bästa sydväst, det går i trettio kilometer i timmen minst, till och med i uppförsen. Vi svävar, en liten liten bit över backen, jag och Nishikin, så lätta är vi. Idag.

Och så tankarna på helgen. Vilka dagar! Nya bekantskaper, och gamla. Rosédrinken i Ls trädgård, i gassande lördagssol. Flickfnitter och snedsteg, bara ett glas (eller var det två?), men jordgubbarna, det vet vi sedan förr, de där jordgubbarna. De är som svampar! (Kilsk vetenskap på hög nivå - bjuds det bål, så gräv efter frukten!).

Vi är ju precis som då, bara litet visare. Litet rynkigare. Litet snyggare! Och inte fullt så naiva, bara nästan. Då cyklade vi två mil för att gå på fest. Nu ska vi cykla fyrtio, bara för att.

Och nu ikväll ringer M, hon packar överlevnadskitet, redan. Vad tror du, första hjälpen, magnesiumstål, våtservetter. Tändstickorna i den vattentäta påsen, vi skrattar högt båda två. Påsen är jättevattentät, så tät den kan bli med stansade hål i. Den har varit med förr!


Moments like these!
















Life's good!

ice ice baby

När det kärvar till sig som allra mest på den ekonomiska fronten, då jag gör mina allra smartaste inköp. Ett år, en vår, listade jag alla inköp jag gjort när pengarna knappt räckte till havregryn ens. Av någon anledning är det visst då som man är i allra störst behov av jeans, sneakers, bälten, bikinis eller, till och med, smycken. Jag som aldrig ens bär blingbling!

Märkligt.

Den här gången har jag i alla fall lyckats hindra mig själv från att boka klipptid och köpa ett par snyggskor som jag var lite sugen på. Men absolut tvungen, det var jag, att skaffa nya löpskor, en Varvstopp, lite cykelgrejer, överdragsbyxor, bad- och scrubkit.. Sedan fyllde jag kylen på värsta pensionärvis. Och toppade det hela med att handla av glassbilen! Jag menar, hur ofta får man tillfälle att handla av glassbilen? Man brukade cykla efter den när man var liten, det brukade man. Isglass! Isglass för hundra spänn! What else do you need?

.

Annars är läget förkylt. Jag höll på att dö nästan idag, det måste vara en riktigt rejält kvinnlig förkylningsbacill, värsta sorten. Ögonen stod still i huvudet, och det gör de förresten fortfarande, det är därför jag sitter här.

I lördags var jag dock på topp, jag och hundra miljoner andra sprang Göteborgsvarvet och det var riktigt roligt! Förr om åren har det varit mest plågsamt men den här gången hade jag en strategi, eller typ nästan i alla fall. Då gick det an.

Sedan var det mat, mat och ännu mera mat, och vin, och nattsudd.. Vissa stannade till och med ute HELA natten! Jag säger då det.


Hejpåer.

dagens

Igår försökte jag mig på en vilodag, det ska vara bra, sägs det. Inför längre lopp och sådant. Det var jättejobbigt och jag fick ont överallt! Min kropp tål inte vila.

Så idag har jag inte vilat, utan cyklat rätt långt. Och varit på tantpump. Och genast känns allt så mycket bättre! Fast jag stod bakom en tjej på pumpen, hon hade för korta byxor - alltså upptill - och det blev lite jobbigt, även för mig. Jag var den enda som stod bakom och fast jag verkligen tittade åt annat håll hela tiden, så gick det liksom inte undvika hur hon stod hon och försökte dra upp brallorna och få ned tröjan efter varje knäböj. Som extra plus i kanten så var det dessutom modernt mesh (NÄT!) på strategiska ställen i de där tightsen. Är det inte en hoper karlar som designar för Craft, så vet jag inte.

När jag kom hem stod jag näck och borstade tänderna, och upptäckte då att jag kan vifta med bröstmusklerna, som Ricky Brusch i Ronja Rövardotter.. Det är ingen merit att kunna sådant, som tjej. Jag klädde genast på mig.

Och nu ska jag genast krypa till kojs. Sovande vila gillas! Men det där med att vila utan att sova, det var för jäkla trist. No more of that!

62 km

Snart är det dags för projekt Cykla-till-Värmland. Det är rätt långt dit, till Värmland, och för att man ska orka, så kan det vara bra att träna. Så idag har vi känt oss lite för, jag och tjejerna. Och en sådan dag det blev!

Först cyklade vi två mil, kastade macka, åt macka, badade.
(Cykling 45 minuter, rast 90).

Sedan cyklade vi en bit till. Stannade vid fårfarmen. Lånade toa, tittade på får och rara små lamm, de bräkte så sött och diade sina mammor så omilt. Aj! Och L trampade på en katt. Aj igen! (Cykling 15 minuter, rast 25)

Vi cyklade vidare, mellan två sjöar. Och mötte sedan denna trio. Visst är de underbara!
(Cykling 20 min, rast 25).















Sedan kom vi till en jävligt lång och brant uppförsbacke, den tog hårt på allas krafter; så konstigt, jag började hyperventilera, liksom.. (M når maxpuls för första gången i vuxen ålder).

Efter denna urladdning blev vi tvungna att söka rastplats igen. Vid en kyrka blev det. Öppen var den, dessutom, så jag smet in. I godan ro satt jag sedan och plinkade på kyrkpianot när någon plötsligt började sjunga bakom ryggen på mig. Jag hoppade ungefär en halvmeter, men det var ju bara L, förstås. Lite lagom lättklädd och drypande våt.. Hon och M hade just spolat huvudena i bevattningen och kunde inte förstå varför jag fick skrämselhicka.



Sedan parkerade vi oss vid kyrkomuren, och träffade då på denna lilla kanalje! Så jättesöt och gullig, men lite rädd för honom blev jag allt. Han pratade och kuttrade så dant, och ville ta sats mot mina ben hela tiden (märk väl att han har väldigt stora händer för att vara så liten!).
(Cykling 40 minuter, rast 90).

Sedan var det bara två mil kvar så då körde vi faktiskt hela vägen hem, utan paus. Fantastiskt!

Men en sådan fantastisk dag vi fick, om än kanske inte så effektiv. :-) Men det ska nog kunna filas till. Det vi först och främst måste ta fasta på, är nog bakfylla not allowed! Inför Värmland, alltså.

Nu är jag skönt trött och lite ömhudad, oj så solen gassade!

Natti på er!